Skriv ut

Pragvåren 1968 och experimentet ”socialism med mänskligt ansikte” hade gett människor förhoppningar om ett bättre samhälle i dåvarande Tjeckoslovakien och utomlands. Dessa grusades genom invasionen av Warszawapaktsstyrkor från fem länder 21 augusti 1968. Det tjeckoslovakiska svaret med civilt icke-våldsmotstånd bedömdes vara det enda möjliga. Ledningen med partichefen Alexander Dubcek i spetsen fängslades och sändes till Moskva. Den fick återvända efter några dagar och temporärt styra vidare med hårda ”tumskruvar” på sig. I april 1969 övertogs makten av Sovjetstyrda gammelkommunister med Gustav Husak i spetsen. Kommunismen visade sitt verkliga ansikte.

Ögonvittnen berättade under ett seminarium på årsdagen av Praginvasionen ordnat av Palmecentret och ABF Stockholm. En annan panel i vilken bland annat tidigare statsminstern Ingvar Carlsson deltog och vpk:s förre partisekreterare Bo Hammar bedömde konsevenserna och drog slutsatser av händelserna. Den diskussionen redovisas i en separat artikel.

Tjeckiens Sverigeambassadör Jan Kára sa i sin adress, att han insett att ”Tjeckoslovakien 1968” var viktigt även för den politiska scenen och hela samhället i Sverige som gav många bevis på ”mäktig och uthållig solidaritet”. Många ”tjeckoslovakiska” flyktingar fann sina nya hem här. Händelserna ledde 1977 till grundandet av Charta 77 med Vaclav Havel och andra modiga män och kvinnor som höjde sina röster mot den totalitära regimen.

– Charta 77-stiftelsen hade knappast blivit vad den blev utan generöst stöd från Sverige, sa ambassadör Kára.

Sverige tog emot 3 000 flyktingar från Tjeckoslovakien efter 1968. 1 januari 1993 delades Tjeckoslovakien fredligt upp i två självständiga republiker Tjeckien med Prag som huvudstad och Slovakien med Bratislava som huvudstad. Förloppet vid uppdelningen har jämförts med den oblodiga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905.

Slovakiens Sverigeambassadör Peter Kmec uttryckte också sin tacksamhet över den solidaritet som visades i kampen mot kommunismen från demokratiska länder. ”1968” satte fokus på faktorer som senare kom att få stor betydelse som grundläggande friheter, demokratiska förändringar i Östeuropa och pluralism, borttagande av rättslöshet, mänskliga rättigheter och den reformism som bar Alexander Dubceks prägel.

Förändringen blev möjlig först efter ”sammetsrevolutionen” i november 1989 vilken på kort tid förde Vaclav Havel från fängelse till presidentpalatset i Prag.

Ögonvittnens skildringar

Olof Kleberg, senare chefsredaktör för liberala Västerbottens-Kuriren, berättade att han hunnit vara tre dagar som språkstipendiat i Bratislava med sikte på att disputera, när invasionen inträffade.

– Det märkliga var att den tjeckoslovakiska radion kunde fungera hela tiden. Man använde gamla beredskapsplaner för ett Nato-angrepp, sa Kleberg och fortsatte med att läsa ur sitt sparade anteckningsblock från de första timmarna.

Radion hade sänt under natten, han började anteckna kl 07.10.

Kl 07.10 Radio Prag redogjorde för invasionen som börjat vid midnatt. Tjeckoslovakiska kommunistpartiets appell till folket lästes upp: aktionen ”strider mot socialistiska förhållanden och internationell rätt”, folket uppmanas att inte göra motstånd, alla valda företrädare kommer att stanna kvar på sina poster.

Då visste man ännu inte att regeringschefen Oldrich Cernik hade fängslats kl 03 och partichefen Alexander Dubcek tillsammans med parlamentets talman Josef Smrkovský några timmar senare – de fördes till Moskva.

