2011 fortsätter fattigdomen att plåga mänskligheten. Idag lever 1,3 miljarder människor på mindre än cirka tio kronor per dag. Drygt 20 000 barn dör av svält och svältrelaterade sjukdomar varje dag. Inte konstig därför att allt statligt finansierat utvecklingssamarbete ska gå till att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Och inte heller konstigt att det den senaste tiden, i alla fall i retoriken, har koncentrerats till färre antal fattiga länder för att kunna åstadkomma verklig förändring. Problemet är bara att fattiga människor inte längre främst bor i fattiga länder.

1990 bodde mer än 90 procent av världens fattiga – alltså människor som lever under fattigdomsgränsen på 1,25 amerikanska dollar per dag – i fattiga länder. Idag bor cirka tre fjärdedelar av de fattiga i medelinkomstländer, som Indien, Kina, Pakistan och Filippinerna. (Institute of Development Studies, UK, oktober 2010.)

Det beror inte på att människor har flyttat, utan på att dessa länder har tagit steget från att ha varit fattiga länder till att bli medelinkomstländer. Länder där BNI per capita, med hänsyn tagen till köpkraftsparitet, är betydligt högre. Men långt ifrån alla som bor där har gjort samma resa.

Klyftorna mellan människor inom medelinkomstländerna är stora: Somliga lever i överflöd medan andra lever i misär. De är inte bara fattigast i sina relativt välmående länder, de är världens fattigaste.

Världssamfundet borde låta sig inspireras av den FN-norm som bär namnet Skyldighet att skydda. Den innebär att ett land måste skydda sin befolkning från övergrepp. Om den inte gör det, eller själv använder godtyckligt våld mot sitt eget folk, har det internationella samfundet en kollektiv skyldighet att ingripa till skydd för befolkningen.
En liknande princip bör utformas om varje lands ansvar inför sina befolkningar, för att tillförse att de lyfts ur fattigdom. Utgångspunkten bör vara de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna. Härvid tydliggörs ett ansvar för ett lands regering att förse medborgare med en minsta inkomst, hälsovård och utbildning.

I första hand ska ansvaret ligga hos ansvarig regering. Utan kraftfulla insatser från regeringarna i medelinkomstländerna kommer millenniemålet om halverad fattigdom till 2015 inte att nås. Men omvärlden har också ett ansvar, till exempel genom finansiellt stöd. I grunden handlar det om att varje land måste få till stånd en fungerande och rättssäker inkomstfördelning mellan sina medborgare.

Palmecentret möter allt fler förfrågningar från människor världen över om just detta. Inte minst från kvinnoorganisationer, fackförbund, partier och ungdomsföreningar, där människor organiserar sig för att förändra sina samhällen och därmed sina egna liv. Eller från enskilda personer som ännu inte gått samman med andra. Frågorna handlar om att få inflytande som så småningom handlar om hur ett samhälle byggs. För länder som rest sig ur fattigdom gäller det pensioner, socialförsäkringar, barnbidrag, studiestöd och andra mekanismer som strukturellt kan bidra till att människorna i länderna kan häva sig ur fattigdom. Och som länderna, och deras invånare, själva utformar till gagn för alla.

När det gäller att hitta framgångsrecept som omvärlden kan stödja, talar historien sitt tydliga språk: Demokratiska folkliga sammanslutningar, som inkluderar de som berörs av politiken, är bästa sättet att lyfta stora grupper ur fattigdom. Omvärldens stöd till fattiga i medelinkomstländer bör därför inriktas på civila samhällen. När människors alla rättigheter uppfylls – politiska och civila liksom ekonomiska, sociala och kulturella – ökar förmågan att bidra till utveckling. Härvid skapas många positiva spiraler i vilket inte minst ett utvecklat näringsliv ingår.

Sverige som alltjämt har en hög internationell trovärdighet i biståndssammanhang måste redan nu initiera en diskussion om hur fattiga människor i medelinkomstländer ska ges ökade förutsättningar att förbättra sina livsvillkor. En sådan strategi bör ligga klar för att världens länder på FN-toppmötet 2013 ska kunna fatta beslut om vägen framåt.

Våra handlingar måste prövas nogsamt och ordentligt, men det brådskar. Mitt förslag är därför att Gunilla Carlsson tillsätter en utredning som undersöker hur Sverige fortsatt kan ha en ledande position för att minska världsfattigdomen, med utgångspunkt i den nya fattigdomsgeografin. Palmecentret står självklart till förfogande med information och praktisk erfarenhet.

Jens Orback
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Artikeln har tidigare varit publicerad i Omvärlden (nr. 5 2011)