Skriv ut

Det finns en bristande balans mellan de militära och de civila insatserna i Afghanistan och biståndsverksamheten måste få en större andel av de samlade insatserna. Det ansåg flera av de medverkande under ett seminarium som Palmecentret var medarrangör till.

Sedan tre veckor efter terrordåden i New York och Washington 11 september 2001 pågår ett krig i Afghanistan. USA startade kriget med motivering utifrån paragraf 51 i FN-stadgan som ger rätt till självförsvar, därför att dåvarande talibanska styret gett terroristnätverket Al-Qaida som anklagades för dåden en fristat i landet.

Det har diskuterats om den amerikanska uttolkningen av FN-stadgan varit korrekt. Det har frågats om gensvaret utgjort ”övervåld” och inte varit ”proportionellt”, vilket inte skulle vara förenligt med stadgan. En annan tveksamhet har angetts vara att starten av det militära gensvaret inte påbörjades omedelbart då hotet uppstod, utan först flera veckor senare.

Talibanstyret i Kabul störtades och en ny samlingsregering under ledning av president Hamid Karzai har tagit över. De amerikanska självförsvarsstyrkorna, Operation Enduring Force, OEF (Operationen Varaktig Styrka ), har koncentrerats till södra Afghanistan i jakten på Al-Qaida och talibaner. Senare har en särskild internationell FN-styrka tillkommit på FN-mandat, International Security Assistance Force, ISAF (Internationella Säkerhetsunderstödsstyrkan), för att upprätthålla säkerheten och skydda internationella humanitära hjälpsändningar i de nordligare delarna av Afghanistan.

Sammanlagt ingår cirka 65 000 soldater i OEF- och ISAF-styrkorna, varav huvuddelen i de senare. President Barack Obama som vill påskynda tillbakadragandet av amerikanska soldater från Irak önskar i stället öka den amerikanska militära närvaron i Afghanistan för att kunna angripa talibanerna och Al-Qaida-nätverket. Den amerikanska utökningen har angivits till ytterligare minst 16 000 soldater.

Under krigsåren har antalet vallmoodlingar ökat – vars odlingscentrum ligger i södra Afghanistan – ur vilka opium och heroin produceras. År 2006 var ökningen hela 49 procent enligt FN-källor. 93 procent av världens illegala opium kommer från landet, jämfört med knappt en tredjedel på 80-talet.

Den illegala narkotikahandeln svarar för en betydande del av den gråa ekonomin, i praktiken nationalinkomsten i landet. Drygt 6 000 ton opium har bedömts inbringa mer än 20 miljarder kronor. Intäkterna har bidragit till att finansiera talibanernas krigföring mot president Hamid Karzais väststödda regering och använts till att betala korrupta regeringstjänstemän.

Talibanerna – från motståndsmän till krigsherrar

Bengt Kristiansson, tidigare generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, som upprepade gånger besökt landet berättade att talibanerna kom till makten 1996 med ledare som anfört motståndet mot den sovjetiska ockupationsmakten på 80-talet (med stöd från USA!).

– Dessa ledare utvecklades själva till krigsherrar och tillämpade en godtycklig rättskipning. Många afghaner gick i landsflykt. En typ av sharialagstiftning infördes. Kvinnors rättigheter förtrycktes och korruptionen bredde ut sig, men säkerhetsläget förbättrades. Al-Qaida-nätverkets företrädare inbjöds att verka i Afghanistan och många av dess ledare, inklusive Usama bin-Laden, fanns där då terrordåden utfördes 11 september 2001.

– Det fanns motståndsgrupper som inte ville ha talibanerna i makten. USA fick ett kraftigt inhemskt stöd från denna opposition som hade sammanfallande intressen med amerikanerna, sa Bengt Kristianssson.

Statsapparaten har kollapsat, och Afghanistan är en ”svag stat”. USA har givit mycket litet stöd till statsbyggandet.

