Mötet inleddes med genomgång av hur minoriteterna själva upplever sin situation, vilket har analyserats av EU:s nya byrå för mänskliga rättigheter, FRA, Fundamental Rights Agency. FRA samlar in, analyserar och informerar om fakta, men tar inga beslut och övervakar inte myndigheterna om de grundläggande rättigheterna i medlemsländerna.

FRA antar femåriga ramprogram om rasism och främlingsfientlighet, diskriminering, ersättning till offer, barns rättigheter och asylfrågor. FRA ger ut årsrapporter om händelser och utvecklingen inom EU och ger ut andra rapporter inom ämnesområdet. Områden som täcks är arbete, bostäder, sjukvård och socialtjänst, utbildning, bemötande på kaféer och restauranger och vid bankaffärer. Det berättade regeringsrådet Anna-Karin Lundin, som är svensk representant i FRA.

Romer, afrikaner, turkar och östeuropéer diskrimineras
Romer, afrikaner, turkar och östeuropéer har erfarenheter av diskriminering. FRA har utfört 23 000 personliga intervjuer och de visar att stora grupper av människor har utsatts för diskriminerande händelser, berättade Anna-Karin Lundin.

FRA:s rapporter används som underlag för åtgärder på olika nivåer som EU-nivån, nationellt och lokalt. De tjänar som instrument för att mäta graden av integrering av minoriteter. FRA:s hemsida finns på www.fra.eu

Förhållningen till minoriteter
Thomas Hammarberg, kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet sa att Europas och Sveriges förhållning till minoriteter är en ödesfråga.
-Hur är det med Europas värderingar, synen på mångfald, tolerans och respekt, frågade sig Hammarberg, och rekommenderade särskilt läsning av Ryszard Kapuscinskis bok ”The Others” och Amartya Sens bok ”Identity and violence”.

-I Frankrike förs en märklig debatt om nationell identitet som också sått frön i debatten i Sverige.

Thomas Hammarberg menade att en styrka med Europarådet är att det täcker större delen av Europa, till exempel Ryssland, Kaukasus, Schweiz, Norge, Island, som inte tillhör EU. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE,  med 56 medlemsländer i Europa och Nordamerika spelar också en viktig roll, enligt Hammarberg.

-Efter första världskriget lyckades Nationernas förbund skapa skydd för minoriteter. FN var från början 1945 mer försiktigt att skydda minoriteter av rädsla för att det skulle kunna leda till krav på självständighet. En sådan fråga var Turkiet och kurderna. Efter 1989 har det kommit en reaktion efter upplösningen av Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien som lett till tillkomsten av nya stater och minoritetsproblem.

Islamofobin, ziganismen och homofobin de största problemen
Minoritetsproblemen diskuteras i OSSE och Europarådet som har tydliga bindande regler för minoriteter som ramkonvention för nationella minoriteter, Europastadgan för mänskliga rättigheter och språkkonventioner. Frågorna följs i olika kommittéer.
-   Det viktigaste är att stödja minoriteternas säkerhet. De allvarligaste minoritetsproblemen i Europa är islamofobin – den negativa synen på muslimer i många europeiska länder, diskrimineringen av romerna och homofobin/transfobin inte minst i Östeuropa.

-   I Frankrike finns det förslag i nationalförsamlingen om att förbjuda burkan, vilket också diskuteras i Sverige. Förslaget rör få och kränker personer. Det är ett slag i luften och skapar en inflammerad debatt. Kvinnor kanske inte går ut om de inte får bära burka. Förbud är inte rätta vägen och det skapar en antimuslimsk hållning.

-   Antiziganismen, diskrimineringen av romerna, handlar om att romerna ligger långt under majoritetsbefolkningen i frågor som  sysselsättning, boende, hälsovård, skolgång och politisk representation. De drabbas mera av ”hate speeches” och av övergrepp. I Tyskland beviljas romerna inte asyl, utan de får vara där tills vidare och saknar sociala rättigheter. I Europa är 680 000 personer statslösa, de flesta av dem är romer. Kunskaperna om romernas historia är dåliga.

