Skriv ut

Den nordiska modellen kan sammanfattas i begreppen demokrati, fredlig konfliktlösning och välfärdsstat. Därom var talarna överens vid en konferens som Föreningen Norden ordnade med nära 300 deltagare i Karlstad på årsdagen 23 september av unionsupplösningen för 100 år sedan. Öppningstalare vid konferensen var den sittande svenske statsministern Göran Persson och hans avgående norske kollega Kjell Magne Bondevik.

Karlstad var den plats där unionsupplösningen beseglades genom att dåvarande statsministrarna Christian Lundeberg och Christian Michelsen undertecknade ett dokument som gav Norge självständighet efter förhandlingar. Unionen innebar att Sverige och Norge hade en gemensam kung och gemensam utrikes- och försvarspolitik. Övrig inrikespolitik hänfördes till riksdagen respektive stortinget i de bägge länderna.

Norrmännen motsatte sig inskränkningarna i sina beslutsbefogenheter, och stortinget tog ett ensidigt beslut om Norges självständighet den 7 juni 1905. Den drygt hundra dagar långa unionskrisen därefter slutade fredligt, men i vissa kretsar inom den svenska politiska högern och militären hade, särskilt tidigare, hysts idéer om att ”kväsa norrbaggarna” även till priset av blodiga metoder.

Hjalmar Branting och svenska socialdemokratin ställde helhjärtat upp bakom Norges krav på självständighet. Det vittnade Göran Persson om. Den unga arbetarrörelsen hotade med generalstrejk om högern och militären skulle föra in på ”en äventyrlig väg”.

Norge tidigt demokratiskt

Vid tiden för unionsupplösningen hade den norska demokratin utvecklats längre än den svenska. Däremot lärde sig Norge vad socialdemokrati och en välfärdsstat är från Sverige.

Stortinget hade en direktvald kammare utan viktade röster och parlamentarism, dvs att folkrepresentationen utifrån allmänna valen hade omedelbart utslag för regeringarnas sammansättning. Svenska riksdagen hade två kammare, varav den första kammaren utsågs indirekt med graderad rösträtt baserad på väljarnas inkomster. Kvinnorna omfattades fullt ut av allmän och lika rösträtt först 1921 i Sverige:

– Svenska kvinnor kämpade för rösträtt vid tiden för unionsupplösningen, sa Inger Hammar, historieprofessor från Lunds universitet som efterlyste genusperspektivet i unionsdebatten, och som hon själv skrivit en bok om.

Statsvetarprofessorn Øyvind Østerud från Oslo universitet ansåg under en framåtblickande session av konferensen att Sverige och Norge tillhör världens mest stabila demokratier, men att globaliseringen ändrar förutsättningarna. Flera talare underströk att demokratin inte är ett stationärt tillstånd, och att den ständigt måste återerövras.

– Demokrati som beslutssystem har två dimensioner, medborgarpåverkan och systemkapacitet. Globaliseringen förändrar demokratins villkor, vilket innebär att nationalstaternas och de nationella parlamentens maktställning beskärs. Offentliga sektorn i Norge och Sverige fördelar fortfarande 50-60 % av ländernas BNP, och jag anser därför att det är felaktigt att påstå att den nationella politiken har förlorat sitt inflytande, menade Øyvind Østerud.

Arne Ruth, professor vid Demokratiinstitutet i Sundsvall, varnade för en tilltagande högerpopulism, som Carl I Hagens framstegsparti – nu Norges näst största parti – står för. Sverige har ännu inte några högerpopulister inne i riksdagen, men gott om kandidater utanför, jämförde Ruth.

Invandringen har förändrat innehållet i demokratin och begreppen nationalism och patriotism. Epoken med homogeniserade svenska och norska välfärdsstater är till ända. Vi har uppfattat demokrati som majoritetsstyre, men nu måste vi väga in minoriteternas (underprivilegierade) situation i demokratidiskussionen, och vi saknar ännu tillräckliga empiriska kunskaper för detta som är en orsak till den förvirrade diskussionen om invandrarna, hävdade Arne Ruth bland annat.

Fredlig konfliktlösning

Norden som modell för fredlig konfliktlösning. De nordiska länderna har löst konflikter mellan sig genom fredliga förhandlingar, dialog och skiljedom, utan att inleda krig mot varandra under snart 200 års tid. Detta är unikt i världen. Följande exempel kan ges:

– Den svensk-norska unionsupplösningen 1905;

– Skiljedomen om Ålands status genom Nationernas Förbund 1921 som accepterades av Sverige och Finland;

– Kompromiss om gränstvisten mellan Danmark och Tyskland efter första världskriget;

– Den långa försoningsprocessen mellan danskar och svenskar som under flera århundraden befunnit sig i krig mot varandra har överbryggat gammalt hat;

– Sovjetunionens ensidiga tillbakadragande från nordnorska Kirkenes, danska ön Bornholm och Porkalabasen utanför Helsingfors i slutet av eller efter andra världskriget.

