Situationen i Zimbabwe är både bekymmersam och dynamisk. Sedan samlingsregeringen tillträdde 2009 har ekonomin stabiliserats något, inflationen begränsats och el- och vattensituationen förbättrats. Men reformarbetet som ska leda fram till en ny grundlag möter motstånd från president Mugabes parti Zanu-PF.

Fram till mitten av 1990-talet ökade levnadsstandarden bland annat med hjälp av omfattande stöd från det internationella samfundet. En stor del av inkomsterna användes dock för att utveckla en politisk, militär och ekonomisk elit som fick jobb, affärskontrakt och lantegendomar. Denna elit är lojal mot Mugabe.

Den odemokratiska utvecklingen och den allvarliga misskötseln av ekonomin ledde till att omvärldens bistånd och lån upphörde omkring 2001. Människor blev allt fattigare och i dag lever minst 80 procent under fattigdomsstrecket. Arbetslösheten är cirka 90 procent och minst tre miljoner människor beräknas ha flytt till grannländerna, främst till Sydafrika.

Zimbabwe är också hårt drabbat av hiv- och aidsepidemin. Cirka 18 procent av den vuxna befolkningen är hivpositiv och många barn har blivit föräldralösa på grund av sjukdomen. Medellivslängden i Zimbabwe är 36 år.

Trots att Zanu-PF och oppositionen bildat en samlingsregering fortsätter trakasserierna mot politiska och fackliga aktivister. Brott mot mänskliga rättigheter förekommer systematiskt.
Men det finns organisationer i Zimbabwe som arbetar för en demokratisering av landet. Palmecentret samarbetar med flera av dessa inom ett brett fält av frågor - till exempel utbildningar om arbetsrätt, mänskliga rättigheter, hiv och aids samt jämställdhet.