Skriv ut


I den vitryska staden Barysau finns unga kvinnor som utnyttjats i sexhandel. De flesta hamnar i Ryssland och de flesta belägger sig själva med skuld.

– Det finns en underliggande dröm om att tjäna pengar och träffa den rätte som ska lösa alla problem, säger Elena Avtuskho som arbetar i frivilligorganisationen Pravincia. Ett ”Pretty Woman-syndrom”.

Jag känner ofta att jag ingenting alls har, därför jag är ingen, ingen förstår mig. Alla andra människor är så annorlunda, och att närma sig dem är svårt. Jag har en känsla av att leva i en annan värld. Jag bär en mycket tung börda i min själ, den är svår att berätta om. Jag går längs gatan och allt irriterar mig, jag vill skrika, men jag lugnar ner mig själv. Jag är i rummet, men även rummet irriterar mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen så att allt ska kännas bra.

Från Oksanas dagbok 27 september 2005

Plötsligt kastar hon askfatet i ansiktet på mannen framför sig. Hon har fått nog och tänker: ”Men vad gör jag? Det är ju mitt fel, inte hans fel, att jag är här.” Samma dag lämnar Oksana bordellen i den holländska staden nära den franska gränsen. Hon är trött på att lirka ur männen pengar för drinkar och själv tvingas dricka med, att alltid vara full; trött på att gå en trappa upp och genomföra samlag med främmande personer, eller utföra andra handlingar som hon ännu – kanske aldrig – kommer att kunna berätta om eller skriva ned i sin dagbok.
– Jag betraktade mig själv som en trasa som blev dum i huvudet. Drömmen om pengar faller samman. Hon har en dröm om att köpa en lägenhet där hemma eller någonstans i Europa. Studera. Leva ett gott liv. Det är hennes tredje resa utomlands för att sälja sin kropp. Hon är 21 år.

Oksana sökte upp en polisstation, blir vänligt bemött och placeras på ett hem för asylsökande. Efter några veckor var hon tillbaka till Vitryssland. Utvisad. Hon har med sig 400 euro.

Vad är en människa mest rädd för i ett krig? En människa i krig är mest rädd för att slåss, men han slåss för sitt fosterland, för sin framtid och barnens framtid och deras mammors.”

Från Oksanas dagbok 30 september 2005

”Alla super, ingen gör något”
Oksana föddes och växte upp i en by i södra Vitryssland. När hon var tio år dog hennes mamma. Hennes pappa är alkoholiserad och arbetar inte längre. Hennes yngre bror bor kvar. Hon har inte besökt byn på fyra år.
– Det var fullständigt meningslöst bo kvar. Alla super, ingen gör något. Absolut ingenting. Jag hade en kusin i Barysau, så jag bestämde mig när jag var 17 år att flytta till henne och hennes familj. Oksana letade länge efter ett arbete och till sist hittade hon ett som försäljare i en fruktkiosk. Hon arbetade varannan vecka och fick 100 000 rubel i månaden, 345 svenska kronor. Hon träffade en ung man som hon tyckte mycket om och de blev ett par. Men efter ett år blev ägaren tvungen att avsluta sin verksamhet.– Verksamheten var inte registrerad. Jag visste inte hur jag skulle göra, om jag skulle bo kvar. Då blev jag erbjuden ett arbete som au pair i Israel. Det var en man, som jag inte kände, som kom med idén, vi träffades bara och han erbjöd mig ett jobb där. Oksana tyckte att det lät spännande. Hon ville gärna resa, se sig om, och hon lockades av att tjäna mer pengar. Hon ville inte längre tränga ihop sig med kusinen och hennes familj. Det kunde inte skada att försöka och pojkvännen kunde vänta.