-   Homofobin drabbar hbt-grupper som utsätts för trakasserier från polisen, och den är starkast i f d Sovjetunioen, till exempel i Azerbajdzjan. Även Turkiet är ett svårt land. Okunskapen är ännu djupare om dessa grupper, och även myndigheterna har en oförstående hållning. Det krävs ofta att könsbyte skett för att de ska accepteras. På Irland finns fall där ID-handlingar inte utfärdades innan könsbyte skett.

-   Sammanfattningsvis har minoritetsgrupperna lägre levnadsstandard. Romerna är genomgående fattiga, och de drabbas av en ond cirkel med låg utveckling - sämre tillgång till arbeten -fattigdomsproblem - ingen makt - inga kontakter och det är kärnan i problemen.

Allt detta har politiska konsekvenser och minoriteterna påverkas negativt.

Främlingsfientligheten på frammarsch i många länder

– I januari delades Palmepriset ut till Carsten Jensen för sina insatser mot främlingsfientlighet och rasism i Danmark. I Danmark har alla större partier anammat delar av en främlingsfientlig politik, fortsatte Hammarberg.

-Storbritannien har ett fascistiskt parti i Europaparlamentet, Nederländerna ett parti som vill bli av med muslimerna i landet, i Ungern har ett extremt högerparti gått framåt - och fick in två-tre ledamöter i Europaparlamentet – som håller kontakt med högerpartiet Fidesz som väntas överta regeringsmakten i nästa val. Danmark och Ungern påminner om varandra i detta avseende. I Schweiz vann nyligen nej-sidan en folkomröstning i fråga om rätten att bygga minareter.

-Främlingsfientligheten suger näring ur den ekonomiska krisen. I Grekland har inte makedonier erkänts, men Europadomstolen har beslutat att makedoniernas organisationer måste erkännas. I Turkiet inskränks andra minoriteters rättigheter.

Enligt turkisk strafflag är det fortfarande olagligt att kalla massavrättningarna av armenier 1914-15 för folkmord. I Frankrike knyts rättigheter till religionen. Ett visst erkännande är dock på väg att ske av en del minoriteter i Grekland och Turkiet. I Turkiet handlar det om armenier, judar och grekisk-ortodoxa.

Definition av minoriteter
Det finns ingen klar definition av vad en minoritet är. Europarådets ramkonvention har överlämnat till länderna, regeringarna själva att göra definitioner. Enligt svensk lagstiftning är samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar som talar jiddisch nationella minoriteter i vårt land. Europarådet menar att kriteriet är att de som ”själva identifierar sig som en minoritet” tillhör minoriteten, det vill säga självidentifiering. Även EU:s FRA bygger på självidentifiering.

- I Frankrike, Grekland och Turkiet vill man inte räkna minoriteter och har inte någon statistik över dessa, hävdade Thomas Hammarberg, och ställde avslutningsvis frågan vad som bör göras, och svarade själv:

- För det första måste skolan arbeta bättre med frågorna, i läroplaner, vad gäller sättet att undervisa och utgå från minoriteterna och deras språk. För det andra måste medias roll granskas. Media sprider nu ofta xenofobisk information, vilket leder till att minoriteter trakasseras till exempel i Italien. För det tredje behöver ombudsmannainstitutionen och liknande byggas ut, och de politiska programmen bli tydligare i minoritetsfrågor. Information sprids snabbt, politiska beslut fattas ofta sent och många ledande politiker lyssnar för mycket på xenofober.

På en fråga svarade Hammarberg att han tycker det är en skam att Tyskland årligen ska skicka tillbaka 2 500 romer de närmaste fyra åren, och att också Sverige skickat tillbaka romer till Kosovo, där de nu bott nio år i norra Mitrovica där marken är blyförgiftad. Även Österrike är inne på samma spår.

