Skriv ut

Den 19 november 2010 var det presidentval i Vitryssland. Dagen var lugn men efter att vallokalerna stängt samlades människor i protest mot valfusk på Oktoberberget i Minsk. Journalisten Maria Söderberg befann sig mitt i händelsernas centrum när kvällen slutade med våld mot demonstranter och fängslanden av oppositionskandidater

Foto: Maria SöderbergKlockan var tio i åtta på Oktobertorget den 19 december och några få röd-vita flaggor svajade på tunna käppar. Små grupper av människor stod och höll kylan borta genom att småhoppa och slå ihop fötterna. Det var sex grader kallt, några snöflingor dalade ned. Här fanns medelålders, äldre, unga par med barn och så ungdomar, många; en del hade hängt den röd-vita flaggan över axlarna. En kvinna i röd jacka stod med en liten vit-röd flagga i handen med sorgband på.

En äldre dam ropade plötsligt argsint rakt ut: ”Varför är de inte klädda som poliser! Smyga omkring här bland oss!” Hon pekade efter två svartklädda unga män som rörde sig bland oss. På isbanan åkte ett tiotal personer skridskor och den stora julgranen blinkade i olika färger.

Bakom kulturpalatset hade ett tiotal bussar med poliser samlats sedan flera timmar tillbaka. Det var väntat. Frågan var bara när de skulle visa sig. Det blev tydligt att Oktobertorget inte skulle spärras av. För tolv år sedan var jag med om en polisattack mot demonstranter bara hundra meter ifrån torget. På trettio sekunder var gatan avstängd och fylld av poliser med hjälm och visir. De släppte rökbomber och höjde sina batonger. Mycket effektivt.

Strax efter åtta kom fler och fler människor. Mångas ansikten var fylld av förväntan och leenden, medan andra sågs sammanbitna. Alla försökte ge plats till varandra. Jag hälsade hastigt på Mikola Statkievitj, den socialdemokratiske ledaren, som skyndade bort mot scenen.

Ett stort antal flaggor, fyra meter ovanför oss, närmade sig i det som nu plötsligt var en folkmassa. Under ett tiotal flaggor ett tiotal meter bort ropades ”Ge plats! Vi ska till scenen!” och folkmassan gav vika för sällskapet. Under någon minut trängdes människor hårt samman mot nedgången till tunnelbanan. Är man blott 163 centimeter lång gäller det att få överblick i en folkmassa. Min kamera uppsträckt över allas huvuden fick utgöra periskop och jag kände mig lugnare. Det fanns öppna platser runt omkring, en tunnel ut om något skulle inträffa. Jag var inte den enda vars blick ständigt var på sin vakt.

Folk började skandera ”Leve Belarus!” och det var lätt inse att torget nu måste ha fyllts av människor. Det var en enorm ljudmatta av rop.

Tillfällig scen för oppositionskandidaterna

En ung man passerade mig med ett presskort framför sig och med hans målmedvetna rörelser som bildade en korridor även för mig kom jag fram till den tillfälliga scenen. Det fanns ingen aggressivitet bland människor. Om jag mötte någons blick log de eller hjälpte mig och andra med kameror att komma fram. En högtalaranläggning släpades genom folkmassan. Andrei Sannikau, en av de mest synliga oppositionskandidaterna under valkampanjen, stod beredd ta mikrofon. Han log. Men de andra två talarna Mikola Statkievitj och Jaroslav Romanchuk, från det liberala partiet United Civil Party, såg desto mer allvarliga ut.

Författaren och historikern Uladzimer Arlou stod plötsligt framför mig på trappan och berättade att något fruktansvärt hänt presidentkandidaten Uladzimer Njakljajeu. Från scenen fick vi veta att han blivit nedslagen av polis och förd till sjukhus. Publiken ropade ut sin avsky. Unga män hade slagit en ring runt det tillfälliga podiet för att skydda talarna och organisatörerna. Nu fanns fem, kanske tiotusen människor på torget. Det är svårt uppskatta. Men när jag senare läste att det skulle ha varit så många som 30 000 blir jag tveksam. Mer sansade bedömningar gjordes senare att det kanske var 15 000 personer i och omkring torget. Med tanke på de hot som framförts är det uppseendeväckande att så många över huvud taget var där.