Civila biståndsverksamheten eftersatt

– Biståndsverksamheten kan beskrivas som att var och en kom med sin ”favoriträtt”, och därför blev tillståndet i det civila samhället dåligt samordnat. I verksamheten med återuppbyggnad har bristen på afghanskt ledarskap varit tydlig. Och kostnadsmässigt har insatserna fördelats mycket obalanserat. Militären har kostat 100 miljoner US-dollar per dag, samtidigt som motsvarande civila insatser uppgått till 7 miljoner US-dollar.

– Ändå har en del ganska imponerande resultat uppnåtts. En ny konstitution har utarbetats och antagits. Presidentval och parlamentsval har genomförts med acceptabelt valdeltagande. Aldrig har så många barn gått i skola som idag. Kvinnoorganisationer som arbetar med att bevaka kvinnors rättigheter och förbättrad jämställdhet mellan könen har kommit fram. Hälsovården har förbättrats och barnadödligheten minskat. Infrastrukturen med vägar, inrikesflyg, taxirörelser, IT med mera har utvecklats.

– Framsteg har gjorts, men ännu är det en lång väg kvar att gå. Fortfarande lever många i fattigdom och misär. Nyrikedomen har ökat, men är begränsad till mindre privilegierade grupper. Det politiska förtroendekapitalet har minskat.

– Säkerheten har försämrats sedan 2004, och säkerhetssituationen är nu dålig. Under senare år har nästan 10 000 människor dödats, varav många civila. Bombningar och raketsbeskjutningar har skapat stor förstörelse av bostäder och annan infrastruktur. 380 000 nya flyktingar har tillkommit. Människor har fängslats och förts till Guantanamolägret, fortsatte Bengt Kristiansson.

Talibanerna underminerar säkerheten. Civilbefolkningen och biståndarbetare har drabbats negativt av detta.

– President Karzais ställning har gradvis försämrats. Han har vädjat till Nato ”Bomba inte!”. Regeringens anseende är lågt, och den har inte kunnat förhindra utbredningen av korruptionen. Rättsväsendet präglas av korruption. Korruptionen avser inte bara regeringssektorn, utan även ”givarsektorn”. Framstegen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter har varit mycket små.

Överbetoning på militära insatser

– Den militära faktorn är den starkaste enskilda faktorn som förklarar senare tids utveckling i landet. Den militära insatsen blev huvudsaken och förstärktes genom Irakkriget från mars 2003. Militären har fått ett politiskt ansvar, och den har fått härja fritt. Det politiska beslutet har helt enkelt varit att låta militären styra utan att ta politiskt ansvar.

– Bedömningarna har gjorts av USA, utan att politiskt ansvar tagits vare sig av Förenta Nationerna eller Kabulregeringen.

Bengt Kristiansson menade att Sveriges fortsatta insatser måste övervägas.

– Vi har trupp på plats utifrån ett FN-mandat i ISAF-styrkan, men det har ifrågasatts hur insatsen kommit att fungera. Det har blivit omöjligt att hålla isär OEF- och ISAF-styrkorna, och de uppträder ofta tillsammans. Det finns skillnader mellan styrkorna, men skillnaderna minskar. Svenska insatserna kan inte vara bättre, men de ingår i fel kontext, i fel sammanhang.

– De militära insatserna måste omprövas, och biståndsverksamheten få en större andel av de samlade insatserna. Det behövs en växling från militärt bistånd till civila insatser. Det behöver skapas bättre utveckling, fredsbyggnad och en ond spiral som nu pågår måste brytas.

– Vad kan Obama tillföra? Det räcker inte med att skicka fler soldater till Afghanistan, hävdade Bengt Kristiansson till slut.

Lena Hjelm-Wallén, som är ordförande både för Palmecentret och Svenska Afghanistankommittén, underströk för sin del också, att det stora problemet är den bristande balansen mellan militära och civila insatser.

