För 20 år sedan pågick kapprustningen mellan öst och väst för fullt och hotet om en kärnvapenkonflikt hängde i luften. Det fanns 50 000 kärnvapen i världen och provsprängningar utfördes nästan varje vecka. Så såg läget ut när Olof Palme 1980 startade Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor. Kommissionen hör till Palmes viktigaste bidrag på den internationella arenan, menade Hans Dahlgren, som var biträdande sekreterare i Palmekommissionen.

Medverkande: Hans Dahlgren, kabinettssekreterare vid UD & Wilhelm Agrell, freds- och konfliktforskare

För 20 år sedan pågick kapprustningen mellan öst och väst för fullt och hotet om en kärnvapenkonflikt hängde i luften. Det fanns 50 000 kärnvapen i världen och provsprängningar utfördes nästan varje vecka. Så såg läget ut när Olof Palme 1980 startade Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor. Kommissionen hör till Palmes viktigaste bidrag på den internationella arenan, menade Hans Dahlgren, som var biträdande sekreterare i Palmekommissionen.

Genom att vända sig emot kapprustningen utmanade kommissionen med Olof Palme i spetsen doktrinen om ömsesidig avskräckning som vägen till säkerhet. Enligt kommissionen måste säkerhet istället bygga på ett gemensamt arbete för att eliminera kärnvapenhotet. Av detta följde att politiska motståndare måste arbeta tillsammans, hur illa man än tyckte om varandras ideologier. Det gemensamma arbetet var ett grundläggande tema som Palme ofta återkom till, menade Hans Dahlgren. En viktig drivkraft för kommissionen var också att man ansåg det nödvändigt att föra över delar av de ofantliga summor som rustningsvansinnet slukade till andra mänskliga behov, såsom utveckling av de fattigaste länderna.

Palme lyckades med det unika att samla ledande politiker från såväl öst och väst som nord och syd. För första gången satte man sig ned för att diskutera den gemensamma säkerheten, och en speciell känsla av gemenskap och samarbete uppstod, menade Dahlgren. Kommissionen besökte flera olika länder och Olof Palme deltog bl.a. i ett seminarium i Hiroshima, där överlevande vittnade om vad de varit med om. Besöket gjorde starkt intryck på Palme och han refererade ofta till sina minnesbilder därifrån när han talade om det existentiella hot som ett kärnvapenkrig innebar.

Palmekommissionens rapport Gemensam säkerhet från 1982 var utgångspunkten för Wilhelm Agrells anförande. Tanken om gemensam säkerhet kan i dag tyckas självklar, men för 20 år sedan var Palmekommissionens arbete politiskt kontroversiellt, menade Agrell. Vissa ansåg att kommissionen visade prov på en sorts »kålsuparmentalitet«, eftersom man inte skiljde på det goda och det onda, på vi och dem, utan i stället talade om att alla oavsett ideologi har ett gemensamt ansvar.

I likhet med Hans Dahlgren påminde Wilhelm Agrell om det spända läget som rådde i början av 80-talet, då det kalla krigets monster plötsligt hade vaknat till liv med ny och skrämmande kraft. Nato beslutade om utplacering av en ny kategori medeldistanskärnvapen i Europa och med Ronald Reagan kom en ny syn på kärnvapen. Kärnvapenkrig sågs inte längre som otänkbart. Palmekommissionens rapport måste läsas mot bakgrund mot detta, menade Agrell. Man ville hitta vägar att återupprätta en dialog mellan öst och väst genom att föreslå en mängd små steg i riktning mot en nedrustningspolitik.

Rapporten innehåller bland annat två listor - en för åtgärder som skulle vara uppnåbara på kort sikt och en annan för mer utopiska och långsiktiga visioner. Intressant nog, påpekade Agrell, så uppnåddes inget av de kortsiktiga målen, som t.ex. förbud mot utplacering av neutronvapen och ett tak för medeldistanskärnvapen i Europa. Samtidigt har alla de långsiktiga målen infriats. Vi har t.ex. fått stora avgörande reduktioner av strategiska kärnvapen och en helt ny syn på kärnvapen.

Kommissionen såg också vikten av att hantera regionala konflikter på ett sådant sätt att dessa inte ledde till en upptrappning av öst-väst-konflikten. Bl.a. lades ett förslag om att FN på platser där konflikt hotade skulle kunna sätta in undersökningsgrupper och observatörer, och om så behövdes även preventiva styrkor. 1982 tedde sig dessa idéer orealistiska och därför ointressanta, men de fick sedan en helt annan innebörd, menade Agrell. Insättandet av förebyggande FN-styrkor i Makedonien 1992 följde t.ex. samma mönster som skisserats i Palmekommissionens rapport.

Även om många idéer sågs som orealistiska hade Palmekommissionens rapport stor betydelse genom att den erbjöd en förnuftets och lugnets röst i en mycket orolig tid, ansåg Agrell. Talet om krig, rädslan för krig och förberedelserna för krig tenderade sammantaget att öka risken för att krig också skulle bryta ut. Kommissionen dämpade denna onda spiral genom att visa vad man skulle kunna göra i stället. Även förslag som inte gick igenom bidrog till att visa på möjliga alternativ, vilket hade en viktig psykologisk effekt.

»Tvärtemot Agrells beskrivning så lyckades Palmekommissionen med flera kortsiktiga projekt.« Den invändningen framförde Anders Mellbourn i publiken. Han påminde bl.a. om att kommissionens förtroendeskapande arbete och den förhandlingsrunda som kom igång kring säkerhetsfrågor innebar stora framsteg. Dessutom, menade Melbourne, beror förverkligandet av de långsiktiga visionerna till stor del på att den ena parten i konflikten försvann i och med Sovjetunionens fall.

Anna Borgström

Artikeln är en del av en artikelsamlingen ”Politikern Olof Palme – Glöden, konflikterna och solidariteten” som publicerades efter ett symposium arrangerat av Palmecentret i april 2001.