Alla måste kompromissa om Syrien ska bli helt

I massmedier talas det allt mindre om Syrien och när det väl kommer på tal är det kriget mot ISIS som står i fokus, inte minst sedan det väststödda Mosul-anfallet. Även internationella samfundet pratar mindre om regimskifte och alltmer om dialog.

Är det en konsekvens av konfliktens natur där det moderata och extremistiska blandas? Eller av det militära övertaget som regeringsstyrkor har sedan december 2016?

Kanske är det ett accepterande av att den sittande presidenten inte verkar vara på väg någonstans och att både oppositionen i exil och väst missbedömde utfallet i Syrien baserat på andra exempel i Mellanöstern.

Tidigare har jag skrivit om det komplexa i konflikten och behovet av att föra dialog med den sittande regeringen. Jag nämnde de olika oppositionsblock som i dag deltar i fredssamtal,  bland andra Nationella Koordineringskommittén som sedan början av konflikten förespråkar reformer i dialog med bland annat regeringen.

I dag har FN, EU och många enskilda internationella ledare ändrat sin retorik. FN:s sändebud i Syrien Staffan de Mistura sa senast i september att oppositionen måste acceptera att man inte har vunnit det 6,5 år långa kriget. Han menade att enda sättet att få ett slut på kriget är att parterna kommer överens om en långsiktig politisk lösning.

Vidare kallade Mistura rebellkontrollerade Idlib, Raqqa och Deyr Ezzor för de sista instabila områdena i landet. I ISIS-härjade Raqqa och Deyr Ezzor strider USA-stödda SDF, med kurdiska partiet PYD i spetsen, respektive syriska regeringsstyrkor med allierade.

I Idlib, där Al Qaidas gren Fatah Al Sham är dominerande, påbörjade Turkiet och Deyr Ezzor i samråd med Ryssland en offensiv i början av oktober.

Decentraliseringsprojekt som har satts igång riskerar att fallera om de inte inkluderas i ett nationellt projekt genom legitima val.

Mistura och FN hoppas att val ska kunna hållas om ett år i och med ISIS och Fatah Al Shams nederlag – och under förutsättning att regeringen är villig att anta nya reformer i samarbete med oppositionen.

Krigströttheten, liksom Rysslands vilja att hitta en exitstrategi och sänkta krav på att presidenten ska avgå kommer förhoppningsvis att leda till reformer men många olösta frågor kvarstår som gör en sådan eventuell process svår.

Ska krigsförbrytelser utredas? Vad ska hända alla samvets- och krigsfångar? Ett annat föga diskuterat problem ligger i det kontroversiella självutnämnda styret i nordöstra Syrien som ensamt efterfrågar ett federalt system.

I området pågår en kurdifiering där offentliga rum har bytt officiellt språk till kurdiska. Araber, assyrier och andra grupper, som i provinsens två största städer Qamishli och Hassakeh utgör en majoritet, diskrimineras.

En inkluderande försoningsprocess måste äga rum där alla parter är villiga att kompromissa.

Decentraliseringen är oundviklig i det polariserade landet. Men federalismen kommer att leda till att Syrien splittras, eftersom många regioner i landet är etniskt eller religiöst uppdelade.

Nordöstra Syrien, vars idé om federalism i det långa loppet kan leda till att Syrien styckas upp, måste inkluderas i återuppbyggnaden av landet.

Text: Danielle Barsoum Malki

Texten har även publicerats på Dagens Arena.