Turkiet är bron mellan Europa och Asien. Trots att större delen av landet ligger i Västasien anser man sig tillhöra Europa. Turkiets ambition att få bli medlem i EU är en tydligt pådrivande faktor för den demokratiska utvecklingen.

Det civila samhället kan spela en viktig roll som pådrivare och opinionsbildare i denna process eftersom djupa och omfattande reformer i varje del av samhället måste genomföras.

Den ekonomiska utvecklingen i Turkiet har varit mycket god de senaste åren men klyftorna är fortsatt stora mellan fattiga och rika. Inkomstnivåerna är mycket lägre än i västeuropeiska länder och skillnaderna är stora inom landet.  Andelen kvinnor som yrkesarbetar är låg och som i alla länder drabbas kvinnor ofta av våld i hemmet.

Arbetslösheten är hög men svår att mäta på grund av en stor informell sektor. Många turkar lever och arbetar i västeuropeiska länder, som på 1960- och 1970-talen uppmuntrade arbetskraftinvandring.

Turkisk politik präglas av maktkamp mellan den sekulära statsideologin kemalismen och det islamkonservativa partiet AKP, som kom till makten i valet 2002. De så kallade kemalisterna – anhängare till statens grundare Kemal Atatürk – hade då länge dominerat statliga institutioner, militär och rättsväsende.

Den turkiska staten har länge haft en skeptisk syn på folklig organisering och organisationer i civilsamhället har ofta misstänkliggjorts och anklagats för samröre med fientliga aktörer. Detta har bidragit till att organiseringen är svag, att det råder brist på struktur i organisation och verksamhet och att kommunikationen med stat och media är dålig.

Palmecentrets samarbetsprojekt i Turkiet sker med organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, kvinno- och ungdomsorganisationer för att stärka deras förmåga att tillvarata sina rättigheter och att arbeta för ett demokratiskt samhälle.