Olof Palme föddes den 30 januari 1927 som yngsta barn i en förmögen familj på Östermalm. Han hade en bror, Claës, och en syster, Catharina. Fadern dog när han bara var sju år. Hemmet dominerades därefter av flera begåvade kvinnor, främst hans mor som han hade ett mycket kärleksfullt förhållande till. Som barn var han ofta sjuk och sängliggande under långa perioder. Enligt honom själv bidrog det till att han lärde sig läsa redan som fyraåring. I hemmet hörde han också flera språk - tyska, ryska och franska. Han hade lätt för språk, vilket senare i livet underlättade hans många internationella kontakter.

För att kompensera frånvaron av män i hemmet, sattes Olof  i Sigtuna humanistiska internatläroverk, där han tog studenten bara sjutton år gammal. Han har beskrivit de första åren som svåra, pennalism förekom på skolan och han utsattes för mycket stryk. Han säger sig ha varit mer intresserad av skönlitteratur, idrott och jazz, än av skolarbetet. Historia var hans favoritämne.

Läsåret 1947-48 studerade han vid Kenyon College i Ohio. Han avslutade vistelsen i USA med en tre månader långa resa genom 35 stater, som gav honom tillfälle att på nära håll få  kännedom om det amerikanska samhället och dess motsättningar.

1950 reste han till Prag som representant för Sveriges förenade studentkårer, SFS. Tillfället var en världsstudentkongress anordnad av det kommunsistdominerade International Union of Students. Kongressen utvecklade sig till en ren kommunistisk propagandatillställning där den lilla gruppen skandinaver med demokratiska värderingar ursattes för hårda angrepp. Händelsen var upprinnelsen till Olof Palmes livslånga avståndstagande från kommunismen. Han såg till att SFS lämnade den kommunistdominerade världsorganisationen IUS och medverkade vid uppbyggandet av en ny studentinternational.

Samma år gick han in i det socialdemokratiska partiet via SSU, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, vars studieledare han var mellan 1955-1961.

Året därpå tog han sin  jur kand-examen i Stockholm och utsågs i december till ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Han träffade också redan då sin blivande hustru Lisbet. De fick med tiden tre söner, Joakim, Mårten och Mattias. Familjen var av stor betydelse livet igenom och Olof  och Lisbet Palme försökte så långt möjligt värna om dess integritet.

Som ordförande i den nya studentinternationalen reste Olof Palme till Indien, Ceylon, Burma, Thailand, Singapore och Indonesien, där  han konkret fick uppleva vad kolonialismen innebar. Studenterna tog honom med ut bland folket och ställde honom öga mot öga med verkligheten. Resan i Asien var avgörande för hans anti-kolonialism och djupa förståelse för länderna i tredje världen.

Olof Palme härstammade visserligen från övre medelklassen, men han kom att bli en av den svenska arbetarrörelsens främsta företrädare. ”Jag är inte uppvuxen i arbetarrörelsen men jag tillhör den”, säger han i  Serge Richards bok ”Med egna ord” (1977), ”jag anser att jag kommit att ingå i den genom att arbeta för den på dess villkor, och jag hör samman med den med hela mitt hjärta.”

Hans politiska bana inleddes 1953, då statsminister Tage Erlander knöt honom till sig som sin personlige sekreterare. Redan då hade de idéer formats som kom att prägla hela hans gärning: kolonialsystemens avveckling, det nationella självbestämmandet, behovet av en ny ekonomisk världsordning, kampen mot rasism, drömmen om jämlikhet, utbildningens demokratisering. Viktiga erfarenheter i barn- och ungdomen låg bakom.

Efter hemkomsten från Asienresan började han sitt arbete med Tage Erlander. De två kom att stå varandra mycket nära. Gemensamt utformade de den svenska välfärdsstaten och drev bl. a. idén om Det starka samhället, som skulle bidra till människors trygghet genom att ge sysselsättning, utbildning, hög bostadsstandard och god vård.

Full sysselsättning och den offentliga sektorn förblev för Olof Palme de två viktigaste medlen att öka jämlikheten i samhället och han fortsatte att föra en traditionell socialdemokratisk politik i Tage Erlanders anda under hela sin verksamma tid. Tålmodigt sökte han bygga välfärdssamhället genom införandet av de stora reformerna inom barnomsorg, utbildning och arbetsrätt.

En av Olof Palmes grundläggande tankar var den generella välfärdspolitiken. Den innebar att alla, oberoende av behov, skulle få del av välfärden för att upprätthålla solidariteten och viljan att betala skatt, och undvika att de rika skulle finna privata lösningar utom räckhåll för de sämre ställda.

1963 blev Olof Palme medlem av regeringen som minister utan portfölj. Två år senare blev han kommunikationsminister, varvid han fick ge prov på sin praktiska sida som ansvarig för införandet av högertrafik i Sverige. Som utbildningsminister (från 1967) reformerade han skolan för att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Olof Palme såg skolan som nyckeln till att avskaffa klassamhället och i den andan genomdrev han möjligheten till vuxenutbildning ”för att skapa en rättning i efterhand, för att bryta upp denna klassgräns”.