LKl 07.30 Radion förkunnade: vi stöder vår lagliga regering! Trupper står nu utanför radiohuset, vi fortsätter vår kamp från annan plats. Vi måste sluta… Nationalsången spelas.

Kl 07.43 Den fria legala sändaren i Bratislava: vi fortsätter sändningen!

Kl 07.48 Bratislava: Nu kommer de ryska trupperna, vi måste sluta…

Kl 07.49 Prag: Vi fortsätter. Trupperna står utanför radiohuset, ingen kan komma in

Kl 07.53 Prag: Nu hör vi väldig skottlossning.

Kl 07.55 Bratislava: Vi fortsätter sändningen

Så fortsatte det till 27 augusti med snabba förflyttningar mellan tolv orter runt om i hela landet – tio minuter åt gången – dvs fram till den dag då de bortförda ledarna tilläts återvända från Moskva.

Jag gick ut på gator och torg kl. 10.

– Jag såg demonstrationståg, ungdomar som bar på tjeckoslovakiska flaggor. Det ropades ”Länge leve vår regering”. Några tog upp och sjöng Internationalen. Andra hoppade upp på ryska stridsvagnar och pansarvagnar. Folk gjorde inte motstånd, men försökte diskutera på ryska. En del ungdomar kastade stenar. Stridsvagnar förföljde dem. Några sköts till döds.

– Allt skedde spontant. Det var mycket ryska i luften den dagen. Kl. 12 proklamerade radion två minuters tystnad. I Bratislava var det inte alls tyst, bilarna tutade intensivt. En del bar bilder av Dubcek. Författare och andra talade: Vi ska segra! Vi är stolta över våra söner!

Har jag blivit tokig? – en första reaktion

Jana Hejzlar, flykting från Tjeckoslovakien och dotter till tjeckoslovakiska radions chef från juni 1968 framlidne Zdenek Hejzlar, berättade att hon 6 augusti 1968 återvänt från en tre veckors språkresa till Moskva med ungdomar från hela Tjeckoslovakien.

–  Vi hade lovat varandra att åka till Ryssland igen nästa år. Jag hade sommarlov, skulle snart börja i andra ring och fylla 17 år. Natten till den 21:a vaknade jag upp på vinden hos mina farföräldrar i nordöstra Böhmen av konstigt buller/muller. Tände ficklampa och klockan var bara halv två. Då tänkte jag att farfar hade blivit tokig. I rummet under mig hade han tre elektriska vävstolar som han alltid satte igång prick klockan 05.30.

–  Men det blev tyst och jag satte på transistorradion. En allvarlig mansröst uppmanade oss medborgare att hålla oss lugna och inte göra motstånd. Därefter började de spela nationalsången. Jag stängde av och tänkte vilken knäpp idé att sända något krigsdrama så här dags och borrade in mig i dunbolstret.

–  Ungefär en halvtimme senare vaknade jag av ett nytt buller/muller. Jag gick fram till fönstret och såg på den lilla bygatan två pansarvagnar och några andra militärfordon märkta med polska flaggor passera. Då trodde jag att jag själv hade blivit tokig. Visst hade det politiska läget blivit något mera spänt efter samtalen i Cierna, men en möjlig invasion ingick inte i våra föreställningar.

I staden Cierna hade ett sovjetiskt-tjeckoslovakiskt toppmöte ägt rum 31 juli 1968, varefter president Ludvik Svoboda bekräftade att tjeckoslovakiska regeringen kommer att fortsätta sitt experiment ”socialism med mänskligt ansikte” inom ramen för Warszawapakten.

–  På förmiddagen satte vi upp banderoller med texter på ryska att ockupanterna skulle dra hem. Fast jag tror inte några flera stridsvagnar passerade byn. Därefter åkte vi in i tre fullastade bilar till närmaste stad och hjälpte till att bygga barrikader av bråte och bildäck vid broar.

