Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.

Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.

Världen höll andan

Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.

Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.

Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?

Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.

För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.

Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.

Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.

Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.

Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.

Gränsöverskridande fackligt engagemang

Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.

Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?

– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.

”I ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt”

Järnvägarna avgörande

Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.

När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.

Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.

Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.

Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.

– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.

”Behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år”

I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.

Kvinnor i facket, män vid fronten

Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.

– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.

Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.

Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.

Försök att undergräva fackliga rättigheter

Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.

– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.

När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.

”Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem”

I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.

Missnöjet med regeringens agerande är stort.

– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.

Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.

– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.

Rättvis återuppbyggnad

Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.

– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.

Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.

Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.

– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.

Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.

Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.

Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.

”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”

När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.

Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.

Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.

Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.

Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.

Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.

Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.

En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.

Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”

Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024. 

Bohdan Ferens svarar inte på frågan förrän vi är på väg att skiljas åt:

– Nej, jag blir inte Ukrainas nästa president. Däremot kan jag lägga grunden så att nästa generation socialdemokrater, de som vi skolar just nu, en dag kan ta ledningen i landet.

En blygsam bakgrund och aktivt engagemang i samhällsfrågor

Ordföranden för Social Democratic Platform (SDP) är son till en lastbilschaufför och en städerska i Khmelnytskyj, en stad på en kvarts miljon invånare i västra Ukraina. Efter sina universitetsstudier började han jobba för en parlamentsledamot från Socialistpartiet.

– Det var en spännande tid, inte minst för att jag fick möjlighet att möta socialdemokrater och fackföreningsfolk från andra länder. Bland annat var jag i Karlstad och praktiserade hos IF Metall. Men även om den parlamentariker jag arbetade för identifierade sig starkt med europeisk socialdemokrati, så rymde hans parti starka motsättningar, berättar Bohdan Ferens.

Socialistpartiet var en av flera nya partibildningar som uppstod efter att kommunistpartiet förbjöds 1991. Under den orangea revolutionen 2004 var partiet en del av demokratirörelsen, men senare kollapsade det i spåren av ett smutsigt parlamentariskt spel.

År 2012 var Bohdan en av tre personer, alla under 30 år fyllda, som bildade en ny rörelse.

– Inte ett parti, är han snabb med att understryka.

Missnöje mot makthungriga politiker och korrupta oligarker

I Ukraina förknippas partier ofta med makthungriga individer och korrupta oligarker. SDP skulle bli något annat.

Då kunde man inte ta några genvägar, och man måste börja med ett tålmodigt organisationsarbete. Verksamheten fokuserade därför på att starta upp lokala föreningar, genomföra utbildningar och låta unga människor lära sig om socialdemokratiska perspektiv och politik.

Organisationen har nu drygt 2 000 medlemmar runt om i landet. Två tredjedelar av medlemskåren är kvinnor. I februari 2024 kunde organisationen samla 45 unga ledare, utvalda ur en grupp av 500 sökande, till en utbildning där man tog nästa steg till att bygga en starkare organisation.

Inom ramen för SDP finns också två organisationer som arbetar gentemot särskilda målgrupper – Progressive Teachers och Women’s Lobby.

– Vi försöker vara ett paraply för progressiva perspektiv. Ukraina saknar exempelvis ett grönt parti, förklarar Bohdan Ferens.

Efter invasionen tvingades vissa av medlemmarna att fly utomlands, och nu arbetar man med att organisera ukrainare i exil. Idag är avdelningen i Berlin, Bryssel och Warszawa några av organisationens mest livskraftiga.

Nya tillvägagångsätt – ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp

När jag möter Ivanna Khrapko berättar hon om hur hon engagerade sig i SDP tidigt, när en lokalavdelning dragit igång i hemstaden Tjernivtsi alldeles vid den rumänska gränsen. Med tiden tog arbetet i de statsanställdas fackförbund allt mer tid, bland annat genom förbundets samarbetsprojekt med det svenska fackförbundet ST.

I februari 2022 valdes Ivanna till ordförande för ungdomskommittén i landets största fackliga centralorganisation, FPU. Två veckor senare inleddes den fullskaliga invasionen.

När de ryska trupperna rullade mot Kyiv begav sig Ivanna tillbaka till Tjernivtsi. Men när frammarschen hejdats återvände hon till huvudstaden för att bygga upp Trade Union Lifeline. Arbetet handlar om att ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp.

– Det kan vara stöd till fackliga medlemmar som tvingats fly sina hem eller som sett dem förstöras av en missilattack. Eller om generatorer och powerbanks när elsystemet blivit utslaget. Lokala fackliga organisationer beskriver behoven, och vi kommunicerar dem med den internationella fackföreningsrörelsen och andra progressiva organisationer. Järnvägsarbetarna spelar en viktig roll för att se till att hjälpen kommer fram.

I Hostomel norr om Kyiv finns de utblåsta ruinerna från den ryska attacken mot huvudstaden i februari-mars 2022 kvar alldeles intill ny- och återuppbyggda hus.

