Lärdomen är att vi människor är bräckliga. Vi har mycket lätt att se en annan människa eller en grupp som främmande. Det är alltför vanligt att inte bemöda sig att förstå, hellre sätta sig till doms. Vissa människor definieras som ”de andra” och tillvitas onda avsikter och nedsättande egenskaper. ”De andra ” görs till ett problem som man ska ta itu med.

Hur långt detta kan drivas i sin omänsklighet lär oss Förintelsen. Nästan sex miljoner judar utrotades, mer än ½ miljon romer, hundratusentals handikappade, homosexuella och människor som då betraktades som asociala ansågs inte ha rätt att leva och avlivades, liksom ett stort antal krigsfångar.

De personliga vittnesmålen från överlevande och de berättelser som förts vidare inom offrens familjer måste höras. Också genom Förintelsens minnesdag, årsdagen då förintelselägret Auschwitz befriades av Röda armén, hålls historien levande.

Vad var det som hände? Hur kunde det ske? Hur kunde omvärlden låta det ske? Detta är frågor som vi åter och åter måste ställa oss.

På ett obegripligt sätt vittrade humanismens ideal sönder i upptakten till och under andra världskriget och de mest fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna kunde begås. Detta måste utgöra levande historia.

Om detta må vi berätta för våra barn. Och de må berätta om det för sina barn, och deras barn för ett kommande släkte.

Det handlar lika mycket om kunskap om det förflutna som om ansvar för nutid och för den tid som ligger framför oss. Budskapet som minnet av Förintelsen förmedlar är en uppmaning till alla att vi, var och en,  har ett ansvar att leva upp till portalparagrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

 ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

Dessvärre är detta något som vi i nutid ser grava överträdelser emot.

I det utdragna kriget i Kongo våldtas kvinnor varje dag som ett led i krigföringen.

Familjer utplånas i kampen mellan talibansk och amerikansk kamp om herraväldet över afghanska byar.

I Sudan genomkorsar milisgrupper landet med brända byar och utblottade människor som resultat.

Skolor och sjukhus skonas inte i Israels krig mot Gaza med hundratals oskyldiga offer dödade och tusentals skadade.

Palestinska barn vars kroppar inte slutar brinna eftersom de översköljts med vit fosfor.

Förintelsens lärdom är – och måste alltid vara – alla människors lika värde. Människors lidande liksom de skador människor tillfogas måste mätas med samma måttstock.

Även i krig måste folkrätten respekteras
Makthavare, civila och militära, har ingen rätt att sprida död, lidande och förstörelse över civila människor. Ingen kan ta sig den rätten -  alldeles oavsett vilka skäl som än ligger bakom det våld som tillgripits mot ”den andre”.

Även i krig gäller folkrätten. Militärt våld får aldrig riktas direkt mot civila, mot försvarslösa människor. Även militärt våld med självförsvar som utgångspunkt måste hanteras så att konsekvenserna inte blir oproportionerliga.

Det moderna krigets ohygglighet består inte minst i att det i allt högre grad drabbar oskyldiga människor som inte har någon möjlighet att skydda sig.
Det enda dessa människor kan göra är att försöka fly.

 I det senaste kriget vi bevittnat på TV-skärmarna har inte ens möjligheten att fly funnits. Människor i Gaza är hermetiskt innestängda och helt utlämnade till det våld som drabbar dem.

Dessa händelser, så tidsmässigt nära den dag vi högtidlig håller som minnesdag över Förintelsen, tränger sig på som en plågsam påminnelse om hur de mänskliga rättigheterna kränks i nutid.

Empatin tycks synnerligen lättflyktig. Det verkar så enkelt att skylla på ”de andra” och därigenom rättfärdiga dödande och lidande, medan konflikterna förblir olösta eller till och med fördjupas.

Just denna dag, 27 januari, anser jag man är skyldig att stanna upp och tänka efter vad som sker i dagens värld. Inte bara krig, förföljelse och förnedring i den stora världen utan också kränkningar helt nära.

I dagens Europa, också i vårt eget land, sticker antisemitismen upp sitt fula tryne och måste otvetydigt bekämpas. Attacker mot synagogor eller mot judisk egendom och antisemitiska hatbrott ska fördömas. Antiisraeliska stämningar eller upprördhet över israeliskt agerande får aldrig tillåtas utgöra en förevändning för antisemitiska handlingar.

Idag samlas vi på många ställen i vårt land för att ta ny sats i kampen för allas lika värde med utgångspunkt i minnet av Förintelsen.

Det är vårt ansvar att hålla historien levande för att därigenom ta ansvar för nutid och framtid. Så gör genom att lyssna till vittnesmålen om Förintelsen och bekämpa förföljelse och våld i dagens värld. Vi ska också uppmuntra och belöna de som vill och vågar stå upp emot diskriminering, förföljelse och våld. Vardagshjältar som naturligt gör sina insatser i skola, på arbetsplatser och i samhällslivet.

Under denna minnesdag med alla dess fasor behöver vi också en hyllning till mod och mänsklig vilja att ställa upp för varandra.

LENA HJELM-WALLÉN, styrelseordförande, Olof Palmes Internationella Center