Lissabonfördraget trädde i kraft under det svenska ordförandeskapet en månad innan Spanien blev nytt roterande ordförandeland 1 januari 2010. Spanien var det första medlemsland som drabbas av de institutionella förändringarna inom EU med en ny permanent ordförande i europeiska rådet (president) och en hög representant för utrikespolitiken, ”utrikesminister”.

De nya rollerna påverkar ordförandeskapets möjligheter och kan skapa kompetenstvister om vem som ska representera unionen utåt respektive sätta agendan. I en nyutkommen rapport ”The 2010 Spanish EU Presidency” presenterad för Sieps (Svenska institutet för europapolitiska studier) skriver spanske forskaren Ignacio Molina att det finns oklarheter kring arbetsfördelningen och att dessa inverkat på spanska ordförandeskapet.

Spanien är ett starkt EU-positivt land som blev medlem för 25 år sedan efter att ha kastat av sig sitt fascistiska ok efter Francos död 1975. Under ordförandeskapet har den ekonomiska krisen slagit fullt ut i Grekland och tvingat EU-länderna att samla ihop till en fond på drygt 7 000 miljarder kronor för att hjälpa till där och i andra länder som kan komma att dras med i krisen. Om det senare skulle bli fallet skulle inte ens denna summa pengar räcka till för de insatser som behövs.

Grekland har fifflat med den statistiska redovisningen om det ekonomiska tillståndet i landet och storleken på olika underskott. Detta har nu slagit hårt och tvingat EU att agera med lärdomar från globala finanskrisen hösten 2008, och undvikandet då att handla kraftfullt inledningsvis vilket fick förödande konsekvenser för utländska banker med utstående lån och därigenom de egna ländernas ekonomi.

Paradoxalt nog har det visat sig billigare att gå in med stora stödbelopp för att söka dämma upp potentiella ännu värre ekonomiska ringverkningar och följdeffekter. Fördelningseffekterna av denna ”privatisering av vinster och socialisering av förluster” drabbar särskilt hårt vanligt folk och lägre inkomsttagare. Tyskland har tvingats gå in med den största stödinsatsen vilket skapat missnöje bland tyska medborgare och försvagat opinionsstödet för förbundskansler Angela Merkel. Tysklands återförening 1990 skedde inom ramen för den europeiska integrationen, och landet har fungerat som ett solidariskt lokomotiv för framväxten av det nya EU med fler medlemsländer. Frågan är nu om Tyskland kommer att fortsätta på denna linje eller söka sig åter till en mera nationell väg och mera fokusera på de egna problemen.

Ett skräckscenario har varit om Greklandskrisen skulle sprida sig vidare i Sydeuropa och framför allt slå igenom i Portugal och – ännu värre – Spanien som bägge har mycket stora ekonomiska problem och beslutat om långtgående nationella budgetnedskärningar. Detta skulle slå hårt mot hela Europa och världsekonomin. Spaniens BNP minskade med 3,6 procent 2009.

Utrikespolitiken och den sociala dimensionen

En fråga som det antagna Lissabonfördraget aktualiserat är hur den gemensamma utrikes- och utrikespolitiken, GUSP, kommer att utvecklas med EU:s nya utrikestjänst. Svaret på den frågan är väl närmast ett jaså än så länge. Mellanösternpolitiken är fortfarande inkonsekvent och uddlös. EU:s gemensamma uppträdande vid FN:s NPT-konferens i New York i maj var blekt, och kärnvapenländerna Storbritannien och - i ännu högre grad – Frankrike agerade där på egen hand. Mycket av GUSP fanns också redan före fördraget trädde i kraft.

Spanien har under sitt ordförandehalvår velat lyfta fram Medelhavsregionen, uppgradera kontakterna med Kuba och hade hoppats på ett toppmöte EU-USA med Barack Obama närvarande. Detta har inte lyckats särskilt väl, och den spanska besvikelsen över att Obama tackade nej till att komma till mötet har varit stor.

En annan fråga som diskuteras är vilken innebörd Lissabonfördragets föreskrift om ”social marknadsekonomi” kommer att få. Kommer något att göras åt det sociala underskottet?  Fackföreningsrörelsen, vänstern och betydande centergrupper förväntar sig att den sociala dimensionen stärks genom mer kraftfulla insatser mot arbetslösheten och lagstiftning och åtgärder rörande bättre socialskydd för medborgarna.

Tolkningarna varierar och oklarheten är stor. En stor del av sociala och skattefrågor är dessutom nationernas ansvar.  Handlar det bara om ett konkurrensrättsligt regelverk som försöker hålla marknadskrafterna i schack? EU-domstolens utslag i Lavalmålet tyder på att grunden för ett sådant kan bli bräcklig.

EU-skutan tuffar framåt med vissa framsteg, men samtidigt har frågetecknen ökat på många områden. EU som global politisk aktör och världens största ekonomi borde kunna bättre och leverera mera.

GUNNAR LASSINANTTI