Facklig representation i krig – en utmaning

Ivanna känner en frustration över situationen för många fackliga medlemmar som kallats in till armén, och har andra behov än vad en fackförening kan tillgodose.

– Jag kan liksom inte köpa en stridsvagn. Våra stadgar förbjuder oss att köpa krigsmateriel, hur svårt det än är vid frontlinjen. Här måste de europeiska staterna helt enkelt steppa upp och se till att vi kan fortsätta bygga vidare på vår demokrati, säger Ivanna.

På sistone har Ivanna återknutit kontakten med SDP. Under början av 2024 har de genomfört gemensamma webbinarier med unga fackliga ledare, om hur man kan skydda fackliga rättigheter och former för facklig-politisk samverkan.

– Vi har pratat om varför fackföreningar behöver socialdemokratin och varför socialdemokratin behöver fackföreningar. Jag drömmer om ett fungerande arbetarparti i Ukraina, berättar hon.

Samtidigt som man diskuterar vad man kan lära från andra europeiska länder, så spökar det sovjetiska förflutna fortfarande i många ukrainares bild av vad en fackförening är.

– Det handlar inte om presenter och godis, utan om dina rättigheter på arbetsplatsen. Vi jobbar mycket med att förändra attityderna hos unga arbetare, säger Ivanna.

På Maidan i centrala Kyiv placeras flaggor ut för att hedra dem som gett sitt liv för Ukrainas försvar.

Det politiska landskapet förändrat under krigets skugga

Ukrainas politiska landskap har förändrats mycket i krigets spår. Ett antal partier som kallade sig för vänster har förbjudits på grund av kopplingar till Moskva.

Bohdan Ferens funderar på vart deras röster kommer ta vägen. Men också på hur man formulerar budskap om social rättvisa i ett samhälle traumatiserat av krig, där den samhällsinstitution som har starkast stöd är militären.

– När kriget och undantagstillståndet är över kommer det bli hela havet stormar. En avgörande fråga blir hur socialdemokratiska idéer kan konkurrera med högermilitaristiska känslor, säger Bohdan.

Intresset för SDP växer, både inom och utanför landet. Vårt samtal är Bohdan Ferens femte intervju för dagen. Men samtidigt känner sig samtidigt orolig över att det finns ännu mer som kan göras.

– Det räcker inte med att ordna ett eller annat seminarium. Om vi pratar om att skapa ett verkligt oberoende socialdemokratiskt parti i Ukraina så behövs andra resurser, som ett litet team av heltidsanställda, en partiexpedition och regionala kontor.

Bohdan berättar om ett möte han nyligen hade med en portugisisk socialist. Portugisen berättade om det stöd man fått från andra länder under militärjuntans tid, och vad det betydde för demokratins slutgiltiga seger.

– Vi har kämpat för ett erkännande under många år, för att den europeiska socialdemokratiska familjen ska se Ukraina som viktigt. Sedan förändrades allt med kriget. Men frågan kvarstår om våra partners hjälper oss tillräckligt för att ge ukrainare en chans till en rättvis återuppbyggnad.

Det ska till mycket för att Volodymyr Zelenskyjs efterträdare som president ska bli en socialdemokrat. Men Bohdan Ferens, Ivanna Khrapko och andra kämpar för en jämlik och demokratisk framtid. Mitt under ett krig som handlar om just det.

Att Ukrainas folk ska ha rätten att bestämma sin egen framtid.

Turkiet går till lokalval 31 mars 2024 med en opposition som är mer splittrad än någonsin. Detta tio månader efter president- och parlamentsvalet i maj förra året då landet fick sitt mest nationalistiska och konservativa parlament någonsin.

Med marginell skillnad mellan oppositions- och regeringsblocket fick ytterlighetspartierna en avgörande roll. Det är också deras retorik som tydligt får utrymme inför lokalvalen. Än en gång står nationalismen och konservatismen i centrum, starkare än någonsin. Anklagelser som ”DEM-partiet är terrorister” och ”där moralen saknas finns i stället HBTQI-organisationer” hörs allt högre.

Tillfälle för regeringen att befästa sin makt

President Recep Tayyip Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP), som har styrt Turkiet sedan 2002, har blivit alltmer auktoritärt, och konsoliderat betydande makt genom både konstitutionella förändringar och fängslandet av motståndare och kritiker.

Parlaments- och presidentvalet 2023, och den fördjupade ekonomiska krisen som regeringen borde ha ställts till svars för, har gett regeringen inte bara nya incitament att undertrycka oliktänkande, men också att befästa sin makt ytterligare.

Totalt ställer 36 politiska partier upp under lokalvalen som ser ut att bli ännu ett tillfälle att stärka denna makt. Både för oppositionen och regeringskoalitionen kommer valet att handla om makten om storstäderna, inte minst om Istanbul där huvudoppositionskandidaten Ekrem Imamoglu är borgmästare sedan 2019 då ett maktskifte skedde till oppositionens fördel.

