Skriv ut

Hur kommer framtiden för Afrika att se ut? På det avslutande seminariet under Palmecentrets inspirationshelg om Afrika enades panelen om att rättvis handel gör mer nytta än bistånd och att det internationella samfundet måste bli bättre på att stödja Afrikanska unionen och andra regionala initiativ.

I samtalet deltog Viola Furubjelke, Palmecentrets generalsekreterare, Thoko Matshe, kvinnorättsaktivist och medarbetare på Palmecentret, Joe Frans, socialdemokratisk riksdagsledamot, Nora Schimming-Chase, vice ordförande för Namibias största oppositionsparti, COD, och Torsten Nilsson, journalist och före detta ambassadråd på UD.

Viola Furubjelke: Vi talar ofta om ”Afrika” som om det vore ett homogent land. Finns det verkligen en afrikansk identitet och vad kännetecknar den identiteten, i sådana fall?

Thoko Matshe: Det finns absolut en afrikansk identitet. Den märks inte minst på förmågan att organisera sig under gemensam flagg, till exempel i Afrikanska unionen eller i olika regionala organisationer. Denna förmåga till organisering är både på gott och på ont, tycker jag. Till exempel bidrar en till homogeniseringen av Afrika och till att vi många gånger bara har en bild av Afrika.

Joe Frans: Det finns många facetter av konceptet Afrika. Det är ett geografiskt område men det har också gemensamma historiska erfarenheter som bidrar till en gemensam identitet, till exempel kolonisering och förtryck. Även graden av utveckling förstärker känslan av en gemensam identitet. Men precis som andra regioner i världen har Afrika olika identiteter. Precis som Sverige både är en del av den nordiska familjen och av den europeiska har de flesta afrikanska länder dubbla identiteter, till exempel som medlem i AU och i Islamska konferensen.

Nora Schimming-Chase: Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan. När Sydafrikas president Thabo Mbeki installerades inledde han sitt tal med att säga ”Jag är afrikan”. Om någon frågar mig svarar jag ”Jag är afrikan”. Om man plockade upp en person ur Medelhavet som försöker simma till ett bättre liv i Europa och frågade varifrån han eller hon kommer, skulle svaret bli: ”Jag är afrikan”.

Torsten Nilsson: Jag mötte en tunisier en gång och ställde samma fråga till honom. Han svarade: Naturligtvis! I väst tenderar vi ibland till att betrakta Egypten, Marocko och andra länder i Nordafrika som tillhörande Mellanöstern. Men jag tror att de först och främst är afrikaner.

VF: Men om det nu finns en djupt rotad gemensam afrikansk identitet, hur kommer det sig då att regionala organisationer, som till exempel AU, är så svaga? AU har misslyckats såväl i samband med krisen i Darfur och i Zimbabwe. Jag har ofta uppfattningen att afrikanska ledare enbart ägnar sig åt nationella intressen.

JF: Vissa regionala organisationer har en positiv påverkan på utvecklingen i Afrika, till exempel Ecowas (Economic Community of West African States) som varit en stabiliserande faktor i Togo. SADC och andra regionala organ har också bidragit till den ekonomiska tillväxten i vissa länder. Och även om det inte är tillräckligt har de regionala organisationerna spelat en roll i fredsprocesserna i Liberia, Sierra Leone, Kongo-Kinshasa och till och med i Sudan. Svagheterna känner vi till, ofta saknas kapacitet, som till exempel i Sudan, men ansvaret för detta ligger inte enbart hos AU utan det måste delas av AU:s partner inom det internationella samfundet, inte minst EU och FN.

NSC: Jag skulle ändå vilja hävda att regionala organisationer i Afrika har varit mycket framgångsrika på sistone. Ta till exempel AU:s föregångare OAU, som var en klubb för diktatorer. Skillnaden mot AU är stor. Här finns till exempel alla parlament representerade. NEPAD (New Partnership for Africa’s Development) är ett annat sådant framsteg. Jag tycker nog att vi har gjort större framsteg under de senaste fem åren än under de tidigare 50 åren. Vi har också blivit bättre på att hand om oss själva. Hade inte SADC funnits hade vi till exempel haft krig i Lesotho. Vi har inte lyckats lösa krisen i Zimbabwe, det är sant. Nelson Mandela sa en gång att dessa gamla stötar aldrig kommer att döma varandra eftersom de alla har blod på händerna. Vi har långt kvar att gå, men vi har gjort framsteg. När det gäller Darfur måste jag ta ett djupt andetag så att jag inte blir alltför emotionell. Jag undrar hur många kvinnor som våldtagits och barn som mördats medan vi suttit här och teoretiserat kring huruvida det ska betraktas som folkmord eller inte. Jag tycker att vi ska börja tala om EU:s och FN:s ansvar i vad som händer, inte bara sitta här och prata!

