Sedan självständigheten 1948 har Burma befunnit sig i en situation som kan liknas vid ett konstant inbördeskrig. De brittiska kolonialherrarnas taktik att söndra och härska genom att spela ut minoritetsfolkgrupper mot den burmanska majoriteten har resulterat i stora etniska konflikter.

Genom väpnade gerillor försökte olika minoritetsfolk att bryta sig loss från centralmakten. Inbördeskrigen ledde fram till att militären övertog makten i en kupp 1962. Militären har sedan med järnhand behållit makten, vilket resulterat i vanstyre, fattigdom och ekonomisk kollaps. Människorättsbrott sker på alla områden och oliktänkande förföljs.

Det enda fria valet sedan självständigheten hölls 1990. Mer än 80 procent av rösterna gick till alliansen NLD, med Aung San Suu Kyi som ledare. Men juntan godkände inte valresultatet och förvägrade NLD makten. Sedan dess har förtrycket och trakasserierna av demokratiförespråkare fortsatt i oförminskad skala. Valet 2010 var en skenmanöver från militärjuntan som sitter kvar vid makten.

Oppositionen är hårt trängd och upptagen av interna konflikter. De etniska motsättningarna dominerar ännu den politiska organiseringen. Men det civila samhället har ändå utvecklats i positiv riktning under senare år. En större öppenhet finns för alliansbyggande och samverkan mellan organisationer, vilket är hoppingivande.

Palmecentret samarbetar med kvinno-, ungdoms- och fackliga organisationer som eftersträvar samverkan mellan alla etniska grupper. Syftet med samarbetet är att stärka organisationerna och deras roll inom demokratirörelsen.