Splittrad opposition

Samtliga oppositionspartier vill nu visa upp den egna styrkan, vilket de gör genom att ställa upp med egna kandidater i stället för att stödja huvudoppositionspartiet, det socialdemokratiska CHP. En genomgående intern kritik för samtliga oppositionspartier efter den senaste valförlusten var just detta: att de inte ställde upp med egna presidentkandidater, utan villkorslöst enades bakom CHPs huvudkandidat.

Huvudoppositionspartiet CHP leds sedan juni 2023 av en ung och till synes progressiv partiledare från Imamoglu-lägret inom partiet. Den nye ledaren har ännu inte lyckats hålla ihop och mobilisera sitt parti inför lokalvalen. Interna strider tar fokus. Samtidigt utmanas CHP av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning), som ställer upp med en egen stark kandidat i Istanbul, och vars stöd har varit avgörande för oppositionens seger i Istanbul vid senaste lokalvalet 2019.

Trots att oppositionen inte enats bakom Imamoglu har han en förhoppning om en koalition på gräsrotsnivå, vilket inte är omöjligt. Med statens enorma resurser i handen visar regeringspartiet AKP utåt sett ett större självförtroende än vad oppositionen gör.

CHP utmanas av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning).

Det kan också bli en så kallad Imamoglu-effekt. Enligt vissa bedömare har den sittande Istanbul-borgmästaren från CHP ändå en avgörande chans att behålla makten i Istanbul efter 31 mars. Detta även utan ett direkt stöd från DEM och IYI-parti.

Lyckas han med det kommer alla dörrar öppnas för honom i den turkiska politiken. Med sin bakgrund inom center-högern har Imamoglu förmågan att attrahera betydande röster från Iyi Parti, MHP och AKP. Även DEM-partiet som har en stor kurdisk väljarbas i Istanbul kan förlora röster till Imamoglu, då han betraktas som ett starkt motstånd, om inte det enda, mot president Erdogan och hans AKP.

Den kurdiska regionen har å andra sidan en egen dynamik. Med knappt en månad kvar till lokalvalen ramlar det in klagomål från de mindre kurdiska distrikten där DEM-partiet vanligtvis är i majoritet. Statstjänstemän, såsom militärer, som egentligen har sitt huvudsäte i en annan region men som kommer att få rösta i de mindre distrikten där de är placerade, kan komma att avgöra valutgången negativt för oppositionen.

Andra klagomål har handlat om att det i vissa röstlängder upptäckts 80 röstberättigade i ett enda hushåll, vilket skulle vara högst osannolikt.

Kommuner tvångsförvaltas av regeringen

En annan huvuddiskussion i de storstäder där DEM-partiet traditionellt är starkt är huruvida regeringen återigen kommer att tvångsförvalta de kommuner där DEM-partiet kommer att vinna. HDP-kommuner har nu tvångsförvaltats i två mandatperioder, med anklagelser om samröre med terrorism, trots att inga bevis har framkommit efter revisioner som stödjer detta. Hittills har AKP inte berört frågan om tvångsförvaltarsystemet efter valet, men risken för detta är stor.

Samtidigt har misstankar om korruption ökat i de kurdiska kommuner där staten utsett förvaltare. Upphandlingar av stora infrastrukturprojekt tenderar att gå till företag utanför regionens gränser, vilket väcker befolkningens misstro. En tillbakablick på den senaste mandatperioden visar att av uppemot 61 HDP-kommuner är det endast fem stycken som staten inte har tvångsförvaltat. Frågan är om detta kan påverka valdeltagandet i den kurdiska regionen negativt.

Oavsett om tvångsförvaltning kommer att ske eller inte tror bedömare inom DEM-partiet inte att valdeltagandet kommer att sjunka i de traditionellt starka DEM-kommunerna. Det blir fortsatt viktigt för den traditionella kurdiska väljaren att gå till valurnorna, trots att de flesta kurdiska kommunerna sannolikt kommer att tvångsförvaltas. Ännu viktigare blir det då att gå och rösta och visa vad man står för.

Turbulent i DEM-partiet

Situationen inom DEM-partiet, efter oppositionens valförlust för tio månader sedan, har också varit turbulent. Det tidigare HDP framstod för många endast som ett stödparti som gav ett ovillkorligt stöd till CHP. Partiet har sedan dess genomgått förändring, ordförandena har bytts ut, och majoriteten av partiets kadrer är nya. I nuläget finns dock fortfarande en intern kritik mot att partiet återigen fokuserar alltmer på den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans fleråriga isolation i fängelset på ön Imrali där han hållits sedan 1999. Men partiets kärnväljare kommer att vara partiet trogen.

I flera storstäder som Istanbul, Adana och Mersin har DEM-partiet en avgörande roll i valresultatet. Även i Ankara där sittande borgmästaren från CHP förväntas ha kvar makten. I en stad som Antalya där CHP och AKP ser ut att vara jämnstora kan DEM-partiet återigen få en vågmästarroll. Nu när DEM har en egen kandidat i Antalya så kommer sannolikt AKP att komma ut som valvinnare även här.

Civilsamhället tystas

Vad händer med civilsamhället? I takt med AKPs alltmer auktoritära styre har också utrymmet för civilsamhället krympt avsevärt. Många har tystats genom att fängslas. Andra är försiktiga för att undgå godtyckliga terrorstämplingar och därmed avstängning eller långa fängelsestraff.

Endast ett par organisationer med lång historia i arbetet för mänskliga rättigheter, såsom Human Rights Association, talar öppet om de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter.

Civilsamhället har också anpassat sin verksamhet till ett humanitärt bistånd, och är ständigt beredd på att hantera katastrofer av olika slag. Både ekonomiska kriser med skyhöga inflationssiffror, och naturkatastrofer som närsomhelst kan drabba landet. Som bekant drabbades Turkiet av jordbävning i februari 2023, en av de värsta naturkatastroferna i landets historia.

Turkiska civilsamhället centralt i organisering och distribuering av nödhjälp efter jordbävningen i februari 2023.

Civilsamhällets roll var central i organiseringen och distribueringen av hjälpen. Det kommer vi att se än mer av, det vill säga ett civilsamhälle som snarare arbetar humanitärt än rättighetsbaserat, också i ljuset av minskat bistånd för arbete med mänskliga rättigheter och demokrati.

Som Eren Keskin, ordförande för en organisation som arbetar med att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor, och 2023 års Palmepristagare, har sagt: ”vårt enda hopp är president Erdogans godtycklighet – det kan även komma gott ur det!”

Det bekräftar också den bild som även andra civilsamhällsorganisationer återger, nämligen att regeringen närmar sig EU försiktigt – ett EU som är upptagen av egna utmaningar såsom hotet från Ryssland, den växande högerextremismen, och inte minst ett EU som Turkiet fortfarande bakbundit genom flyktingavtalet.

De progressiva krafterna får än en gång förlita sig på sin egen kraft och den egna övertygelsen är att demokrati och mänskliga rättigheter kan endast åstadkommas inifrån – även utan omvärldens stöd.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 11/3-2024

Thailand har under flera decennier pendlat mellan bräcklig demokrati och militärstyre. För närvarande råder ett mellanting. Parlamentets representanthus, med 500 ledamöter, utses genom allmänna val, men de 250 ledamöterna i senaten utses av armén. Den grundlag som antogs 2017 ger både militären och kungahuset ett starkt inflytande. 

En svag arbetarrörelse

Thailand har en nedtryckt arbetarrörelse och en låg facklig organisationsgrad. Trots detta är Kunthida Rungruengkiat, ledare för Progressive movement Foundation, hoppfull.  

– Min bild är att den finns ett växande stöd för en demokratisering och för en välfärd som kommer alla till del. Vi får ett starkt gehör för vårt arbete.  

Kunthida Rungruengkiat nämner att den samlade demokratiska oppositionen fått stort genomslag i media, vilket fått många människor att engagera sig. Däribland försöker många få stopp på korruption och mygel inom statsapparaten. Efter valet 2023 var det många som övervakade valmyndigheterna och kontrollerade att det inte förekom valfusk.  

Progressive movement Foundation är en självständig rörelse som både driver ett socialt arbete och försöker påverka politiken. Rörelsen är närstående det socialdemokratiska ”Move Forward Party”, men Kunthida Rungruengkiat understryker att hon inte företräder partiet. 

Sociala insatser och folkbildning

Progressive Movement Foundations gör sociala insatser inom bland annat barnomsorg, utbildning och vattenrening. Framför allt är man engagerad inom den offentliga sektorn och bistår med kurser, konsultationer och chattgrupper. Tanken är att påverka och förbättra välfärden i lokalsamhället. Verksamheten är spridd till flera delar av Thailand, men basen finns runt större städer som Bangkok och Chang Mai och i regioner med många industrier. Rörelsen är svagare i fattiga jordbruksområden, som i den nordöstra delen av landet. 

I valet 2023 fick Move Forward Party 38 procent av rösterna och 151 ledamöter i representanthuset. Tillsammans med sju andra samarbetspartier räckte det för att få stöd av en majoritet av ledamöterna representanthuset. Problemet var att det också krävs ett stöd från senaten för att få bilda regering och den kontrolleras av armén. Trots det goda valresultatet fanns inget annat val för ”Move Forward Party” än att bli oppositionsparti.  

Kunthida Rungruengkiat säger att hon har särskilt goda kontakter med ”arbetarfalangen” inom Move Forward Party där flera har en facklig bakgrund. Bara två procent av landets löntagare är idag fackligt anslutna. Samtidigt finns hyfsat framgångsrika fackliga organisationer inom vissa branscher, som inom textil- och bilindustri.  

Fackligt engagemang under hot av arbetsgivare

En orsak till den låga anslutningsgraden är att många arbetsgivare hotar och avskedar fackligt aktiva. Vid två svenska företag i Thailand har det tidigare varit strejker och hårda konflikter med arbetsgivaren. Det handlar om Mölnlycke Health Care och Electrolux. Vid Mölnlycke Health Cares fabrik utanför Bangkok finns fortfarande en fackklubb kvar, men vid Electrolux fabrik i provinsen Rayong slogs den fackliga verksamheten sönder efter att 122 fackliga företrädare avskedades för tio år sedan. 

Kunthida Rungruengkiat berättar om flera likande dragkamper om anställdas arbetsvillkor. En uppmärksammad konflikt som nyligen fick sitt slut utspelade sig på underklädersföretaget Victoria’s Secrets leverantörsfabrik. Arbetare strejkade och demonstrerade mot uteblivna löneutbetalningar. När protesterna växte beslöt arbetsgivaren att stänga hela fabriken och avskeda samtliga 1 388 anställda. 

– Historien fick stor publicitet och många blev upprörda. Det har bidragit till att öka medvetenheten om fackliga rättigheter. 

Orättvis behandling av bärplockare

En annan fråga som engagerat Progressive Movement Foundation och Kunthida Rungruengkiat är förhållandena för de omkring 5000 thailändska bärplockare som varje år reser till Sverige för att plocka blåbär, lingon och hjortron. Förre säsongen kom många bärplockare tillbaka till Thailand med minimala inkomster eller till och med skulder.  

Bärplockarna är anställda av thailändska bemanningsföretag som hyrt ut arbetskraften till svenska bärföretag. Efter förra säsongen kritiserade 153 bärplockare bemanningsföretaget Star Royal Services för att man inte betalat ut den utlovade lönen. Kritiken ledde till att bemanningsföretaget stämde bärplockarna för förtal och att plockarna i sin tur stämde företaget. 

Brottsärenden behandlades i en regional domstol, men ärendet lades ner. Det betyder emellertid inte att fallet är avslutat. Nu ska lönetvisten även behandlas av Thailands motsvarighet till Arbetsdomstolen. 

Kunthida Rungruengkiat berättar att Move Forward Party också lyft frågan om villkoren för thailändska bärplockare i parlamentet. Under session diskuterades frågan. Kunthida Rungruengkiat var på plats och lyssnade till både arbetare och företrädare de thailändska bemanningsföretagen.  

– Ett av bemanningsföretagen erkände öppet att man använde dubbla kontrakt, vilket innebär att arbetarna inte får lön enligt kollektivavtal utan bara en ersättning grundat på hur många kilon bär de plockar. Det slår mot plockare som plockar bär till ett värde som understiger nivån i kollektivavtalet. De får inte ut den ersättning som de har rätt till. 

 En komplex situation

Samtidigt understryker Kunthida Rungruengkiat att frågan om de thailändska bärplockarna är komplex. De flesta är fattiga bönder som letar efter möjligheter att tjäna pengar. 

– Om villkoren blev bättre skulle de inte ha något emot att arbeta med bärplockning i Sverige.

Stöd från Palmecentret

För att stötta de som utnyttjats har Olof Palmes Internationella Center genom Solidaritetsfonden stöttat bärplockare i det juridiska efterspelet i Thailand.

UPPDATERING

I februari 2024 ägde en unik dom rum, då ägaren till ett thailändskt bemanningsföretag dömdes att betala övertidsersättning i en domstol i Thailand. Det var första gången det skett!

Läs mer om det i Dagens Arena

Över ett decennium har passerat sedan antagandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Ändå visar studier att en majoritet av företag fortfarande inte tar aktivt ansvar för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö i sina globala värdekedjor. 

Nya direktiv från EU

Det är bland annat därför som EU-kommissionen år 2020 inledde ett arbete med att ta fram ett direktiv som reglerar företags ansvar och introducerar harmoniserade regler inom EU. Direktivet, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), har förhandlats sedan dess, med alla möjligheter att introducera förändringar och hitta kompromisser. I december nåddes till slut en överenskommelse mellan medlemsländernas regeringar och Europaparlamentet. Den slutgiltiga omröstningen för att godkänna lagtexten, vanligtvis en ren formalitet, skulle ske i februari i år.

Sverige: Enda landet som bekräftat sin motsättning

Men en omröstning har ännu inte hållits eftersom några länder i sista stund börjat vackla. Sverige är dock det enda landet som tidigare meddelat att man tänker rösta nej. Detta samtidigt som regeringen utmålar Sverige som ett föregångsland för hållbart företagande.

För oss, undertecknande organisationer, fackförbund och akademiker, är detta både djupt olyckligt och förvånande. Inte minst då det i Sverige och övriga Europa finns ett starkt stöd för direktivet från en bred grupp intressenter, däribland stora och små företag och flera näringslivs- och civilsamhällesorganisationer. Dessutom visar undersökningar att över 80 procent av befolkningen i EU vill se tydliga krav när det gäller företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö.

Utöver stödet från företag och civilsamhälle, publicerade flera FN-organ nyligen ett gemensamt brev för att uppmana EU:s regeringar att anta direktivet. Även svenska myndigheter, såsom Statskontoret och Institutet för mänskliga rättigheter, har påpekat bristen i svensk lagstiftning och därmed behovet av den här typen av direktiv.

I stället för att agera utifrån detta breda stöd, har Sverige valt att motarbeta en unik chans att introducera gemensamma spelregler för att hantera några av vår tids viktigaste utmaningar. När ett reviderat förslag nu ligger på bordet är det dags att regeringen visar kompromissvilja och handlingskraft. Det finns fortfarande en chans att få till ett direktiv som kommer spela stor roll för mänskliga rättigheter, miljö och sund konkurrens mellan ansvarsfulla företag. Vi uppmanar regeringen att ta den och rösta ja till direktivet.

Undertecknande organisationer:

Olof Palmes Internationella Center
Swedwatch
Fairtrade Sverige
Naturskyddsföreningen
ForumCiv
Oxfam Sverige
Act Svenska Kyrkan
Union to Union
Diakonia
Amnesty Sverige
ActionAid Sverige
Plan International Sverige
Fonden för mänskliga rättigheter
Kristna Fredsrörelsen
Svenska FN-förbundet
IM, Individuell Människohjälp
PMU
Right Livelihood
Operation 1325
Kvinna till Kvinna
Barnfonden
Afrikagrupperna
IOGT-NTO Movement
Östgruppen
Svenska Västsaharakommittén
Jordens Vänner
Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Latinamerikagrupperna
WaterAid Sverige
Fair Action
Erikshjälpen
Läkarmissionen
Ekobanken medlemsbank
Organisationen Fair Trade Återförsäljarna
Vänsterns Internationella Forum
KFUM Sverige
Praktisk Solidaritet
Svalorna Latinamerika
Svalorna Indien Bangladesh
Framtidsjorden

Fackförbund: 

IF Metall
Finansförbundet
Vårdförbundet
Byggnads
SACO
Handels
Vision
Akademikerförbundet SSR
Fackförbundet ST

Akademiker: 

Lin Lerpold, docent, Handelshögskolan i Stockholm
Cecilia Solér, Docent i marknadsföring vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
Örjan Sjöberg, professor, Handelshögskolan i Stockholm
Deniz Kellecioglu, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Frans Prenkert, professor, Handelshögskolan vid  Örebro universitet
Shruti Kashyap, universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Irene Molina, professor, Uppsala universitet
Emilene Leite, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Vojtech Klézl, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Lars-Gunnar Mattsson, professor em., Handelshögskolan i Stockholm
Karen da Costa, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Håkan Rodhe, universitetslektor, Lunds universitet
Beatrice Crona, Professor, Stockholms Resilienscenter, Stockholms Universitet och Global Economic Dynamics & the Biosphere Academy Programme, Kungliga Vetenskapsakademin
Andréas Litsegård, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Erik Andersson, docent, Göteborgs universitet
Eric Boyd, senior lecturer, Göteborgs Universitet
Duncan Levinsohn, universitetslektor, Handelshögskolan vid Jönköping University
Mikela Lundahl Hero, universitetslektor vid Göteborgs universitet

Andra experter:

Parul Sharma, människorättsjurist och hållbarhetsexpert
Theo Jaekel, människorättsjurist

I den här artikeln möter vi de palestinska röster som delegationen mötte på resan. De israeliska mötena kommer att förmedlas i en efterföljande artikel.

– Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan. 

Hårdare förtryck på Västbanken

Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.

Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.

– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu. 

Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.

Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.

På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.

Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.

Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.

Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.

Anställda har fängslats, dödats och förlorat sina hem på Gazaremsan

Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.

PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.

Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.

Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.

Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.

En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.

– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.  

Verksamhet hindras

Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.

– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.

Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.

Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.

Frysningen av stödet till UNRWA 

På besöket på UNRWA:s kontor i Jerusalem berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.

De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.

Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.

Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas terrorattack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.

UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.

– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.

Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser. 

Pausat bistånd får konsekvenser

Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen. Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.

Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.

Biståndet till det palestinska civilsamhället går till konstruktiva krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, dialog och fred – och som därför motverkar extremism och våld. Regeringens beslut att pausa stödet till dessa har varit kontraproduktivt.

DEBATT. Sverige bör omedelbart häva sin frysning av biståndsmedel till FN:s organ för de palestinska flyktingarna, Unrwa. Organisationen är helt avgörande för att det ska vara möjligt att ge hjälp åt de miljoner palestinier som drabbats av Israels krigföring på Gazaremsan efter Hamas terrorattack den 7 oktober.

Det handlar om liv och död för hundratusentals människor.

Civilbefolkningens lidande kan inte ha undgått någon. Från luften, havet och land har Gaza bombarderats i snart fem månader. 30 000 palestinier har hittills dödats och 70 000 skadats enligt FN:s rapportering. Sjukvården är slagen i spillror och nödhjälp hindras och beskjuts. Civilbefolkningen tvingas fly gång på gång. Ingen plats är säker.

Det nu pågående kriget har också föregåtts av en över 16 år lång blockad och Gaza har återkommande drabbats av krig. Ett eldupphör måste till och hjälpen måste få nå fram.

Det är under dessa enorma humanitära lidanden som Sverige och andra viktiga givare fryser sitt stöd.

Unrwa varnar nu för att dess livsviktiga hjälp bara kan fortsätta några veckor till om frysningen fortsätter. Det skulle innebära att matpaket, medicin och annan nödhjälp inte skulle nå fram till de behövande. Den pågående hungersnöden riskerar övergå i fullskalig svält.

Alla stora humanitära organisationer har varit tydliga med att de inte klarar att hjälpa befolkningen i Gaza utan att kunna dra nytta av Unrwas infrastruktur.

Också utrikesminister Tobias Billström konstaterade i riksdagens utrikespolitiska debatt den 14 februari att Unrwa är unik i sin roll. Organisationen har tusentals anställda i området och de faciliteter som är nödvändiga för att bidra till att husera internflyktingar och distribuera nödhjälp.

Det finns i dag inte några alternativ till Unrwa.

Den svenska frysningen kommer efter att Israel pekat ut ett dussin av totalt 13 000 anställda på Gazaremsan som medverkande i Hamas avskyvärda terrorattack. Det är allvarliga anklagelser som måste följas upp.

Vi menar dock att det är både oansvarigt och oproportionerligt att dra in stödet i detta katastrofala läge.

Unrwas ledning har dessutom agerat resolut på de israeliska anklagelserna. De lät genast säga upp de utpekades kontrakt och inleda utredningar. FN utreder också hur Unrwa kan stärka sin kontroll av sina anställda så att man kan förhindra att något liknande, om det visar sig stämma, händer igen.

Det är också viktigt att känna till att Unrwa årligen lämnar listor med alla sina anställda till både Israel och den palestinska myndigheten.

De som nu utpekas har stått med i dessa. Ändå har Israel aldrig varnat för några av personerna på dessa listor förrän nu.

När det kommer till Israels bevis för sina anklagelser har ett fåtal amerikanska medier, men inte Unrwa och FN, fått ta del av vissa uppgifter.

Nyhetsbolaget Sky News menar att de israeliska uppgifterna är otillräckliga för att stödja de israeliska anklagelserna. Enligt amerikanska medier tvivlar nu också amerikanska underrättelsetjänster på de israeliska uppgifterna. De konstaterar att Israel inte är objektivt i sin presentation av sin underrättelseanalys.

Frysningsbesluten ska alltså ha fattats utan någon bevisning som underlag. Att Sverige bidrar till att försvåra situationen för civilbefolkningen på Gazaremsan samtidigt som Israel utreds för folkmord i ICJ är synnerligen anmärkningsvärt. Sverige riskerar i samband med detta att bli medskyldigt till de folkrättsbrott som Israel begår.

Unrwa bildades för att ge stöd och skydd till de palestinier som blev flyktingar i samband med staten Israels bildande. Eftersom Unrwa är en påminnelse om att flyktingfrågan är olöst är Israel kritiskt till organisationen.

Just nu är Israel framgångsrikt i sin kampanj att misskreditera FN-organet. Man måste dock fråga sig vad som skulle hända om man lade ner Unrwa.

Vad tror man sig åstadkomma genom att ta bort utbildning för den cirka halv miljon skolbarn som går i organisationens skolor? Eller tar bort sjukvård, yrkesutbildning eller stöd till företagande för de palestinska flyktingarna?

Det brutala krig som nu pågår visar en gång för alla att omvärlden måste arbeta för en lösning snarare än minska sitt engagemang.

Frysningen av vårt bistånd och vår nödhjälp i denna kritiska period riskerar inte bara att drastiskt försämra situationen för civilbefolkningen på marken. Det skadar också Sveriges trovärdighet och därmed vår möjlighet att medverka till en hållbar fred i denna långvariga konflikt.

Vi har också ett egenintresse. Sverige är beroende av att folkrätten respekteras – rätt går före makt. Om vi vill ha världens stöd för att lag och folkrätt ska gälla i Europa måste vi stå upp för dessa värden för alla länder och folk.

Att återuppta stödet till Unrwa är en fråga om liv och anständighet.

Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare för FN och svensk utrikesminister
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 2/3-2024. 

Anna Sundström meddelade idag att hon slutar som generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center. Anna har lett organisationen sedan 2017 och fortsätter att vara i tjänst fram till i juni. Processen att rekrytera en ny generalsekreterare har nu påbörjats och leds av styrelsens ordförande Margot Wallström.

– Att vara generalsekreterare för Palmecentret är det finaste och viktigaste uppdrag jag kan tänka mig, säger Anna Sundström. Det har varit fantastiska år. Men också utmanande. Kriserna har avlöst varandra under de här sju åren. Coronapandemin, den ryska invasionen av Ukraina, neddragningarna inom biståndet och en tilltagande kris för demokratin. Samtidigt har vi vässat vårt kommunikations- och påverkansarbete, ökat insamlingen och utvecklat verksamheten. Nu är det läge för en ny person att kliva in med nya idéer och rusta organisationen med förnyad kraft, för att fortsätta arbetet med att stärka arbetarrörelsens internationella solidaritetsarbete. Det är viktigare än någonsin.

