Intensiteten i Palmes talarkonst omtalas ofta och Kurt Johannesson inledde symposiets andra dag med en spännande analys av Palme ur retorisk synvinkel. Av talarens tre grundmetoder - att vädja till förnuftet (logos), att väcka känslor (patos) och att hänvisa till den egna övertygelsen (etos) - var etos och patos viktigast för Palme, menade Johannesson.
Kurt Johannesson, professor emeritus i retorik, & Brigitte Mral, professor i medie- och kommunikationsvetenskap.
Palme trodde på känslans förmåga att leda människor rätt och han lade stor vikt vid den personliga övertygelsen och moralen. Däremot hade logos, förnuftet, en undanskymd roll.
Palme tycktes hysa en obegränsad tro på språkets makt och möjligheter, menade Johannesson, som knöt kraften i Palmes talarkonst till vissa speciella drag. Ett sådant var hans tunga satser, sentenser. Satserna säger något grundläggande och blev ibland bevingade ord, t.ex. »politik är att vilja«. Ett annat drag var bruket av citat, som skulle öppna tankens och känslans rymd inför ämnet. Palme använde dessutom ofta bilder i språket, både metaforer och bilder hämtade från egna minnen. Suggestiva fördröjningar i framförandet gav också spänning åt talen, liksom Palmes unika förmåga att skifta språk beroende på tillfälle. Ibland var han agitator, ibland en skojfrisk kille. Ibland använde han ett närmast poetiskt språk.
Ett annat begrepp inom retoriken är dekorum, som betecknar en lyhördhet inför situationen och vad som är anständigt. Palme rörde sig ofta nära gränsen för dekorum och överskred den ibland. Detta var ett skäl till att han väckte indignation, menade Johannesson. Var det t.ex. anständigt av en statsminister att som i Palmes Hanoi-tal 1972 skriva en text som nästan var som en dikt om internationella problem och läsa upp den i radio? Inte bara innehållet utan också formen och språket var upphovet till att många blev upprörda. Men en stor talare måste ta stora risker, påpekade Johannesson. Och Palme vann ofta på sina djärvheter och brott mot dekorum.
Under Palmes år som politiker utvecklades tv-mediet enormt, vilket också förändrade det politiska språket. Palme insåg att etermedia skulle komma att dominera och han ställde villigt upp i tv, men han lärde sig egentligen aldrig den nya tekniken, menade Johannesson. Palme var mer inspirerande och övertygande i talarstolen än inför tv-kameran.
Brigitte Mral utgick i sitt anförande från den aggressivitet som Palmes retorik kunde väcka. »Fascinerande«, menade Mral, »att en politiker med så gott rykte samtidigt framkallade så mycket motstånd.« Mral tyckte dock att det var tveksamt om någon som väcker så mycket negativa känslor, även inom den egna rörelsen, verkligen kan kallas en god retoriker.
Medan Johannesson såg Palmes sätt att utmana dekorum som en tillgång, ansåg Brigitte Mral att just detta ofta skapade obehag och osäkerhet. Kanske missbedömde han kulturen? Varje kultur har sina ramar för vad som är lämpligt, och Palme beskrevs ibland som arrogant, raljant, högmodig, demonisk och stridslysten. Detta är svenska dödssynder, menade Mral. En svensk ska istället vara ödmjuk, lagom och lågmäld.
Palme kunde också gå så långt i sin retorik att den blev alltför konstfull och därmed miste sin övertygande kraft. Kanske spelade han också överdrivet mycket på känslan. Även det bryter mot den svenska traditionen, där politiker oftast är mer pragmatiska. Det hör också till det typiskt svenska att vara konsensusinriktad. Och Palme var kanske en samarbetspolitiker i praktiken, men i språket var han det inte, menade Brigitte Mral.
Anna Borgström
Artikeln är en del av en artikelsamlingen ”Politikern Olof Palme – Glöden, konflikterna och solidariteten” som publicerades efter ett symposium arrangerat av Palmecentret i april 2001.