– Ett lands regering har rätt att be FN om ett FN-mandat. ISAF-styrkan tillkom efter en hemställan till FN:s säkerhetsråd från den afghanska regeringen med Karzai som folkvald president, och den syftade till att försöka hålla talibanerna borta. Mycket av de militära insatserna har dock visat sig vara kontraproduktiva. Stora utländska säkerhetsarrangemang har krävts för att kunna bedriva biståndsverksamhet i landet. Och det har inte gett bra argument. Vad är utlänningarna här för? har det frågats.

– Amerikanernas insatser har blivit mer ifrågasatta. Och de har inte engagerat sig tillräckligt i utvecklingen av landet och statsbyggandet. Den obalansen frestar på!

Vad kan Sverige göra?

– Vad kan Sverige göra? Vi måste knyta an till hela sambandet, hela samhällsproblematiken. Inte bara till Nato, utan till hela den internationella insatsen. Och det finns ingen anledning att öka antalet svenska soldater i Afghanistan. Med de soldater vi har på plats har vi kunnat utbilda afghanska soldater och bidragit till att få bättre ordning på dessa. Nu behöver afghanerna själva kunna överta ledningen över sina soldater, fastslog Lena Hjelm-Wallén.

Seminariets tredje inledare Pierre Schori, chef för den spanska tankesmedjan Fride, sa att 2009 inneburit ett dramatiskt skifte i Afghanistan.

– I Spanien där jag är verksam är erfarenheten att allt gått fel med Bushs militarisering i Afghanistan. För att pacificera landet finns det spanska militära bedömningar om att det skulle behövas minst 600 000 utländska soldater på plats, och detta är inte möjligt.

I fjol ordnade Fride ett Afghanistanseminarium med deltagande av många internationella experter.

– Slutsatserna från seminariet blev: begränsa de militära insatserna, skapa ett förhållande till talibanerna inom vars led finns olika ståndpunkter och bygg upp ett nationellt förtroende i Afghanistan!

Vi ordnade senare ett nytt seminarium med samma deltagare. Obamas regering hade efterträtt Bush vilket ändrat handlingsförutsättningarna. Vad blev de nya slutsatserna? – Det går aldrig att nå fred i Afghanistan om inte frågorna sätts in i ett större regionalt perspektiv. Och det går inte att få en lösning om inte talibanerna engageras i denna genom ett slags trade-off. Kärnvapenmakten Pakistan med sina talibaner måste också involveras. Iran som inte gillar talibaner måste också tas med. Mellanösternregionen med Hamas, Kina, arabstaterna, Ryssland med sin roll i Centralasien och Indien med sin konflikt i Kashmir måste också fås med i en fredslösning.

Förhandlingar och diplomati behövs

– Det behövs förhandlingar och diplomati ”med dem som finns på marken”. ”EU/EEC-idén” som går ut på att främja regional handel och utveckling behöver tillämpas. Det krävs en regional energistrategi, upphandling måste ske i Afghanistan och det behövs handel med Indien via Pakistan. Pakistan kan dra nytta av stödet på grund av ”talibanfaran”.

– Spanjorerna har lagt fram sitt förslag inom Nato. Det gäller att försöka uppnå politisk kontroll, och det behövs ett multilateralt samarbete. Man måste tala med talibanerna.

– Karzai som president och ledare är ifrågasatt, och vad blir det av honom utan utländska trupper i Afghanistan? Al- Qaida måste besegras, men Obama gjorde fel i sitt linjetal när han klumpade ihop Al-Qaida med talibanerna. Han måste skilja på dem. Talibanerna är en del av problemet, men också en del av lösningen. Och en hel del hänger på hur Obama lyckas utveckla relationen till Iran.

