Seminariet hölls i ABF-huset i Stockholm torsdagen den 16 februari 2012. Det var cirka 60 personer i publiken. Arrangörer var ABF och Nätverket för Kärnvapennedrustning.
Medverkande:

Christer Ahlström - chef för utrikesdepartementets nedrustningsenhet
Rolf Ekéus - ambassadör och expert vid den kommande Helsingforskonferensen, ordförande i Svenska Pugwash (även samtalsledare)
Tytti Erästö - forskare vid Tammerfors fredsforskningsinstitut med inriktning på Irans kärnenergiprogram
Jan Prawitz - rådgivare till svenska nedrustningsdelegationen i många år och forskare vid Utrikespolitiska Institutet med inriktning på kärnvapenfria zoner

Christer Ahlström förtydligade att den kommande konferensen i Helsingfors om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern är ett resultat av att Egypten ställde en sådan konferens som krav för att det alls skulle bli något slutresultat av översynskonferensen av icke-spridningsavtalet (NPT RevCon) i maj 2010. Rolf Ekéus tydliggjorde att konferensen inte bara kommer att behandla frågan om en kärnvapenfri zon, utan en zon fri från kärnvapen och andra massförstörelsevapen. ABC-vapen samt tillkommande vapenbärare kommer även att inkluderas enligt de olika förslag som har framkommit genom åren, främst 1995 års NPT-resolution. Rolf menade också att ett av problemen med instiftandet av denna konferens är att det gjordes genom NPT, som Israel inte är part i. Israel har sagt att de inte känner sig bundna att närvara på en konferens som beslutades om på en annan konferens som de inte är del av.

Zonen ska bygga på frivillig anslutning. Vissa kriterier finns satta i de zonförslag som tidigare har lagts fram, vilka troligen även kommer att gälla för de förslag som läggs fram under Helsingforskonferensen och dess efterföljande konferenser. Jan Prawitz beskrev de grundläggande elementen: Inga kärnvapen får förfogas av staterna i zonen och inte heller andra staters kärnvapen får stationeras på territoriet. Kontroll och verifikation ska lösas genom IAEA – även om deras åtaganden idag inte är tillräckliga, så ytterligare kontrollmekanismer måste inrättas.

Problemstaterna i detta är Israel som påstås vara en kärnvapenmakt men inte är del av icke-spridningsavtalet, Iran som inte tillfredsställande har släppt in IAEA eller rapporterat fullt ut om sin urananrikningskapacitet samt Syrien. En del av problemet med Iran är att de sanktioner och oljeembargon som har utropats mot landet, inte står i relation till de överträdelser Iran är ansvarigt för. Prawitz menade att det finns åtminstone 14 andra NPT-stater som inte tillfredsställande på de mest grundläggande nivåerna har rapporterat till IAEA på över 10 år utan att ha blivit utsatta för sanktioner.

Tytti Erästö visade dessutom hur Israel har hotat med pre-emptive strike sedan 1994 och att de sanktioner och embargon som har riktats mot Iran inte har givit någon effekt på deras nukleära programmet. Hon menade att det internationella
samfundet bör skapa nya strategier, bland annat lätta på sina mål – gå från ett totalt avstannade av kärncykelaktiviteter till en mer stegvis metod - och utöva en mer taktfull diplomati med större förståelse för de interna restriktionerna i både Iran och USA.

Samfundet bör kunna skilja på de legala aspekterna och det som är en politisk konflikt mellan USA och Iran, öppna upp för nya aktörer såsom Turkiet och Brasilien samt ta Irans säkerhetsanspråk på allvar genom en holistisk approach och titta på de regionala säkerhetsfrågorna – vilket den kommande Helsingforskonferensen kan vara en viktig del i.

De möjligheter och problem som Erästö såg inför konferensen var att man måste nå konsensus gällande säkerheten i regionen, ingen är säker förrän alla är säkra. Hon menade också att i denna gemensamma säkerhet är det avgörande att både Israel och Iran är parter och att konferensen bör ses som en möjlighet att hitta en väg ut ur konfrontationer mellan Iran och väst. Iran måste acceptera ett visst mått av tillmötesgående utan att frukta att bli överkörda medan väst måste byta fokus från anrikningen av uran till att behandla Iran som del av en större process. Erästö pekade även på P5:s ansvar i den regionala säkerheten och möjligheten att inkludera Iran i de negativa säkerhetsgarantierna (som ett led i ökad säkerhetsupplevelse för Iran) men hon personligen identifierade risken i att P5 inte skulle komma att ta detta tillfälle i akt och att Israel inte kommer att kunna hålla sig från en attack mot Iran.

Christer Ahlström talade om att från svensk sida har vi alltid stött idén om en zon fri från massförstörelsevapen, sedan åtminstone 1974 då det första mer officiella uttalandet hölls, men Sverige är inte drivande i processen som ska leda fram till Helsingforskonferensen. Troligen kommer inte Sverige ens att inbjudas till konferensen, möjligtvis i så fall som observatörer. Det är ännu inte känt av UD vilka som kommer att inbjudas och medverka - det är främst initiativtagarna till 1995 års resolution samt zonens stater och värdnationen Finland som sköter allt förarbete. Ahlström menade att konferensen i Helsingfors inte bör ses som något annat än ett första steg, och om det inte blir ett positivt resultat från denna konferens kommer vi troligen inte heller att se någon framgångsrik översynskonferens av icke-spridningsavtalet 2015.

Josefin Lind, Svenska läkare mot kärnvapen (SLMK) och Sofia Tuvestad, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF)