-Vi får inte glömma bort det nordiska perspektivet, och inte heller det baltiska perspektivet, trots alla andra uppgifter och utmaningar i världen och Europa som ständigt tränger på. Den gemensamma nordiska modellen och värderingsgrunden är viktiga att slå vakt om, hävdade Jan Eliasson under öppningssessionen av årets Pax Nordica som ordnades i Umeå för 15:e året i rad.
Pax Nordica innebär öppna möten och forskarseminarier som behandlar viktiga frågor om fred, säkerhetspolitik och konfliktlösning som har nordlig anknytning.
Vid slutsessionen medverkade bland annat kronprinsessan Victoria och erinrade om krigsslutet för ett par hundra år sedan, och att Sverige därefter upplevt sin historiskt längsta period av fred. Förra nedrustningsambassadören Maj-Britt Theorin lyfte fram FN:s säkerhetsråds resolution 1325 som förordar ökad andel kvinnor i alla typer av fredsbevarande och konfliktlösande operationer.
- Fortfarande efterlevs resolutionen mycket dåligt. Blir det inte en förbättring får vi kvinnor i värsta fall hota med kärleksstrejk, mullrade Theorin.
Pax Nordica var litet högtidligare för året genom att det kombinerades med hågkomsten av att det 17 september gått 200 år sedan Sverige förlorade Finland efter ”det finska kriget” 1808 – 1809 och den då smärtsamma freden I Fredrikshamn. Det innebar att Sverige förlorade en tredjedel av sitt territorium, en fjärdedel av sin befolkning eller nästa en miljon människor.
Vid ett av delseminarierna om fred och konfliktlösning gemensamt anordnat av Svenska OSSE-nätverket och dess finska motsvarighet Stete sade freds- och konfliktforskaren Erik Melander från Uppsala universitet , att efter kalla krigets slut - det vill säga från början av 1990-talet – har både konflikterna och antalet civila offer blivit färre. Orsakerna, enligt Melander, är att stormaktskonfrontationerna är borta, minskad överföring av vapen och ökade fredsbevarande insatser genom Förenta Nationerna.
Gunvor Kronman från Martti Ahtisaaris CMI-institut (Crisis Management Institute) i Helsingfors sammanfattade några viktiga förutsättningar för ett lyckat fredsbygge enligt CMI: medlingen måste ske diskret, det ska finnas lokalt ”ägarskap”, det behövs utomstående experter och man måste räkna med lång eftervård. Att vara medlare från ett litet land kan vara en fördel.
Sävar och Ratan
Umeå stod i centrum för slutstriderna i Sävar och Ratan strax norr om staden i augusti 1809, vilket är de sista större militära slagen som skett på svensk mark. Historiedocenten Martin Hårdstedt, Umeå universitet, som skrivit en mycket läsvärd bok ur civilbefolkningens perspektiv ”Det finska kriget 1808-1809” (Prisma, 2006, 388 s.) medverkade som ciceron vid ett studiebesök till slagfälten. På torget i Umeå höll också general von Döbeln sitt berömda och känsloladdade avskedstal till de finska soldaterna 8 oktober 1809.
På en fråga svarade Hårdstedt att ryska armén genom de avslutande slagen uppnått sina strategiska mål, inte hade för avsikt att gå vidare mot Stockholm och för övrigt saknade förnödenheter och tillräckliga resurser för att göra detta. Ryssarna var också svårt drabbade av den fältsjuka som grasserade. De hade uppnått en styrkeposition inför de avslutande fredsförhandlingarna , men gick ändå med på en kompromiss rörande den slutliga gränsdragningen som kom att följa Torne, Muonio och Könkämä älvar vilket räddade de rika järnmalmsfyndigheterna i Kiruna kvar på svensk mark.
Arktis
En viktig del av Pax Nordica handlade om behovet av ökad rättslig reglering och säkerhetspolitiska arrangemang i den arktiska regionen.
Sedan 1996 samarbetar åtta länder i Arktiska rådet på initiativ av kuststaten Kanada. Övriga fyra kuststater är USA, Danmark, inklusive Grönland och Färöarna, Norge och Ryssland. De övriga länderna i rådet är Island, Sverige och Finland. Ett stort antal andra länder och sex organisationer för ursprungsbefolkningar följer permanent arbetet i rådet. Rådet har hittills prioriterat miljöövervakning.
Norrmannen Willy Østreng, tidigare chef för Fridtjof Nansen-institutet utanför Oslo, skiljde på Arktis under kalla kriget - som präglades av marin kapprustning med kärnvapen mellan USA och Sovjetunionen - och Arktis efter Michail Gorbatjovs Murmansktal hösten 1987. Gorbatjov vände sig i det talet till grannarna i väst med ett förslag om samarbete i sex punkter. De var två militära, nämligen provstopp och marinnukleär nedrustning. Fyra var civila och gällde forskning, gemensamt resursutnyttjande, miljösamarbete och öppnande av nordostpassagen mellan Atlanten och Stilla havet den norra havsvägen för att förkorta avståndet.
Klimathotet
Klimathotet märks särskilt utpräglat i Arktis på grund av växthusgaser som för med sig utsläpp av koldioxid, metangas och sotföroreningar. Havsytan höjs och isen smälter undan särskilt sommartid. Översvämningar är överhängande och torka uppstår på annat håll i världen. Den känsliga marinbiologin skadas, och existensen för arter som isbjörnar och sälar är hotade.
