Frågan ställdes på sin spets när Palmecentret nyligen samlade den syriska oppositionens olika delar här i Stockholm. Hit kom företrädare för partier, organisationer bildade på etnisk och religiös grund, demokratiaktivister, kulturpersonligheter, med flera. Att de valt Sverige berodde enligt dem själva på respekten för Sverige som ett land utan geopolitiska ambitioner och stormaktsdrömmar. En världskänd tradition kompletterad av Olof Palmes engagemang för demokratirörelser i diktaturer och forna kolonier.
Men hur skulle hundra syrier dra upp riktlinjerna för ett land på drygt tjugo miljoner invånare? Vems vilja ska uttolkas och råda? Kanske Guds? I vårt eget land räckte det länge att påstå sig vara uttolkare av Gud för att få stor makt. Konung av Guds nåde har i en del icke-sekulära statsbildningar bytts mot diverse råd som ska uttolka Herrens vilja. Men på andra håll har upplysningen fört med sig en maktdelning där makten ska utgå från folket och som skiljer på den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Dit har Syrien ännu inte kommit men dit bestämde oppositionen att de ville nå.
Den syriska oppositionen samlar nu allt större grupper av folket. Med stort mod demonstrerar de sitt missnöje över en regim som förvägrar dem deras mänskliga rättigheter. De har påverkats av sina modiga grannar i en tid när flöden av information, varor, tjänster och kapital och inte minst människor kommit att röra sig över, genom och på sidan om nationalstatens maktutövning. Något som utmanar nationalstaten, vare sig den är en diktatur eller demokrati.
Det självklara svaret på vem som ska bestämma i Syrien är det syriska folket. Alltjämt är det dock där precis som på andra håll i världen ”starkast som bestämmer”. I det syriska fallet är det en diktatur. Denna regim – som använder sitt nationella våldsmonopol till att rikta det mot sitt eget folk – borde för länge sedan ha förlorat sin rätt att företräda det. Den breda oppositionen som möttes här i Stockholm kom därför överens om att regimen måste störtas.
Också det internationella samfundet bär ett ansvar när en nationell regim riktar våld mot sitt eget folk. Det är innebörden av principen ”Skyldighet att skydda” som FN kom överens om häromåret. Den syriska oppositionen vill se ett internationellt stöd i form av sanktioner riktade mot regimen snarare än sanktioner som slår brett mot folket. De vill inte ha militära interventioner men FN-observatörer på plats. Och de efterfrågar att FN:s säkerhetsråd ger den internationella brottmålsdomstolen i uppdrag att beivra de brott regimens ledare begått.
Även om en del folkrättsexperter menar att övergreppen mot civila i Syrien kan klassas som brott mot folkrätten, stoppar Ryssland och Kina det internationella samfundets stöd. För tyvärr blir ”folk” och ”rätt” utövad ”folkrätt” först när den går hand i hand med mäktiga intressen. Så länge säkerhetsrådets medlemmar fruktar att denna utveckling av folkrätten kan hota deras egen suveränitet kommer FN:s stöd till Syrien att dröja.
Jens Orback
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Texten publicerades i Aktuellt i Politiken den 24 oktober 2011