Kampanjens stora överraskning har varit Barack Obama. Det har blåst en Obama-vind i USA. Hans framtoning, program och krav på ”förändring” har gått hem bland stora grupper, och särskilt bland ungdomen och medelklassen. Obama har fått stöd av gräsrötter som också samlat in stora kampanjbidrag till honom. Han har vunnit 13 primärval på raken efter supertisdagen och passerat Hillary Clinton vad gäller antalet vunna elektorsröster till demokraternas partikonvent som hålls i Denver i slutet av augusti.

Hillary Clintons sista chans att komma tillbaka var att nå bra resultat i Texas och Ohio, vilket hon gjorde. Fortfarande har hon mätt i antal elektorsröster ett knappt underläge mot Obama. Mot henne har talat en viss stelhet i framträdandet, att hon stött Irakkriget, förknippats med det USA som varit och haft ett ganska exklusivt kampanjupplägg med dyra konsulter och spin-doktorer.

Maken, förre presidenten Bills aktiva och ganska aggressiva deltagande i hennes valkampanj – särskilt riktat mot Obama – tycks hittills mera ha varit till nackdel för hennes kandidatur. Ett större förtroendet för henne att leda landets ekonomi, också inom arbetarklassen, och större erfarenhet än Obama kan ha svängt tillbaka pendeln något till hennes fördel. Efter den senaste upphämtningen är Hillary Clinton inte uträknad – som förluster i Texas och Ohio skulle ha inneburit - men fortfarande är den slutliga utgången av demokraternas val av presidentkandidat en öppen fråga.

Närmast kommer flera, enstaka primärval att hållas under ytterligare tre månaders tid. Därefter följer demokraternas och republikanernas partikonvent på sensommaren. Demokraternas situation kompliceras av de 800 s k superdelegaterna – dvs partihöjdare – som är självskrivna och inte utses i primärval till konventet. De kan bli tungan på vågen i demokraternas val, och ge partiledningen ett större inflytande över det slutliga valet än någonsin tidigare. Men frågan är om den kan eller vågar gå emot delegatläget som råder efter alla primärval avslutats? Och vad betyder det om skillnaden mellan de bägge kandidaterna ännu är mycket liten sedan primärvalsrundan avslutats?

Själva presidentvalet genomförs först i början av november. Hittills har intresset varit enormt för den amerikanska presidentvalskampanjen både i USA och utomlands. Men kommer intresset att hålla i sig under den långa tiden de närmaste månaderna och tvekampen därefter mellan partiernas slutliga kandidater?

Hur går det i fortsättningen?
Och vad betyder det oavgjorda läget för den kommande demokratiska slutkandidaten? Kommer den fortsatta inbördes kampen att förknippas med käbbel, mygel, smutskastning och annat som kan leda till att de bägge kandidaterna tar ut varandra, och försämrar respektives chanser? Eller kan – tvärtom - den fortsatta fokuseringen på dem, där kampanjens mesta spänning nu ligger, utnyttjas som en fördel för den demokratiska sidan? Frågorna är för dagen flera än svaren.

John McCain kan redan idag börja sin direkta presidentvalskampanj som republikanernas kandidat. Med sina 72 år om han blir vald, skulle han bli den äldste presidenten i USAs historia. McCain har försvarat Irakkriget, men mycket klart tagit avstånd för användning av tortyr.

McCain är före detta stridflygare, torterad efter att ha suttit sex år i nordvietnamesiskt fängelse, och anses ha en vinnande personlig image. Han uppfattas vara expert på säkerhetspolitik, ganska okunnig om ekonomiska frågor, men ha en social profil som ligger nära demokraternas. Han har uttalat sig mera positivt för nödvändigheten att bekämpa klimathotet. I senaten har han också visat sig villig och förmögen att söka samarbete och kompromisser med demokraterna.

John McCains utmaning som republikansk presidentkandidat är, att trots stödet till Irakkriget lyckas distansera sig från den mycket impopuläre sittande presidenten George W Bush. Den specifika betydelsen av Irakkrigsfrågan i kampanjen tycks ha minskat något jämfört med till exempel för ett halvår sedan, då jag själv besökte USA och på nära håll följde debatten.

John McCain måste ta hänsyn till de tre huvudopinionerna inom republikanska partiet och bland dess sympatisörer. Det är de säkerhetskonservativa – som han själv representerar, de moralkonservativa – som är emot aborter och legalisering av könsneutrala relationer  och de socialkonservativa – som är för större skattesänkningar, mera privatiseringar och avregleringar samt nedskärning av olika sociala program. Om McCain ska vinna måste han få stöd av alla tre grupperna, och hittills har de moralkonservativa och de socialkonservativa misstrott honom för att vara alltför ”liberal”.

Opinionsundersökningar har visat på att John McCain har möjlighet att slå Hillary Clinton, och gå ett jämnt lopp med Barack Obama. Ändå borde kritiken mot det impopulära Irakkriget ge en demokratisk kandidat ett guldläge. Men det återstår att se om han eller hon kommer att lyckas förvalta den fördelen till en vinst.

Primärvalskampanjen är en sak, den slutliga presidentvalskampanjen och de frågor så då kommer upp någonting helt annat. De demokratiska kandidaterna har allmänt sett en mera liberal inrikespolitisk agenda, och de stöder att samhället är medverkande och ansvarig aktör på vissa områden som republikaner motsätter sig. Ekonomin har avmattats och fastighetspriserna fallit. Alla kandidater kommer att tala sig varma för att blåsa nytt liv i den krigsnedkörda ekonomin. I grunden har den amerikanska ekonomin oftast visat sig vara ganska robust.

För utlandet tilldrar sig den kommande utrikespolitiken ett huvudintresse. När det gäller handelspolitiken är demokraterna mera protektionistiska och republikanerna mera frihandelsvänliga.

En demokratisk president kommer att påbörja en återgång till multilateralismen, föra en mera progressiv klimatpolitik, delvis förändra kärnvapenpolitiken och söka förbättra relationerna till Europa.

GUNNAR LASSINANTTI