På grund av sina fredliga traditioner har också de nordiska länderna mer trovärdigt kunnat fungera som medlare i många andra konflikter i olika delar av världen. Förenta Nationernas första två generalsekreterare var norrmannen Tryggve Lie och svensken Dag Hammarskjöld.

Genom de fredliga samhällsförhållandena har en civiliserad demokrati byggts upp under lång tid baserad på tolerans, ömsesidig respekt, pluralism, folkrörelser och socialt ansvarstagande. Kommer den nordiska demokratin också att lyckas klara av de nya utmaningar och påfrestningar som invandringen och de allt större nya minoritetsgrupperna representerar? Svaret på den frågan är inte entydigt enkelt. Arne Ruth sade sig vara optimist, men hade ändå en ganska pessimistisk framställning på den punkten.

Från vaggan till graven

De nordiska välfärdsstaterna har framstått som föregångsexempel med anständiga social- och arbetslöshetsförsäkringar och en generell samhällsservice som omfattat alla medborgare och svarat mot deras behov ”från vaggan till graven” såsom barnomsorg, utbildning, hög sysselsättning, sjuk- och hälsovård, äldre- och handikappomsorger. Är den nordiska välfärdsepoken över, som Arne Ruth uttryckte sig?

Att den är starkt hotad på grund av arbetslösheten, besparingar, budgetproblem och finansieringsmöjligheter, den kommande åldringsexplosionen och effekterna av globaliseringen, är väl de flesta överens om. Men till ända? Den beskrivningen går knappast de nordiska socialdemokratiska partierna med på. Och åsikterna går isär även bland forskare. Enligt studier av t ex Umeåsociologen Stefan Svallfors har den svenska välfärdsnivån lyckats hävda sig väl sett över tiden.

Den nordiska välfärdsmodellen har senast med stor respekt åberopats som argument i den nyligen genomförda kampanjen inför Tysklands förbundsdagsval. I diskussionerna om hur EU ska ta sig ur sin nuvarande kris har inflytelserika debattörer i Bryssel och Europa hävdat att EU mera måste rikta blickarna norrut, lära av och implementera den nordiska modellen. Nejen i Frankrikes och Nederländernas folkomröstningar om EUs konstitution i maj månad hade starka inslag av vänsterprotester på grund av hög arbetslöshet och försämrade sociala förmåner.

Svenska Freds och Föreningen Norden ”barn” av unionsupplösningen

Ett par folkrörelser inom det civila samhället kan direkt kopplas samman med unionsupplösningen, framhöll Michelle Micheletti, professor i statskunskap vid Karlstads universitet. Den ena är Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu verkande fredsorganisation som grundades år 1883. Svenska Freds reagerade mot det gängse valet av krig som metod för att försöka lösa konflikter under 1800-talet. I en tid då folkrätten knappt börjat utformas förespråkade Svenska Freds bland annat skiljedom som metod för att lösa konflikter mellan länder i stället för krig.

Svenska Freds spelade en aktiv roll vid unionsupplösningen tillsammans med sin systerorganisation Norges Fredslag, vilket ett monument vid den norsk-svenska gränsen i Morokulien vittnar om. Svenska Freds initiativtagare och förste ordförande K.P. Arnoldson tilldelades Nobels fredspris 1908 för sina insatser. Svenska Freds – i sig politiskt och religiöst neutralt – fick stöd av och samarbetade med den unga socialdemokratin i samband med unionsupplösningen.

Den andra folkrörelsen är Föreningen Norden som startade 1919 och som betytt mycket på medborgarplanet som kontaktskapare, mötesarrangör och opinionsbildare för den nordiska tanken. Det nordiska samarbetet stod i centrum under och efter andra världskriget, och hade engagerade och intresserade uppbackare som de socialdemokratiska ledarna Tage Erlander, Einar Gerhardsen i Norge, Karl-August Fagerholm i Finland och Hans Hedtoft i Danmark.

Tyvärr har nu Föreningen Norden svårigheter att rekrytera nya yngre medlemmar. Det nordiska upplevs inte längre som ”inne”, trots att det nordiska samarbetet uppnått många viktiga resultat och uppfattas som ett föregångsexempel långt utanför Nordens gränser.

Är det så att ”hälsan tiger still”, som Gunnar Sträng brukade säga? Utan engagerade eldsjälar och ”individuella bärare” på medborgarplanet kan inte det nordiska överleva i längden.

Text: Gunnar Lassinantti

I anslutning till 100 årsminnet av unionsupplösningen har två omfattande verk presenterats: svenske historieprofessorn Bo Stråths ” Union och demokrati” och norske historieprofessorn Francis Sejersteds ”Socialdemokratins tidsålder”. Både Stråth och Sejersted medverkade som föreläsare vid jubileumskonferensen. Böckerna kan köpas till ett rabatterat pris via Föreningen Norden

Publiceringsdatum: 2005-10-07

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...