– Det finns mycket att vara stolt över. Inte minst våra samarbetsorganisationer världen över som arbetar under allt svårare förhållanden för grundläggande demokratiska fri- och rättigheter i en tid när auktoritära krafter utmanar. Men för egen del tycker jag mig ha bidragit till att stärka Palmecentrets röst, öka kännedomen om organisationen och vår roll i arbetarrörelsen. Att i Olof Palmes anda rakryggat försöka stå upp för den internationella solidariteten och internationellt samarbete i en tid när allt fler talar om att sätta egenintresset först.

Anna Sundström kommer fortsätta arbeta för en mer solidarisk och jämställd värld. I juni börjar hon arbeta på Jämställdhetsmyndigheten med ansvar för att utveckla myndighetens internationella arbete.

Den här sidan kommer regelbundet att uppdateras med hur de insamlade medlen kommer det palestinska folket till del.

Situationen på Gazaremsan är katastrofal. Över 30 000 människor har hittills dödats, varv 70 % är barn och kvinnor. Nästan 2 miljoner människor är på flykt utan tak och skydd från de urskillningslösa bombningarna och striderna. Den illegala israeliska blockaden av mat, mediciner och andra förnödenheter leder samtidigt till att människor svälter och dör av sjukdomar. Befolkningen för en desperat kamp för sina liv.

Samtidigt är situationen på Västbanken alarmerande. 2023 var det dödligaste året på flera decennier. Över 700 människor, många barn, dödades under året av israelisk militär eller extremistiska bosättare. Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har också över 7 000 palestinier fängslats under militära räder. Rörelsefriheten är idag än hårdare begränsad och risken för en upptrappning och ytterligare tvångsförflyttningar mycket hög. Arbetslöshet och brist på pengar gör situationen akut för många människor.

Behoven är enorma. Flera länder har fryst det humanitära stödet som går genom FN-organisationen UNRWA – som i dagsläget fördelar 80 procent av den humanitära hjälpen i Gaza och som de flesta humanitära nyckelaktörer säger är oersättliga för att nå ut med nödhjälpen. Samtidigt har flera internationella hjälporganisationer pausat sin verksamhet av säkerhetsskäl efter Israels attack mot hjälparbetare den 1 april.

Palmecentret startar nu en brådskande insamling för att genom våra lokala samarbetspartners och andra organisationer på plats kunna bidra till att lindra den akuta humanitära katastrofen, samt stödja arbetet för mänskliga rättigheter, frihet och fred i regionen.

Vad går insamlingen till?​

Flera av arbetarrörelsens etablerade samarbetsparter är verksamma på plats och kan därför bidra med livsnödvändigt stöd till olika grupper. I den rådande situationen är det viktigt att lokala organisationer i civilsamhället engageras och kan agera. De har särskild kunskap och egna nätverk för att få fram hjälpen till personer och grupper med olika behov. Exempel på humanitär hjälp och annat stöd som insamlingen ska bidra till:​

• Få fram mat, vatten, mediciner och kunna erbjuda tak över huvudet, sjukvård och psykosociala stödtjänster till människor i Rafah och andra flyktingcentra på Gazaremsan.
• Tillhandahålla juridisk hjälp till fördrivna människor på Västbanken, samt ekonomisk hjälp till arbetare som har förlorat sitt arbete eller inte kan ta sig hem.
• Erbjuda stöd för att säkerställa att rättigheterna för andra särskilt utsatta grupper som kvinnor, barn och unga respekteras.
• Stötta palestinier lokalt att organisera sig för att bevaka utvecklingen och kunna förvarna lokalbor för kommande attacker av våldsamma illegala bosättare.
• Dokumentera händelseutvecklingen och berättelser om vad som händer på marken.

Arbetarrörelsens palestinska samarbetspartners, med familjer, kan också själva behöva stöd för att kunna fortsätta sitt viktiga arbete. Insamlingen syftar därför också till att kunna erbjuda dem psykosocialt stöd, mediciner och andra förnödenheter vid behov.

Stöd till fredsarbete

Att få till stånd en omedelbar vapenvila är livsavgörande. För att förhindra ytterligare förluster av liv och för att underlätta införseln av livsnödvändigt bistånd. Men konflikten måste lösas på lång sikt för att liknande katastrofer inte ska kunna upprepas i framtiden och för att skapa fred i området. Den illegala israeliska ockupationen måste få ett slut och båda folken måste få leva i säkerhet och frihet. Det kommer kräva politiska lösningar. Insamlingen syftar därför också till att stödja fredsrörelser i Palestina och Israel. Aktiviteter och initiativ som bidrar till samarbete och dialog inom och mellan det civila samhällena i Palestina och Israel. Särskilt bland ungdomar och kvinnor.