Turkiet måste försonas med mörkt förflutet
För en verklig demokrati och fred i Turkiet behöver historien kring såväl folkmordet av armenier som de tiotusentals ouppklarade mord begångna av både regeringen och PKK konfronteras. Det skriver Palmecentrets programkoordinatör Helin Sahin i Dagens Arena.

Turkiet är en demokratisk förebild för grannländerna i Mellanöstern samtidigt som landet kämpar med att upprätta en egen demokratisk struktur. Det regerande AK-partiet (Rättvise- och utvecklingspartiet) är i sin tredje mandatperiod på följd och gjorde sig känt som ett reformistiskt parti då det kom till makten 2002. Det framtida EU-medlemskapet med krav på olika friheter har varit en stor drivkraft. Men 2005 avstannade reformerna och en del menar att läget i dag påminner om 1990-talets massarresteringar och mord.

Det mer än 30-åriga kriget mot den kurdiska gerillarörelsen PKK, som är terroriststämplad av EU och USA, dominerar än i dag den politiska dagordningen. Konflikten har inneburit att 35 000 människor har dött och 400 000 människor har tvingats fly. Tidigare försök till hemliga fredsförhandlingar mellan regeringen och PKK avbröts sommaren 2011 efter att uppgifter lämnades till media och parterna anklagade varandra för sabotage. Därför var många förvånade när regeringen i början året, med bara 15 månader kvar till nästa lokalval, startade helt öppna förhandlingar med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan.

En del menar att AK-regeringen har återupptagit förhandlingarna på grund av sin misslyckade politik gentemot Syrien och att kurderna i norra Syrien har stärkt sin ställning. Men trots den inledda dialogen sker fortsatta fängslanden av kurdiska politiker och människorättsaktivister. Redan nu sitter tusentals fängslade. Samtidigt har flera gerillasoldater, som i vanliga fall drar sig tillbaka vintertid, dött i olika sammandrabbningar med regeringssoldater.

Efter att Öcalan greps 1999 har han tydligt frångått PKK:s centrala krav: ett självständigt Kurdistan. I dag är Öcalans krav en ”demokratisk republik”, det vill säga demokrati inom ramen för Republiken Turkiet. Öcalan förklarar att han insett att det inte finns en enda självklar modell för hur en nation kan se ut och att bilden av vad en nation i dag är i själva verket är en produkt av ett kapitalistiskt synsätt. ”Att kämpa för en nationalstat är likställt med att kämpa för kapitalismen, och frihet och socialitet är viktigare än en nationalstat” säger Öcalan.

PKK-ledarens omvärdering av det ursprungliga målet stämmer överens med vad regeringen i Turkiet vill. ”Folk är redo för fred” säger både kurdiska och turkiska politiker och en viktig aktör i denna process är just Öcalan. En annan är BDP. En tredje, och kanske viktigaste, är självaste PKK-gerillan med sin bas i Qandilbergen i Irak. Turkiska regeringens krav är att PKK ska lämna sina vapen och landet men för PKK är det ingen självklarhet. Att lämna vapnen och landet skulle leda till en försvagad ställning för PKK-gerillan som är starkare än någonsin och än så länge finns ingen uppenbar fördel för dem i denna process.

Det finns flera frågetecken kring den bräckliga fredsprocessen samtidigt som opinionen i Turkiet har svängt till fördel för freden. Familjer till dödade regeringssoldater och gerillasoldater är samstämmiga: de vill få ett slut på mödrarnas tårar. Nyligen mördades tre kvinnor i Frankrike, varav en var Sakine Cansiz, en av PKK:s grundare. Mordet sågs av alla parter som en komplott mot fredsprocessen och opinionen för fredsprocessen är stor.

Att kurder och turkar tillsammans grundade Republiken Turkiet betonas ofta av ledande kurdiska politiker. För en verklig demokrati och fred i Turkiet behöver därför historien kring såväl folkmordet av armenier och andra minoriteter, som de tiotusentals ouppklarade mord begångna av både regeringen och PKK, konfronteras. Att göra det, och att försonas med sitt mörka förflutna är en gemensam och svår utmaning för alla inblandade parter.

Text: HELIN SAHIN,  handläggare för Turkiet på Palmecentret, stationerad vid Palmecentrets Istanbulkontor.

Krönikan publicerades i Dagens Arena den 10 februari 2013. 

2013-02-12

 Artikeln har skrivits ut från www.palmecenter.se.
© Upphovsrätten tillkommer Palmecentret och författaren. Får ej återges utan tillstånd.

Palmecentret är arbetarrörelsens gemensamma organisation för utvecklingssamarbete och internationella och säkerhetspolitiska frågor.
Vill du stödja Palmecentrets arbete, ge en gåva till Palmecentrets Solidaritetsfond, pg 570-2.

Olof Palmes Internationella Center, Sveavägen 68, Box 836, 101 36 Stockholm
Tel: 08 - 677 57 70, Fax: 08 – 677 57 71, E-post:
info@palmecenter.se