Fortfarande mer än 100 år efter det att Avgrundens folk kom ut lever miljoner människor runt m i världen i en tillvaro lika eländig som den Jack London skildrade. De lever i en verklighet fjärran från den situation som beskrivs av många internationella ekonomer. I varje fall lär inte de nyliberala ekonomer som predikar att avregleringar och privatiseringar är enda rätta vägen för världens fattiga länder ha besökt stadsdelen Tondo i Manila. ITondo, som ligger intill Manilas norra hamn, lever tiotusentals människor i fattigdom och misär. Här når arbetslösheten gigantiska tal. Överallt sitter män och tittar rakt fram. Några injicerar öppet droger trots att eftermiddagen knappt har börjat. Ett gäng ungdomar har dragit sig in på en bakgata för att ostört kunna sniffa lim ur en plastpåse.
Småbarn på 9-10 år passar småsyskonen medan mammorna står och tvättar vid en tvättbalja. Mitt i fattigdomen finns det också en värdighet. Att ha rena kläder är viktigt. I fattiga bostadsområden i tredje världen är det kvinnorna som drar det tunga lasset, som får hålla ihop familjerna, och får försöka se till att det åtminstone finns ris på tallrikarna några gånger per dag. Längst ned på den sociala skalan i Tondo befinner sig de hundratals familjer som lever på och av det soptippen Smokey Mountain 2 kan ge. Människorna vid tippen letar under dygnets ljusa timmar efter skräp som det kanske går att sälja. Stanken från Smokey Mountain 2 är obeskrivlig. Här och var bland soporna stiger ett rökmoln upp. Värmen är bedövande. Den här dagen är det minst 35 grader, eller ovanligt varmt för årstiden, berättar vår guide och tolk Tondobon Cesar Juaban. På avstånd ser människorna som rör sig på tippen ut som myror i en myrstack. De har konkurrens i sitt letande efter saker att ta vara på av magra strykarhundar och råttor stora som svenska bondkatter.
Många barn
Många av de som letar bland skräpet är barn. En del av barnen har inte ens skor på fötterna. Husen intill tippen är enkla plåtskjul. Hit har inte den senaste teknologin nått, här känns bredband för alla och stadsjeepar långt borta. De flesta hus saknar el och vatten. För tio år sedan revs Smokey Mountain 1, den gamla då världskända soptippen i området. Tusentals människor blev hemlösa. Av den dåvarande regeringen blev de lovade nya lägenheter. Inget hände på flera år. När sopor åter började tömmas i området flyttade de tillbaka och byggde nya plåtskjul. De blev så kallade squatters, jordockupanter. 15-årige Ronel bor sedan ett år vid soptippen. Hans pappa var fiskare men blev arbetslös då fångsterna minskade. Familjen tvingades lämna provinsen och flytta till Manila.
- Varje dag letar jag bland soporna efter saker som kanske kan gå att sälja. Jag vill hjälpa mina föräldrar och mina tre småsyskon. Kanske kan det göra att mina syskon får möjlighet till en riktig utbildning, berättar Ronel. Själv har Ronel bara gått fem år i skolan.
- Helst hade jag fortsatt men eftersom vi saknade pengar till mat och skolavgifter måste jag börja arbeta.
Hur är det att leta efter saker på en soptipp?
- Det bara måste gå. Värmen är svår vissa dagar. Lukten däremot har jag vant mig vid. Värst är det under regnperioden. Då förvandlas tippen till en lervälling. De vecko- rna är det farligt att vara på tippen. Risken är stor att sjunka ner och drunkna i leran. En bra dag kan Ronel tjäna 150 pesos från det han hittar på tippen. Det är drygt 20 svenska kronor.
Vad hoppas han av framtiden?
- Jag vet inte riktigt. Fast visst vore det bra om jag en dag fick ett bättre liv, om jag slapp arbeta på tippen.
Aldrig gått i skolan
13-åriga Ging Ging samlar också hon sopor på tippen. Sex dagar i veckan går hon dit. Ging Ging har aldrig gått i skolan.
- Ändå kan jag både läsa och skriva bra, säger hon stolt. Det är mamma som har lärt mig. Vi har bara bott intill soptippen i Tondo i ett år. Vi kom hit från ett litet fiskeläge. Fisken i havet tog slut. Så det fanns inte längre något arbete för pappa. Därför tog vi oss till Manila. Ging Ging har fyra syskon. Hon är äldst i syskonskaran.
Vilka är dina drömmar?
- Först och främst att få gå i en riktig skola. Får jag göra det en dag hoppas jag kunna bli sjuksköterska. Jag vill hjälpa andra människor.
Vad är det bästa du vet?
- Det är att få gå till Jollibee (en kedja av filippinska hamburgerrestauranger). Två gånger har jag varit på Jollibee. Det var underbart. Cesar Juaban som har visat oss runt bor i ett annat, litet finare område i Tondo. Fram till för ett par år sedan var han facklig ledare för hamnarbetare i North Harbour. Efter en strejk i hamnen avskedades Cesar och flera andra fackliga företrädare.
Han berättar att Filippinernas regering har sagt att alla som bor vid Smokey 2 ska erbjudas nya bostäder under 2008.
- Men får människorna här inte samtidigt något arbete kommer de snart att flytta tillbaka till soptippen. För dem är i dag enda möjligheten att få ihop några pengar att arbeta på Smokey Mountain 2. Filippinernas regering är bra på att ge tomma löften men ännu bättre på att sko sig själv. Presidentens och regeringens extremt nyliberala politik har på några år inneburit att det lilla sociala trygghetsnät som tidigare fanns i dag är borta. Nästa morgon står det i en dagstidning att Filippinernas president Gloria Macapagal Arroyo ser ljust på framtiden och spår en hög ekonomisk tillväxt för Filippinerna. På sätt och vis har den korruptionsanklagade presidenten säkert också rätt. I varje fall när det gäller hennes egna nära och kära.
I samma tidning står det nämligen att presidentens man Mike misstänks vara inblandad i en muthärva i samband med en stor bredbandsupphandling. Mutorna till de inblandade uppgår till imponerande 100 miljoner amerikanska dollar. Den som ska ha berikat sig mest är presidentens man Mike Arroyo "the fi rst gentleman" eller som Cesar Juaban säger "the worst gentleman". Presidentparets verklighet ligger långt från tillvaron för Avgrundens folk på Smokey Mountain 2, trots att den fågelvägen bara skiljer några kilometer mellan presidentpalatset Malancanang och Tondo.
LENNART JOHNSSON