 – Kosovo klarar inte av att ta emot romerna.

Romerna – födda fördömda
Irka Cederberg, journalist, berättade att hennes nya bok Född fördömd – om romerna kommer ut  inom kort tid på Leopards förlag.
-Det finns 15-20 miljoner romer i världen, varav en stor del i Europa. Det är den största territorielösa minoriteten som behandlats skamligt i 1 000 år. Gunnar Myrdal skrev på 1940-talet boken ”An American dilemma” om diskrimineringen av färgade i USA. Romerna kan ses som ett europeiskt dilemma. Ingenstans har romerna behandlats lika illa som i Europa.

-Romerna har ingen makt, man behöver inte frukta dem, de utgör ingen intressant väljargrupp och de är marginaliserade. I Rumänien finns 2-3 miljoner romer, och ett stort antal finns i Slovakien. Tjeckien dömdes i Europadomstolen för diskriminering av romerna.

-Man kan tro att man talar om medeltiden, men så är det inte. Dagens romer drabbas av hög arbetslöshet, låg medelålder, stor barnadödlighet, diskriminering på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, inom sjukvården och segregeras i skolor, där de betraktas som mindre begåvade barn.

-Inför EU:s två senaste utvidgningar fanns nya möjligheter för romerna, ”windows of opportunities”, men de togs inte. Pengar pumpades in för att förbättra romernas situation, men de kom inte romerna till godo, utan hamnade bland annat hos lokala politiker. Det är tvärt om så nu att antiziganismen ökar särskilt i länder som Tjeckien, Slovakien och Ungern där romer slagits ihjäl. I Europaparlamentet har främlingsfientliga partier stärkt sin ställning.

Hur länge ska EU hålla på att utreda? När börjar man samarbeta med romerna? frågade sig Cederberg.

-Romerna är Europas största minoritet utan land. De är kanske de enda sanna européerna som inte känner några gränser. Varför vet så få hur romerna behandlats i Europa, där de varit slavar i 500 år, vilket upphörde ungefär samtidigt som slaveriet i USA. Romerna drabbades av förintelsen under andra världskriget, då mellan en halv miljon och tre miljoner romer dog. Vi har en skyldighet att lära oss deras historia och granska våra egna fördomar. Detta är Europas dilemma! ansåg Irka Cederberg.

 Delegationen för romska frågor
Sedan 2007 är Gunno Gunnmo vice ordförande i den statliga delegationen för romska frågor, som inrättades 2006 med Maria Leissner som ordförande.

- Romska delegationen har tio ledamöter, varav fem är romer, som alla sitter där på egna meriter. Det råder en bred politisk enighet kring frågorna. Romska organisationer ingår i referensgrupper. Myndigheter som Sveriges kommuner och landsting, språkråd, diskrimineringsombudsmannen, barnombudsmannen, Skolverket och Forum för levande historia sysslar med romska frågor.

- Delegationen har tre huvuduppgifter, nämligen att arbeta med romernas situation i Sverige, stödja och främja romernas situation i kommunerna samt att informera och sprida kunskaper om romerna. Ursprungligen skulle arbetet ha upphört vid det senaste årsskiftet, men det har förlängts med ett halvt år. Det kommer att ta ett och ett halvt till två år innan regeringen fattar sina beslut. Länsstyrelsen i Stockholms län har fått i uppdrag att tills vidare förvalta kommittégruppernas förslag.

-Vi har tagit fram en vitbok om romerna. Det råder en ömsesidig misstro mellan romer och majoritetsbefolkningen. Romerna består av flera grupper och är inte en enda homogen grupp. Föreställningarna om romerna är förutfattade, bygger på stereotypa bilder och antiziganism. För att kunna förändra förhållandena behövs det kunskaper.

-Romerna är marginaliserade vad gäller utbildning, arbete och delaktighet och inflytande. Det finns risker för stigmatisering av romerna, och kommunerna har ett särskilt stort ansvar för romska barns och ungdomars skolgång.
Utbildning ser Gunnmo som en nyckelfråga.