Afrikanska Unionen bredare

VF: Vilka är skillnaderna mellan OAU och AU?

TN: AU har en mycket bredare agenda än OAU. Den nya organisationen omfattar nästan allt; ekonomiskt samarbete, politisk integrering, fred och säkerhet, demokrati, mänskliga rättigheter. Man har inrättat ett parlament och håller på att inrätta en domstol. Men vad som är ännu viktigare är att AU har en annan inställning när det gäller inblandning. Den gamla ”diktatorsklubben” följde en strikt ”non-interference-policy”. Så är det inte längre. Operationen i Darfur är inte heller så dåligt skött. Deras mandat är svagt, de har för få soldater och för lite resurser – men skulle en FN-styrka vara så mycket bättre? De skulle vara bättre utrustade men de skulle samtidigt mötas av hårt motstånd från regeringen i Sudan. Så varför stödjer vi inte AU i detta och ger dem ekonomiskt stöd? Om vi vill främja afrikanskt ansvar skulle det inte se bra ut om vi tog detta uppdrag ifrån AU.

TM: AU och andra regionala organisationer har uträttat mycket som är bra. Problemet är att vissa gamla mönster finns kvar, och det gör mig skeptisk. De intressen som AU försvarar är framför allt makthavarnas intressen, inte befolkningens. Vi ser samma utveckling i Namibia som i Zimbabwe för att inte tala om Uganda. AU handlar om olika ledares egenintressen och jag vet inte hur detta ska lösas.

JF: Jag tror att Afrika har en framtid. Jag föddes i Ghana, och när jag var barn var grundskolan fri men inte obligatorisk. Det är den i dag, och detta är ett mycket viktigt steg. Hur Afrikas framtid ska se ut beror på hur framtiden blir i resten av världen. Så länge omvärlden betraktar Afrika som en plats med mycket råmaterial är utsikterna inte så goda. Men å andra sidan ser vi att det har skett en positiv utveckling de senaste åren, till exempel vad gäller ekonomisk tillväxt, utbildning och tillgång till hälso- och sjukvård. Globaliseringens effekter kan vara positiva men de kan också vara destruktiva om Afrika också i framtiden betraktas som en leverantör av råmaterial.

VF: Oavsett vad vi tycker om saken så påverkas vi av globaliseringen. Vilka utmaningar står Afrika inför när det gäller globalisering? Vilka slags allianser måste Afrika bilda för att klara globaliseringens konsekvenser?

Rättvis handel betydelsefull

JF: Rättvis handel istället för beroende av bistånd skulle vara av stor betydelse. Jag tror också att utvecklingsbistånd – som inte är bundet till krav på olika motprestationer – kan bidra. Dessutom måste vi investera mer i människor, det vill säga i utbildning, infrastruktur och i hälso- och sjukvård.

VF: Vilken roll ska kvinnor spela i Afrika i framtiden?

TM: I internationella sammanhang lider Afrika ofta brist på utrymme och på möjligheter att påverka agendan. När det gäller kvinnor på den afrikanska kontinenten är kvinnor i minoritet i så gott som alla parlament. Kvinnor har en röst, men den är dämpad.

VF: Nora, du talade om demokratiska system tidigare och om svårigheterna för oppositionen i Namibia och på många andra håll. Vad skulle krävas för att underlätta för oppositionen, förutom pengar och mänskliga resurser?

NSC: Jag tror inte att det finns en lösning för hela Afrika. Men om man ändå ska generalisera tror jag att det system som vi har i Namibia, det vill säga en kombination av ”first-pass-the-post” och ett proportionerligt valsystem, kanske är det bästa i dagsläget. Ofta hör jag folk säga att vi inom oppositionen borde förena oss – men kring vad då, undrar jag? Man kan inte bara gå ihop för att bli av med makthavarna. Man måste regera landet också. Kenya är ett belysande exempel. Där gick många partier ihop för att bli av med den sittande regeringen men nu strider de bara inbördes.

VF: Demokrati är i allra högsta grad en förutsättning för utveckling. Kanske är det först när man vågar börja lyssna på oppositionen som ett land verkligen kan kalla sig för demokrati.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2006-05-18

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...