Efter ett antal korta tal tystnade högtalaranläggningen. Var mötet över? En procession med flaggor rörde sig bort från torget. Jag tänkte hur händelserna upprepar sig. Snart måste det bli ett tillslag. Men folk vandrade lugnt vidare längs med Nezavisimosti aveny. Trafikpolisen gjorde inget för att hindra dem. Bilisterna kom inte in på Minsk huvudgata och i korsningen vid Karl Marxgatan tutade de ilsket i långa köer. Men tusentals människor bara vandrade vidare på den tomma avenyn. Vid det stora KGB-palatset hade en av statsflaggorna bytts ut mot en oppositionsflagga. Ungdomar lät sig fotograferas. Det såg overkligt ut alltmedan en övervakningskamera noterade allt som hände intill byggnaden.

Inget kunde hejda folkmassan

Jag tänkte på valet för fyra år sedan, i mars 2006, när den dåvarande oppositionskandidaten Aljaksandr Kazulin tågade mot presidentpalatset i en olovlig aktion. Det slutade med misshandel och en dom på fem och ett halvt års fängelse. Men inget kunde denna kväll hejda den – i huvudsak – tysta folkmassa som nu rörde sig mot Det oberoende torget. Det var ingen tvekan om att allt skulle kunna sluta illa. Mycket illa. Jag pratade med Alexej, 22 år. Han hade långt lockigt hår och parkas med huva. Han var upprymd, men klagade över att demonstrationen hade så få bra ledare. ”Vi vet inte vad vi ska göra. Vad händer efter det här?” Han berättade att han också var stolt över sina föräldrar som redan 1994 hade beslutat att inte rösta på Aljaksandr Lukasjenka. Framme vid torget stod grupper av människor runt och omkring de stora glaskuporna. Någon ringde i klockstapeln som tillhörde den katolska Sankt Simeon och Helenakyrkan och flera ropade ”Leve Belarus! och klappade händerna med det ljud som uppstår när just när händer med vantar möts.

Intill klockstapeln kom högtalaranläggningen fram och det blev korta tal. Därefter beslöt arrangörerna att närma sig parlamentet. Alla rörde sig mot Leninstatyn. Bevakningen var rigorös. Det var inte bara jag som tittade mig omkring. Var fanns polisen? Men allt gick lugnt till och snart hördes korta tal och rop om att ”Låt honom gå!”. Andrei Sannikou talade mest och uppmanade folk att inte vara rädda och stanna kvar. Han önskade någon form av förhandling med ministerierna. Jag stod ett tiotal meter från parlamentets ingång och kunde inte se en enda fönsterkrossare. Sedan rörde jag mig längre bort från Leninstatyn. Här stod en grupp unga kvinnor, varav en bjöd på termosvarmt te. Bara en timme senare skulle jag läsa i Aftonbladet, som även jag rapporterade till under kvällen, att demonstranterna försökt inta parlamentet. Deras uppgift kom från nyhetsbyrån AP och fick stå kvar, trots min – och säkert andras – invändning. Denna uppgift om stormning var sedan ett faktum som cirkulerade i internationell press. Och svenska TT har blint tagit efter. Självklart blev detta något som Lukasjenska hänvisade till som försvar för den insats som sedan följde. De människor jag såg omkring mig var ett snitt ur den vuxna befolkningen. De var inte aggressiva. Det spontana mötet var en happening, ett tillfälle att visa sin protest mot valet och dess resultat.

Efter ytterligare en halvtimme: Stormning.

Själv var jag då längre ned på Nezavisimosti avenyn. En filmare berättade att polisen gått till attack. När jag återvände var torget tomt på demonstranter och endast några ungdomar sprang längs med utkanten av torget, nära avenyn. Kravallpolis hade tagit över. Deras sköldar blänkte i strålkastarskenet. Fler än fyrahundra arresterades. Andrei Sanikau slogs till marken. Han och hans fru Irina Khalip fördes till häkte liksom Mikola Stakievitj. Jaroslav Romanchuk var inte med på beslutet att gå till parlamentet, han är fri och dagen efter kritiserade han aktionen offentligt. Däremot har ytterligare fem presidentkandidater häktats. Den mest dramatiska åtgärden under natten var när polis hämtade den skadade Uladzimer Njakljajeu på sjukhus. Inlindad i filtar fördes han bort medan hans fru Olga Njakljajeua och andra protesterade.

De riskerar upp till femton års fängelse för uppvigling.

Text och foto: Maria Söderberg

Publiceringsdatum: 2010-12-22

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...