- Det mesta har funnits med sedan tidigare, skrivningarna är oftast icke-förpliktigande (av typ ”reaffirm”, återförsäkra)  och redan har tolkningar gjorts i vitt skilda riktningar, där olika länder funnit stöd för just sina ståndpunkter. Dessutom har tidigare åtaganden inte uppfyllts, fortsatte Salander.

Kvällens samtalsledare Leonore Wide, ordförande i Nätverket och vice ordförande i Svenska Läkare mot Kärnvapen, SLMK, sa att 1995 års översynskonferens var framgångsrik, förlängde NPT som trädde i kraft 1970 på obestämd tid och ställde sig enhälligt bakom kravet att göra Mellanöstern till en kärnvapenfri zon. Konferensen 2000 var också lyckad med antagande av de tretton stegen, varav många var konkreta steg mot nedrustning. Konferensen 2005 var däremot ett misslyckande som inte lyckades anta något substantiellt slutdokument.

-Förväntningarna inför årets konferens har varit blandade. Den artikel som Henry Kissingers och andra tidigare ledande amerikanska politiker skrev om ”zero option” för några år sedan i Wall Street Journal, Barack Obamas tal om en kärnvapenfri värld vid NATO:s toppmöte i  Prag i april 2009, Carl Bildts ord i utrikesdeklarationen om en kärnvapenfri värld, det allt starkare stödet för en kärnvapenkonvention, NWC och Nätverkets väl genomförda internationella NGO-konferens inför NPT-konferensen i november 2009 i Stockholm har givit hopp. Men samtidigt har osäkerheten om vad som verkligen kan uppnås ökat inför själva konferensstarten, sa Wide.

Krav på tydliga tidsramar

NPT bygger på tre pelare: nedrustning, ickespridning och fredlig användning av kärnkraften.

-Under konferensen lades det fram krav om tydliga tidsramar för genomförandet av olika förslag, men de togs bort, det ena efter det andra, vilket urvattnade slutdokumentet. Små framgångar är skrivningarna om att minska de taktiska kärnvapnen, att överväga förhandlingar om en nuclear weapons convention, NWC, som många stater stött i generalförsamlingen och som nämns två gånger i dokumentet  och således kanske gör det möjligt att komma fram till ett nytt ramverk av lagar. Vidare att man 2014 ska rapportera vad man åstadkommit och 2015 ta fram en handlingsplan. Man slog fast att om man tar bort kärnvapen från högsta stridsberedskap skulle det bidra till nedrustning. Man förde in Internationell Humanitär Rätt i diskussionen om kärnvapnens laglighet. Man uppmanade Ban Ki-moon att sammankalla en konferens om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern år 2012 dit också länder i regionen bjuds in.

Därtill påpekade man att det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT, bör ratificeras, att ett avtal rörande vapendugligt uran och plutonium, FMCT, bör förhandlas fram, att man bör stödja IAEA ännu mera, gå vidare med kärnvapenfria zoner och att kärnvapenkomponenten måste nedtonas i säkerhetsdoktriner.

Få nyheter i dokumentet

 -En del hävdar att det var en stor framgång att USA och Iran kunde komma överens, andra däremot att dokumentet inte innehållsmässigt innehåller något nytt, rentav är en ”bluff” och inte på något sätt binder de ursprungliga fem kärnvapenländerna. Årets dokument är för fladdrigt, saknar stringens, upprepar självklarheter och innehåller väldigt litet nytt, ansåg Henrik Salander.

- Till det positiva hör ändå att NWC nämns för första gången i ett NPT-dokument, att man kom fram till att ordna en konferens om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern som Egypten hade som ultimativt krav, att det i och för sig försiktigt, men ändå sägs att den multilaterala nedrustningsprocessen ska föras framåt, att CD, FN:s nedrustningskonferens, omnämns och att Rysslands-USA:s nedrustningsansvar finns med där, även om inte heller det med några nya krav.

- I frågan om artikel X, återdragande från NPT typ Nordkorea - som kan dra med sig flera efterföljande nationer – kom konferensen inte alls framåt. I frågan om att multilateralisera kärnbränslecykeln kan skrivningarna betecknas som ”vackra ord”, men inte mera. Att de fem ursprungliga kärnvapenländerna förutsätts rapportera framsteg om nedrustning till konferensen 2014 är en viss framgång, och framför allt jämfört med Frankrikes och USA:s hållningar år 2002 då de hårdnackat vägrade gå med på något sådant. Ingenting sägs om den modernisering av kärnvapenarsenalerna som pågår, utvecklade Henrik Salander.

Den manliga militarismen fortsatt stark

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihets, IKFF:s, generalsekreterare Petra Tötterman Andorff som följt delar av NPT-konferensen på plats sa att den stora behållningen var civilsamhällets parallellseminarier.

-Men även dessa styrde efter ett tags diskussioner in på de vanliga nedrustningsspåren som är väldigt tekniska. Militära strategier bygger på föreställningar om maskulinitet och trots att de stora säkerhetshoten idag, fattigdom, hälsa, sexuellt våld inte kan lösas med militära strategier fastnar vi alltför ofta i det militära fokuset. NPT-konferensen blev ingen stor framgång utan saknade konkreta steg och en tidsplan för nedrustning.

Föreställningarna  om militär makt fortsätter som tidigare. Slutdokumentet sätter ingen press på de ursprungliga fem kärnvapenländerna och detta är ohållbart.