-Kommunala självstyret är en helig ko, men kommunerna tar inte sitt ansvar för romernas utbildning. I Malmö har det gjorts en undersökning som visade att hälften av de romska barnen och ungdomarna inte gick i skolan, framförde Gunno Gunnmo.
Nina Lundberg, romsk representant i delegation, sa att upp till 80 % av romska barnen inte går i skolan.

- Vi har försökt få fler barn att gå till skolan, men de går på stan i stället för att gå dit. Få börjar i gymnasiet. Ett problem är att familjerna saknar skoltraditioner. Kommunerna har låtit bli att ta sitt ansvar.

- Vi har känt brist på delaktighet innan beslut tagits i romska delegationen, och vi vill ta ansvar, vara delaktiga i integrationen och bristen på arbete och utbildning är två stora problem, bedömde Lundberg.

Minoritetsfrågor i Ryssland
Riksdagsledamoten Tone Tingsgårds tog upp minoritetsfrågor i Ryssland. Ryska federationen har 170 folkgrupper, och alla 89 förvaltningsenheter (oblaster) är mångnationella, som i många fall fått namn efter större minoritetsgrupper.

-Sovjetunionen – och nu också ryska federationen – har haft bra lagstiftning på papperet, men den har fungerat sämre i praktiken. Det finns råd som skyddar nationella minoriteter, ett statsforum för minoriteter och grundlagen skyddar minoriteter. Det sker undervisning på 38 språk i ryska federationen.

På 1930-talet var det var stora påfrestningar med omflyttning och kollektivisering. På 1950- och 1960-talen byggdes daghem och skola ut. Dagestan har ett universitet.

- Brist på lärare var ett stort hinder i nordliga republiker som Komi och Jakutien. Det tvingade fram att barn och föräldrar skiljdes åt, och barnen utbildades på annat håll och bodde på barnhem på utbildningsorterna. Det finns en lag om nordliga ursprungsbefolkningar som vanligen uppgår till mindre än 50 000 personer, vilkas situation kommer att accentueras i samband med planerna på att utvinna olja och gas i de nordliga områdena.

-Således kan man säga att den officiella politiken mot minoriteterna är positiv, men det är en stor skillnad om man bor i ett område där den egna gruppen är i majoritet eller i ett område där den inte är det. I det senare fallet har minoriteterna ett sämre skydd av lagstiftningen.

- Det finns också mycket att reda upp efter Stalin och hans folkomflyttningspolitik som ännu idag har återverkningar i konfliktområden som Tjetjenien, Nordossetien, Ingusjien, Azerbajdzjan och Georgien. Den nya medborgarskapslagen från 1991 har haft svårt att hantera villkoren för olika folkgrupper från t ex kaukasiska länder och Centralasien som lever i Ryssland utan rättigheter. De har bl a fått svårt att stämpla sina immigrantkort.

- Dagens ryska politiker uppmuntrar patriotism. Andra grupper än ryssarna upplevs som hotfulla och diskrimineras. Rasism befrämjas. Människor med annat utseende diskrimineras. Myndigheterna och domstolarna går inte fria från xenofobi.
-Små folkgrupper ses som ett mindre hot än större grupper. Och detta kommer även att beröra den arbetskraftsinvandring som förutsätts ske i Ryssland i framtiden. En diskussion som förs om ryska identiteten verkar också föra mot mera likriktning, redogjorde Tone Tingsgård.

Etniska och religiösa konflikter efter 1991
Rolf Ekéus sa att moderna konflikter efter 1991 drivits av etniska och religiösa motsättningar. Tidigare, från och med westfaliska freden 1648 och framåt, rörde det sig mera om konflikter mellan nationalstater.