– Det jag minns starkast är att vi förstod att något tragiskt hade hänt som skulle påverka våra liv. Samtidigt kände vi eufori över att vi fick tillfälle att i handling kämpa för en god sak. Någon dag efteråt började vi i tecken av ungdomlig naivitet samla underskrifter för att Tjeckoslovakien skulle få bli ett neutralt land. Jag minns inte vem vi tänkte skicka dessa listor till, men det samlades in en ansenlig mängd av namn från hela landet. Väpnat motstånd skulle enligt min mening ha lett till massaker på det tjeckoslovakiska folket, bedömde Jana Hejzlar.

Osäkerhet

Göran Skånsberg var Sveriges radios utsände reporter till Tjeckoslovakien och Östeuropa 1968:

– Vi var inte beredda på vad som skulle komma att hända. Dubcek hade kommit till makten som partichef efter ett avgörande möte i centralkommittén i januari 1968. Något var på gång, men det var osäkert vad man ville uppnå.

–  Jag var med när 20-årsdagen av Pragkuppen 1948 firades med möte i Gamla stan i Prag i februari 1968. På podiet stod dåtidens ledare i östblocket; Ulbricht (DDR), Gomulka (Polen), Zjivkov (Bulgarien och Ceausescu (Rumänien). Alla kommunistledare utom Sovjetunionens Leonid Breznjev fanns på plats. Antonin Novotny, Tjeckoslovakiens president, höll ett tråkigt tal. Så kom Dubcek och vände sig i sitt tal direkt till folket: – Jag ber er acceptera mig som medborgare i Prag, och knöt an till frihetstraditionen i staden. Åskådarna jublade och ropade: – Leve Kommunistpartiet! Leve Dubcek! Det hela var overkligt i ett kommunistland. En spontan demonstration som bars upp av entusiasm. Det var en chock för stofilerna på podiet.

–  Men det fanns också tveksamma till det nya inom arbetarleden och facket.

–  Författarförbundets ordförande, Eduard Goldstücker, som drabbats hårt under stalinismen, och en av de få med verkliga visioner, sa att Pragvåren innebär att det för första gången finns möjlighet att förena demokrati och socialism. Det var en definitiv uppgörelse med gamla regimen, men inte att övergå till den borgerliga demokratiska modellen. En storm av nya tankar spreds vilket också avspeglades i massmedia. Censuren avskaffades och den fria debatten blomstrade. Fackföreningsrörelsen frikopplades från partiet, studenterna engagerade sig för snabbare reformtakt och de sista politiska fångarna släpptes.

– Ingen visste vilka krafter som satts i rörelse, bedömde Skånsberg.

– Studenterna hade demonstrerat 1967 mot usla förhållanden på studenthemmen. De mest militanta studenterna fanns på filosofiska fakulteten vid Prags universitet. De var reformivrare och hade tagit ledningen över opinionsbildningen. Eurokommunismen  -som bland annat det italienska kommunistpartiet slagit in på – framstod som ett lockande alternativ.

Var hade det slutat om inte invasionen kommit?

– Svaret saknas. Utveckling i riktning mot demokratisk socialism? Men man förespråkade inte pluralism eller ”borgerlig demokrati”, sa Skånsberg

Kulturen och vetenskapen förändringskrafter

Olof Kleberg betonade att kulturen och vetenskapen spelade en stor roll för förändringsprocessen och reformivrarna (som han skrivit om i artikeln ”Drömmen som krossades” i Dagens Nyheters kulturdel 21.8.68).

– Kulturlivet blomstrade med den avantgardistiska tjeckoslovakiska filmen, experimentteatrar och litteratur med nyorientering gavs ut, särskilt från och med 1963. Därigenom var Pragvåren förberedd många år tidigare, trots att kommunistpartiets ledning gång på gång försökt sätta stopp för kritik och experiment.