Olof Palme valdes vid 1969 års partikongress till Tage Erlanders efterträdare som partiordförande och blev därmed statsminister.

Samma partikongress antog också ett program för större jämlikhet inom ett antal områden - utbildning, sysselsättning, välfärd och jämställdhet mellan könen - en fråga som Olof Palme tagit upp så tidigt som 1966. Hans tal vid partikongressen 1972 betraktas som ett genombrott för jämstsälldheten, som förblev en het fråga under hela sjuttiotalet. 

I början på 1970-talet nådde det svenska välfärdssamhället sin kulmen och Sverige betraktades på många håll i världen som ett föregångsland där ekonomiska och sociala reformer gick hand i hand. Begreppet ”Den svenska modellen” hade myntats. I mitten på sjuttiotalet började emellertid en handlingsförlamning förmärkas i de västliga demokratierna med regeringskriser, konfrontationer på arbetsmarknaden och en djup social oro. Utvecklingen mot globalisering och ett växande ekonomiskt beroende av omvärlden gjorde sig alltmer påmind. Allt detta påverkade naturligtvis också debatten i Sverige. Man talade om demokratins kris. Palme såg en förnyelse av arbetslivet som en möjlighet att stärka demokratin och på 70-talet kom arbetsmarknadslagstiftningen, såsom lagen om medbestämmande på arbetsplatsen, trygghetslagarna och satsningen på arbetsmiljön. Palme knöt samman den starka satsningen på den yttre miljön med miljön på arbetsplatserna

1973 infördes en ny konstitution med enkammarriksdag och treåriga valperioder. En oförutsedd följd av detta var att det socialistiska blocket blev exakt lika stort som det borgerliga och Sverige fick vad som kallats en jämviktsriksdag. Resultatet var en försvagad regeringsmakt och 1976 måste Olof Palme lämna över till den borgerliga koalitionen Det som avgjorde det mycket jämna valet till det borgerliga blockets favör var kärnkraftsfrågan, som kommit i fokus för den politiska debatten i Sverige. Centerledaren och den blivande statsministern Thorbjörn Fälldin stod för motståndet mot kärnkraften, men tvingades regera med moderaterna som var för kärnkraft. Regeringen upplöstes p.g.a. denna fråga år 1978, men vann en knapp seger i valet 1979 och ännu en trepartiregering bildades. Den bröt samman 1982 och socialdemokraterna under Olof Palme återkom till makten. Kärnkraftsfrågan kom sedan att lösas genom en folkomröstning, i vilken den s.k. linje tre, som förordade en långsam avveckling, vann.

Tiden i opposition (1976-1982) innebar ett stegrat intresse för internationella frågor. Olof Palme ingick i den s.k. Brandt-kommissionen, var en av vicepresidenterna i Socialistinternationalen, utsågs till FN-medlare mellan Irak och Iran, och blev 1980 ordförande i Palme-kommissionen. ( Olof Palmes internationella arbete behandlas mer ingående i artikeln ”Olof Palme och världen”).

Det tidiga åttiotalets ekonomiska kris vändes gradvis genom internationell  högkonjunktur, fallande oljepriser och god finansiell administration. Samtidigt växte sig nyliberalismens idéer allt starkare.

Palme såg kampen mot arbetslösheten som en av socialdemokratins främsta uppgifter. En öppen demokrati kan inte i överleva i länder med ständigt hög arbetslöshet, där människorna förlorat tilltron till de demokratiska institutionerna. Allra allvarligast var enligt Palme ungdomsarbetslösheten.

Han kom därför också att betrakta nyliberalismen och de fria marknadskrafterna som ett hot mot välfärdsstaten och försvarade in i det sista det starka samhället med en stark fackföreningsrörelse.

Samtidigt som Olof Palme i grunden var en resultatpolitiker var han också en av vår tids stora talare och agitatorer. Hans lidelsefulla engagemang och utmanande formuleringar väckte starka känslor, såväl inom som utanför Sverige.

I den övre medelklassen, där han ju hade sitt ursprung, betraktade man honom som en klassförrädare och de mycket hårda angrepp han tidvis utsattes för bottnade i vreden över att en man med hans stora intelligens gått över till ”motståndarsidan”. Även inom de egna leden väckte han tidvis motstridiga känslor. För den stora majoriteten socialdemokrater var han emellertid en älskad och beundrad partiledare som ingav medlemmarna stolthet och självkänsla. Invandrare och flyktingar kände starkt hans självklara solidaritet. Budet om hans död skapade en djup förstämning bland dem.

När Olof och Lisbet Palme den 28 februari 1986 utan säkerhetsvakter var på hemväg från ett biobesök, steg en man ut ur skuggorna och sköt ned honom på öppen gata. Än idag är mordet ouppklarat.

”Sverige blir aldrig sig riktigt likt igen,” spådde Ingvar Carlsson, Olof Palmes vän och efterträdare, vid begravningen.

Olof Palme var en människa av ovanlig lyskraft. Hans idéer lever vidare.

Gunilla Banks