Diskussionerna om kraftfulla åtgärder för att begränsa klimathotet - som världens ledare inte tycks komma överens om - handlar om detta.
Den andra sidan av myntet är att de öppnare nordliga haven genom avsmältningen skapar utsikter för nya ekonomiska aktiviteter som olje- och gasutvinning, fiske och sjöfart. Det ligger stora ekonomiska värden i dessa nya möjligheter.
Olje- och gasutvinning
25 procent av världens oanvända olje- och gasförekomster bedöms finnas i Arktis. Norge utökar sin exploatering i Snövitfältet som kulminerar inom ett decennium. Ryssland är på gång med att exploatera det jättelika Stokmanfältet med högdrift under det kommande kvartsseklet.
Andra stora tillgångar bedöms bland annat finnas utanför Alaska, Grönland och Lofoten. I det sistnämnda området finns troligen en femtedel av de norska petroleumrelaterade tillgångarna.
Samtidigt finns på alla dessa ställen motstående intressen som baseras på miljöhänsyn, fiskets och ursprungsbefolkningars krav. I Kanada och Alaska har redan tydliga motsättningar framkommit mellan ursprungsbefolkningen inuiterna och ”storsamhället”. I Norge och på Lofoten har fiskarna rest invändningar.
UNCLOS och Spetsbergstraktaten
Det viktigaste regelverket för den arktiska regionen är FN:s havsrättskonvention, UNCLOS, från 1982 med dess föreskrifter om öppna havet, kuststater , kontinentalsocklar och ekonomiska zoner. För en stor del av den arktiska regionen på 14 miljoner kvadratkilometer kan inget land göra anspråk på territoriell suveränitet.
Spetsbergstraktaten från 1920 ger Norge förvaltningsmässig överhöghet över Svalbard, garanterar områdets demilitarisering inklusive som kärnvapenfri zon, men ger också alla 40 länder som undertecknat traktaten rätt att bedriva ekonomisk verksamhet på ögruppen, vilket främst Norge, Ryssland och Polen utnyttjat.
Det finns ett flertal faktiska eller potentiella gränstvister i Arktis som i värsta fall kan spetsas till när allt större ekonomiska intressen kommer att stå på spel. En sådan är den ouppklarade havsgränsen mellan Norge och Ryssland i ett område med stora olje- och gasförekomster. Norge hävdar vertikalprincipen mellan länderna, och Ryssland anför sektorsprincipen upp till Nordpolen. Respektive gränsdragning skulle ge förslagsställande sidan territoriella vinster i fall av en uppgörelse. I avsaknad av gränsavtal reglerar ett så kallat gråzonsavtal förhållandena mellan länderna i området.
Behov av nya rättsregler och internationellt samarbete.
Willy Østreng hävdade att konkurrerande intressen gör sig gällande särskilt i kustnära områden på begränsade ytor såsom i Barents hav, där olika intressen som fiske, olja och gas, sjöfart, marin-militär kärnvapenbestyckad verksamhet och miljöhänsyn ska samsas om utrymmet.
- Norges situation har blivit mycket mera utsatt efter kalla kriget. Och därför ligger det särskilt i Norges intresse att få regleringar och en ny, förstärkt internationell regim som reglerar aktiviteter och samarbetet i Arktis, och att inte lämnas ensamt att lösa sina mellanhavanden enbart bilateralt med Ryssland, sa Østreng.
Nya internationella avtal behövs för att reglera utvinningen av naturresurserna, handel, fisket, havstransporter, turism, jakt, säkerhetsfrågor och räddningstjänst, ursprungsbefolkningarnas villkor, forskning och miljökrav. Avtalen bör sträva till att uppnå fred och samarbete samt motverka konflikter och våldsanvändning.
Den svenske nedrustningsexperten Jan Prawitz och andras förslag om att göra Arktis till en kärnvapenfri zon förtjänar stöd. Det skulle innebära att kärnvapen inte får samlas, utplaceras, användas eller hotas med inom zonen.
Till en ny internationell regim i Arktis hör utöver ett förstärkt rättssystem att olika internationella organisationer måste öka engagemang och insatser utifrån sina olika roller, och dessa behöver preciseras. De gäller främst FN, EU, OSSE och Arktiska rådet. Men även andra internationella organisationer som Nordiska rådet, Östersjörådet och Barents Euro-Arktiska råd - liksom internationella NGO:s och organisationer för ursprungsbefolkningarna - kan ge sina bidrag och också hämta viktiga erfarenheter från det arktiska samarbetet.
Arktis blir allt hetare, men det gäller att undvika att det blir alltför säkerhetspolitiskt hett. Detta kräver internationella förhandlingar och överlagda åtgärder utan dröjsmål.
Det är hög tid att de arktiska frågorna hamnar högre upp på den politiska dagordningen i Sverige. Sverige har , oaktat en del framstående insatser gjorts inom bland annat polarforskningen, omdömet om sig att vara det mest passiva medlemslandet i Arktiska rådet. Det är hög tid att ändra på den bilden.
GUNNAR LASSINANTTI