Författarförbundet tidskrift Literarni Noviny fick en stark ställning. Den hade en upplaga på 300 000 när utgivningen stoppades hösten 1967. Den fick ges ut igen 1968 med namnet Literarni Listy, efterhand med en upplaga på 500 000, och nådde en miljon exemplar innan den helt förbjöds sedan Gustav Husaks quislingregim kommit till makten i april 1969.

– Samhällsvetenskaperna förändrades med ”genomtänkta tankar”, inte ”idealsystem” som tidigare och senare. Det talades om ”effektivitet och förändring” med sikte på en planerad partikongress 1970. Pendeln svängde fram och tillbaka, berättade Kleberg.

Jana Hejzlar kompletterade.

– Naturligtvis hade det kulturella klimatet på sextiotalet stort betydelse för oss ungdomar. Böcker, teater och filklubbar var på på den tiden extremt billiga så att alla som ville kunde ta del i det utbudet. Nyutkomna böcker kom till bokhandeln på torsdag morgon och en kö som bildats strax efter midnatt innan var långt ifrån ett ovanligt syn.

Reformprogram i april 1968

Zdenek Mlynar som blivit sekreterare i centralkommittén från januari 1968 fick i uppdrag att utarbeta ett reformprogram, baserat på vetenskapliga gruppers arbete, som presenterades i april. – Programmet ville få bort censuren, avskaffa partiets kontroll, reformera ekonomin och frigöra facket med mera. Kommunistpartiet skulle arbeta inifrån, inte uppifrån. Men det var inte tal om flerpartisystem som i väst, utan om att arbeta inom ”nationella fronten”. Pragvåren startades uppifrån. Den var en uppifrån-förändring. Ännu på försommaren 1968 gavs kommunistpartiet ett stöd på 50-55 % i opinionsundersökningar, beskrev Kleberg.

Mlynar ger sin version av Pragvåren och Praginvasionen i boken ”Nattfrost. Om försöken att bygga en mänsklig socialism i Tjeckoslovakien”, Ordfront, 1980, 309 sidor. I boken redovisas också översatta dokument  såsom ”Aktionsprogrammet för Tjeckoslavakiens kommunistiska parti, antaget vid TKP:s centralkommittés plenarsammanträde den 5 april 1968”.

– Men till slut stoppade det hela på Moskvas motstånd. Utan förändring i Sovjetunionen som först blev möjlig genom Gorbatjovs makttillträde kunde ingen avgörande förändring ske, avrundade Kleberg.

Samtalsledaren Disa Håstad, Dagens Nyheters mångåriga korrespondent i Öst- och Centraleuropa, sa att de intellektuella fungerade som ett avantgarde vid den här tiden i Östeuropa. Hon påpekade att Mlynar hade varit bäste kompis med Michail Gorbatjov under sin studietid vid Moskvauniversitetet på 50-talet, vilket säkerligen präglat den senare. Detta påverkade utformningen av den senare sovjetiska perstrojkapolitiken under Gorbatjovs ledning. Även i Sovjetunionen var intellektuella ledande som plötsligt fick framträdande roller såsom Andrej Sacharov.

– Vid Ungernrevolten 1956 gick de intellektuella i täten, hävdade Håstad.

Göran Skånsberg tillade att Polen, och framför allt DDR, reagerade skarpast och snabbast på utvecklingen i Tjeckoslovakien. – I mars revolterade studenter i Polen, jagades av polis och fängslades. Myndigheterna rädslades för att Prag skulle upprepas i Polen.

Bo Hammar frågade om invasionen kunde ha förhindrats? Kunde Dubcek ha reagerat militärt?

– Dubcek skriver i sina memoarer att han inte trodde på ett sovjetiskt militärt ingripande, men att han misstänkte att han hade med ”gangsters” att göra. Andra har menat att det fanns indikationer om att militärt våld skulle komma att användas.

Skånsberg svarade att Sovjetunionen inte såg någon annan väg.