Ändå fanns oron där
Mannen som förmedlade arbetet i Israel arrangerade med hennes visum, pass och flygbiljett. Det är känt att sådant kan gå väldigt snabbt om man har de rätta kontakterna. Och pengar. En vanlig medborgare, utan avsikt att försöka muta sig till utresetillstånd, kan få vänta i veckor eller månader. Avtalet var att hon skulle arbeta som au-pair. Om hon tyckte det fungerade bra kunde hon se fram emot andra arbetsuppgifter. Allt kunde ha vara frid och fröjd. Ändå fanns oron där.
– Jag minns när jag satte mig på flygplanet från Minsk. Jag grät, kände mig osäker. Jag försökte intala mig själv att jag inte skulle oroa mig. Hon blev mött på flygplatsen av en man och förstod genast att något inte stämde. Han tog hennes pass och hon fördes till en lägenhet.
– Det fanns ingen annan utväg. Jag grät, skrek och vägrade att arbeta i början. Jag kunde inte sova på nätterna. Hela tiden funderade jag på hur jag skulle kunna rymma. Men det var svårt göra något. Ägaren – han som nu hade hand om mig – var vän med polisen. Jag pratade med flera andra tjejer i samma situation, många av dem var drogberoende. Oksana blev kvar nio månader i Israel. I första hand såldes hennes tjänster till ryssar eller män från de forna sovjetrepublikerna. Efter en tid träffade hon en man som sa att han ville hjälpa henne bort från hallicken och prostitutionen. Hon flyttade in hos honom, kontaktade polisen och lämnade ett vittnesmål om vad hon tvingats till, men vägrade att vittna inför domstol. Hon var alldeles för rädd för det. Hon hade lyckats få med sig pengarna som hon tjänat ihop, 10 000 dollar, 74 500 svenska kronor. Om man utgår från en normallön per månad på 100 dollar i Vitryssland, motsvarade Oksanas besparing mer än åtta årslöner. Nu gällde det bara att försöka komma hem. Hon blev utvisad ur Israel och sattes på ett plan till Minsk. Hon vågade inte ta med sig alla pengar och deponerade merparten hos sin vän i Tel Aviv. Han var förtjust i henne och sa att han skulle hälsa på.
– Det var svårt komma tillbaka. Min kusin hade nu två barn och det var stökigt hemma hos henne. Hon grälade ofta med sin man. Jag grubblade mycket över vad jag skulle göra och hade problem med psyket. Min vän i Israel skickade kläder och mjukisdjur till mig. Han ringde och ville komma och hälsa på. Men jag svarade inte i början. Jag orkade inte. Sedan när jag försökte nå honom, gick det inte. Han svarade inte i telefonen eller besvarade mina brev. Han hade mina pengar. Nu tror jag att jag aldrig får tag i dem.

Hjälp hos kvinnogruppen Pravincia
Oksana träffade samme arbetsförmedlare igen. Nu föreslog han att hon skulle åka till en nattklubb i Holland. Den låg i en mindre stad. Där var förhållandena bättre, lovade han.– Efter en månad stack jag iväg, jag ville ändå bara rymma från mig själv. På nattklubben fanns många prostituerade, de flesta var unga kvinnor från Litauen. Till skillnad från Oksana hade de– Det gick ut på att vi tjejer skulle bli bjudna på dyra drinkar. Sedan skulle vi följa med männen en trappa upp till ett rum. De var ofta mellan 25 och 30 år, några var närmare 50 år. 75 euro kostade ett samlag, klubben behöll 50. Ägaren var ganska schysst, han kunde gå runt och fråga om ‘allt var OK?’. Vi kunde inte prata med varandra så mycket, men jag lärde mig litet holländska. Ägaren ville att vi skulle dricka mycket, han tjänade ju pengar på det. Men jag tyckte inte om det, det var hemskt att hela tiden vara berusad. Efter fyra månader åkte hon tillbaka till Barysau. Och efter ytterligare en månad reste hon igen till Holland och samma nattklubb. Det var då händelsen med askfatet inträffade. Men nu när hon återvände kunde hon inte bo hos kusinen. Istället sökte hon hjälp hos kvinnogruppen Pravincia som hon hade hört talas om. De erbjöd henne psykologisk hjälp och hon fick låna en lägenhet. Genom deras försorg fick Oksana erbjudande om att gå en servitrisutbildning som hon tackade ja till. Hon lyckades också hitta ett arbete på en inomhusmarknad där hon säljer DVD-och CD-skivor.

Pojkvännen från förr har hon skymtat på stan. Men hon vill inte ta kontakt med honom. Hon vill inte att han ska veta vad hon gjort och hon säger att det skulle vara svårt att träffa en ny man.

Oksana gråter när hon pratar om det, stryker bort tårar från kinderna med handens baksida. Vi sitter i ett hörnbord på en tom restaurang i ett källarplan. Vid bardisken hörs ljudet av en liten TV. Den mörka lokalen används också som dansställe och i taket snurrar sakta en blänkande discokula.
– Nej, det skulle inte gå så bra, inte nu, säger hon och ser oändligt sorgsen ut.

Hon är liten, späd, med ett rart utseende. Hon har vackra ögon och blonderat halvlångt hår.

På tallriken framför henne ligger maten kvar. Hon har svårt att äta.

 

Nu sätter jag mig ned och skriver i min dagbok. Jag vill fly, men du kan inte fly från dig själv för du behöver tid och allt kommer att bli bra. Allt är så här: när du inte har någonstans att bo och du tänker på hur framtiden ska bli, och du drömmer om att åka utomlands, att hitta ett jobb och någonstans att bo där. Tiden går och jag kommer att hitta något bättre. Och jag kommer att lära mig språket bit för bit. Jag kommer att lära mig det och kommer att få vänner. Och det sägs att det är alltid bra där du inte är, och där vi är, är det alltid dåligt.”

Från Oksanas dagbok 7 oktober 2005

./.

Copyright text och bild: Maria Söderberg

Publiceringsdatum: 2006-02-01

Till toppen av sidan