- Det var fel att Sverige och andra länder inte satte emot. Vi har bra traditioner på området med Alva Myrdal, Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin och Henrik Salander som nedrustningsförhandlare. Och Sverige har ensidigt avstått från att skaffa sig egna kärnvapen. Tyvärr höll Sverige igen denna gång. Norge, Schweiz, Österrike och andra länder axlade istället Sveriges fallna mantel som mera pådrivande.  Sverige backade, ville hålla sig väl med kärnvapenmakterna och kopplingen mellan EU - som styrdes av kärnvapenländerna Frankrike och Storbritannien - och Sverige var alldeles för nära under konferensen, utan att vårt land utnyttjade möjligheten att tala med en egen röst. Carl Bildt hade i sitt tal inför generalförsamlingen alltför mycket av ”eventuellt överväga”- typ av uttalanden.

- Civilsamhället driver på kravet om NWC. Och det var inspirerande att lyssna till Jody Williams som startade internationella landminekampanjen som ledde fram till en förbudskonvention, och hon har tilldelats Nobels fredspris för sina insatser i kampanjen. Först betraktades vi som orealistiska, nationerna var inte redo, men sedan svängde den ena efter den andra nationen och vi fick en konvention främst med stöd från Kanadas regering berättade Williams.

- Kärnvapenmakterna har inte levt upp till sitt ansvar, 65 år efter bomberna föll över Hiroshima och Nagasaki och 40 år efter NPT trädde i kraft, ansåg Petra Tötterman Andorff.

Besvikelse över dokumentet

Maj-Britt Theorin, tidigare nedrustningsambassadör, sade sig dela besvikelsen över det svaga slutdokumentet, speciellt som generalsekreteraren Ban Ki-moon talat om behovet av ”en lag mot kärnvapen”. Och detta är i sig ett framsteg.

-Under min tid på UD sas det att ens inbilla sig ett förbud var en omöjlighet. Olof Palme var den ende regeringschefen som vid FN:s 40 års jubileum i generalförsamlingen 1985 föreslog att kärnvapen borde olagligförklaras. Då riksdagen hade borgerlig majoritet tvingade riksdagens majoritet Carl Bildt som statsminister att uttala sig för ett förbud. Och Internationella Jurister mot kärnvapen har utarbetat ett förslag till konventionstext. Canberrakommissionen som lade fram sin rapport 1996 är den av de kommissioner som arbetet på området som kommit längs med att föreslå ett förbud mot kärnvapen. Blixkommissionen tog inte heller upp frågan om att avskaffa kärnvapnen.

- Regeringen och Carl Bildt är inte intresserat av nedrustning. När Bildt var statsminister viftade han bort mina förslag med att ”Maj-Britt sitter i Gorbatjovs knä”.
-Det känns inte bra att Barack Obama fick fredspriset, när han fortsätter att modernisera de amerikanska kärnvapnen, men högerkrafterna och det militärindustriella komplexet i landet driver på den utvecklingen. Bara den amerikanska opinionen kan ändra på USA:s politik, och vi måste därför försöka ändra på denna opinion. Kärnvapen är militärt och politiskt oanvändbara, och därför behöver inte heller Obama dem!

-I sin bok  ”Spelet om nedrustningen” som  kom ut för drygt 30 år sedan beskrev Alva Myrdal just det ”spel” som bedrevs redan på hennes tid som nedrustningsförhandlare och var mycket upprörd över detta. Och samma spel pågår ännu idag.

-Artikel VI skulle leda till total avveckling, men det har inte alls skett. Och allt fler andra länder har börjat resonera varför ska vi avstå från kärnvapen, när de ursprungliga fem har kvar sina vapen.

-Jag är besviken på EU som tidigare hade en stark nedrustningsröst, men som nu är allmänsägande och utgår från minsta gemensamma nämnaren,  det vill säga de som vill minst och EU styrs för mycket av  kärnvapenländerna Frankrike och Storbritannien. Detta ska vi inte godta!  Vi ska nu inte vänta fem år till, utan samla hela internationella fredsrörelsen bakom kravet på NWC och följa upp det arbete som redan bedrivits i många år av abolitionsrörelsen, argumenterade Maj-Britt Theorin.

Skapa engagemang genom sociala medier

– Om det ska bli framsteg krävs engagemang. Använd de nya sociala medierna för att skapa ett engagemang. Och skriv brev till politikerna, det är de känsliga för. När Hjalmar Mehr i Stockholmspolitiken på sin tid hade fått ett par personliga brev i en viss fråga sa han att en folkstorm brutit ut, och det visade på hans stora fingertoppskänslighet för opinioner.

Maj-Britt Theorin menade att det fanns en tveksamhet innan Internationella domstolen något överraskande 1996 tog sitt beslut om att kärnvapen inte är legala.

-Vi gjorde vårt hemarbete väl i många nationella parlament, och vi hade vissa säkra röster i domstolen. Nu behövs en ny konvention som arbetar på ett totalförbud, en konvention. Min erfarenhet av arbetet i FNs nedrustningskommitté, CD, är att varje sak måste komma i rätt tid. När det gällde en konvention för förbud mot kemiska vapen härskade länge ett benhårt motstånd. Men så kom Gorbatjov till makten, och ett helt nytt läge uppstod och en konvention kunde drivas fram, CWC, tillbakablickade Theorin.

GUNNAR LASSINANTTI