-Före 1991 slog man ifrån sig försök till ”inblandning utifrån i interna angelägenheter”. Som OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter handlade det definitionsmässigt om att tränga in i det som kallats interna angelägenheter, vilket upplevdes som svettigt och ångestfyllt. Arbetet förutsattes ske i det tysta, konfidentiellt. Det gick inte att spela på media. Man fick bygga på egen övertygelse och argumentationsförmåga.

- Som svensk hade jag nog litet lättare att psykologiskt förstå situationen i Estland och Lettland med den ryska minoriteten där än min holländske företrädare i ämbetet som mera hade den ryska utgångspunkten. Utbildning, språk och media är centrala frågor när det gäller minoriteter.
- Arvet efter Stalin lever i före detta Sovjetunionen. Stalin – och även Lenin – var ”mästare” på nationella frågor. De drog gränslinjer så att de bröt igenom nationella områden i syfte att förhindra nationell samling och motvikt mot Kremls styre och makt och förhindra uppkomsten av nya partier.

- Detta mönster ledde till stora våldsamheter i samband med att Sovjetunionen upplöstes. Våldsanvändningen ökade påtagligt i den tidigare sovjetiska periferin, i Centralasien, Kaukasus och norra Kaukasus.

- Krimtartarer förflyttades till Centralasien för att de varit illojala och tyskvänliga under andra världskriget och har fått återvända till Krim först efter 1990. Ukrainas president Kuchmas plan var att sätta ryssarna på plats på Krim med fler icke-ryssar bosatta där. Krim med traditionellt stor rysk befolkning hade under Chrustjovs tid vid makten på 1950-talet skänkts till och ingått i Ukraina som en gest av goodwill och kompensation för massmördandet av ukrainier från 1930-talet, som Chrustjov också varit inblandad i som tidigare kommunistisk partichef där. Det skulle ju ändå ingå i Sovjetunionen, men i stället blev Ukraina och Krim efter unionens upplösning nya spänningsområden.

Ekéus redogjorde också för konflikter med minoriteter inblandade som han som högkommissarie kommit i kontakt med i Georgien, Nordossetien, Abchasien, Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach, Uzbekistan, Tajikistan, forna Jugoslavien och där särskilt Kosovo. De började i samband med den territoriella upplösningen, och de tidigare gränsdragningarna gav upphov till förnyade etniskt baserade konflikter.

-USA och Ryssland har bedrivit ett stormaktspel i Kaukasus som påminner om spänningarna under kalla kriget, avrundade Rolf Ekéus.

Europas styvbarn
Ingmar Karlsson, tidigare diplomat och författare, talade utifrån sin bok ”Europas styvbarn – minoritetsfolk utan egen stat” (Wahlström & Widstrand, 2003, 299 sidor). Den handlar om ett 25-tal grupper i olika delar av Europa: våra okända grannfolk liver, karaimer och kasjuber, sorberna, friserna, bretoner och korsikaner, basker, ladiner, furlaner och cimbrer, de små folken i Karpaterna, vlacher, gaguzer och lippovaner på Balkan, pomaker, goranci, egyptier, romer och folken på kanalöarna och Elsass.

Karlsson nämnde också de språkliga minoriteterna mellan Tyskland och Danmark vars livssituation påverkats då gränsdragningen mellan de bägge länderna förändrats.

-Dessa grupper utmärks av sin geografiska belägenhet perifert i sina länder, av att de är småfolk med liten befolkning, att språken hållits levande och av religionen som sammanhållande faktor.

- De har kunnat utnyttja sin särart och också fått EU-stöd som minoritetsfolk. Det finns en egen melodifestival för minoritetsgrupper, och de har sina hemsidor på nätet.
Karlsson nämnde också tornedalingarna som en grupp som diskriminerats i Sverige. Tornedalsbarn har tidigare förbjudits att tala sitt eget språk i skolan och på raster. Tage Erlander omnämner i sina memoarer att biblioteket i Övertorneå ännu i slutet av 1950-talet inte höll litteratur på finska språket.

GUNNAR LASSINANTTI