– Det var fel av svenska regeringen och riksdagen att besluta att skicka soldater till Afghanistan. Sverige borde i stället använda våra soldater i FN-tjänst i Afrika, där de behövs mest. Sverige är inte krigförande eller i krig med Afghanistan, men vi riskerar att dras in i allt farligare krigsoperationer. Sverige är inte med i Nato och borde satsa på att stödja det civila samhället. Insatser för flyktingarna är ett annat viktigt område. Vi kan göra skillnad i Afghanistan. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén med sina insatser i praktiken fungerat som ett afghanskt utbildningsdepartement.

– Vad är Obamas avsikter? Att vinna militärt, att uppnå demokrati, stabilisering eller någonting annat? Amerikanerna har inte råd att fortsätta krigen både i Irak och Afghanistan ”på kredit”. Det militära mandatet går ut 2011. Man måste nu tala om för afghanerna att den utländska militära närvaron inte kommer att vara permanent.

– Under åtta år med militär närvaro har det bara blivit värre och värre. Nu behöver en FN-ledd Plan B sättas in i stället med andra än militära lösningar. Bekämpa Al-Qaida, men var mera nyanserad när det gäller talibanerna. USA och omvärlden har resurser för ett annat ”koncept”, argumenterade Pierre Schori.

Mer diskussioner krävs.

Samtalsledaren Carl Tham sa att den militära offensiven har inletts för att uppnå Obamas mål om att komma åt talibanerna och Al-Qaida, men att det är svårt att lämna landet när man väl en gång etablerat sig där med militära styrkor.

Ambassadör Erik Pierre ansåg att de militära insatserna misslyckats i Afghanistan, vilket skapat ett trovärdighetsproblem hos befolkningen. – Situationen kan inte lösas enbart på militär väg, men det går inte heller att lämna civilbefolkningen i sticket.

Bengt Kristiansson tyckte också att de militära perspektiven måste tonas ned:

– Förra gången var motståndet ganska välorganiserat, då Sovjetunionen i slutet av 80-talet tvingades dra sig tillbaka. Det finns motstånd mot talibanerna, som inom sig är heterogena och spänner över ett stort spektrum av åsikter, och det är inte så enkelt som att säga att afghanerna är offer för fundamentalismen. Det är inte entydigt vem som skulle tjäna och vinna mest på om västvärlden inte vore på plats.

– Expressen skrev ”Afghanistan är det krig vi måste vinna!”. Nato-chefen har sagt ”Nato får inte förlora Afghanistan”. Om inte annat visar sådana påståenden på hur nödvändigt det är att vi fortsätter att diskutera Afghanistanfrågan, sa Pierre Schori avslutningsvis under seminariet.

Text: Gunnar Lassinantti

Bakgrund

I upptakten till presidentvalet 20 augusti har talibanerna ökat sina militära angrepp i syfte att sabotera valet. De internationella styrkorna har angripits, och även svenska soldater har hamnat i direkt militär strid med talibanska styrkor. Den svenska och internationella kritiken mot Afghanistanoperationen har ökat i styrka.

Storbritannien har nära 9 000 soldater av totalt 61 000 i ISAF-styrkan. I en ny svidande rapport skriver brittiska underhusets utrikesutskott att uppdraget i Afghanistan är illa definierat, planeringen orealistisk och bemanningen otillräcklig.

I Sverige har kritiken framförts i pressen av en av seminariedeltagarna, Pierre Schori, och flera andra personer särskilt med anknytning till den röd-gröna oppositionen. De har talat för en ändrad strategi i Afghanistan, med större betoning på civila program, förhandlingar även med talibanerna och trupptillbakadragande. Regeringen och socialdemokraternas utrikestalesman Urban Ahlin har försvarat den svenska militära närvaron och hänvisat till att den sker på FN:s uppdrag och mandat.

Publiceringsdatum: 2009-08-03

Till toppen av sidan
Framsteg har gjorts, men ännu är det en lång väg kvar att gå. Fortfarande lever många i fattigdom och misär. - Bengt Kristiansson

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
* = obligatoriskt fält
Jag önskar prenumerera på följande...