– Det var omöjligt att stoppa denna utveckling. I de andra kommunistländerna kände man hat mot den nya partiledningen i Prag och beskrev denna i ordalag som ”rabiat”, ”cynisk”, ”kontrarevolutionär” och ”arvtagare till Hitler”. – Det handlade för tjeckoslavekerna inte bara om motstånd mot ockupationen, utan om att visa omvärlden att våra idéer lever.

Kleberg instämde att det var svårt att undvika en intervention.

– Det går inte att svara på om något kunnat förändras om man gått försiktigare fram genom att kalla in en ny partikongress för att besluta om reformprogrammet, inte släppt censuren helt och tydligt ha sagt nej till möjligheten att bilda ett socialdemokratiskt parti. Man valde civilmotstånd, och inte väpnad konflikt.

Slovakernas roll

Disa Håstad påpekade att skillnaden var stor mellan tjecker och slovaker. Hade det någon betydelse att Dubcek var slovak? frågade hon.

– Ja, det tror jag. Maktskiftet i januari 1968 handlade inte bara om ekonomi. Slovakiska kommunistpartiet befann sig i opposition och kom med i processen mera än den tjeckiska partiledningen. Slovakerna spelade stor roll för att ersätta det gamla auktoritära systemet. Tillsammans med intellektuella och ekonomer var det slovaker som skapade en majoritet mot den gamle partichefen Novotny. De ville äntligen få till stånd en federativ stat med jämvikt mellan Tjeckien och Slovakien i stället för den dittillsvarande tjeckiska dominansen, svarade Kleberg.

– Alexander Dubcek appelerade till de flesta med sin personlighet och sitt sätt att tala, tillade Hejzlar.

– Slovakerna hade förolämpats, ansåg Skånsberg.

Märktes ingenting senare, t ex demonstrationer? Frågade Anders Ferm.

En flykting från Tjeckoslovakien, aktiv i Charta 77, svarade att det ordnades en stor demonstration i Prag i samband med ryska revolutionsdagen 7 november 1968, och att det förekom andra opinionsyttringar såsom vid ishockeylandskamper mellan Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

– Många kommunister var emellertid förknippade med 50-talet och beredda att bilda en rysk ”femtekolonn” i Tjeckoslovakien. De passade på när en ”hjälpande hand” gavs utifrån.

Disa Håstad påpekade, apropå frågan om tjeckoslovakerna borde ha försvarat Pragvåren med vapen, anmärkningen att det ändå fram till 1989 fanns en stor rädsla för blod och inbördeskrig i östblocket. En sak var att Sovjetunionen (eller den egna ledningen som i Polens fall under krigstillståndet 1981) slog ner uppror. Men de små pyrande och lågintensiva konflikterna som nu finns – i Nagorno-Karabach, Tjetjenien osv – började först då sovjetväldet var på väg att upplösas.

De största effekterna kom på sikt

Göran Skånsberg hävdade att effekterna i de socialistiska länderna kom på sikt.

– Det var modiga män som protesterade i Polen och Ryssland, och de fick lida för hur de egna arméerna handlat.

Gav civilmotståndet något resultat? frågade sig Olof Kleberg och svarade själv:

– Till synes inte. Ockupationen genomfördes ju. Men det starka motståndet blev ett stöd för förhandlarna i Moskva. Ryssarna tvingades godta att de valda ledarna satt kvar, de fick inte igenom de utrensningar de ville ha, bara en viss censur infördes osv – men i april 1969 kom sedan bakslaget genom regimbytet.

Sammanfattningsvis verkade alla talare överens om att det inte fanns något alternativ till valet av icke-våld som försvarsmedel. Pragvåren och Praginvasionen sådde däremot varaktiga frön i Östeuropa som skulle komma att förändra systemet helt 21 år senare.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-08-29

Till toppen av sidan
Jag såg demonstrationståg, ungdomar som bar på tjeckoslovakiska flaggor. Det ropades ”Länge leve vår regering”. - Olof Kleberg

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...