Skriv ut

- Lastbilstrafiken lockar till sig prostituerade från höglandet. Men afarerna utsätter sig också för risker. Många män som kommer till städerna för att sälja sina kameler på marknaden köper khat för pengarna istället för att återvända hem till sina familjer. Ibland tar de sig också en annan kvinna när de har tuggat mycket khat.

Det berättar Ali Ahmed, projektledare för Afarer mot aids!, som organisationen Dadal bedriver i samarbete med Verdandi-Brandkärr och med ekonomiskt stöd från Palmecentret.

En gång i tiden var afarerna ökända för att skära testiklarna av manliga inkräktare. I dag lever det etiopiska nomadfolket i brytpunkten mellan tradition och modernitet, en förändring som lett till en omfattande epidemi av hiv/aids och khatmissbruk. Nu försöker afarerna komma tillrätta med urbaniseringens avigsidor.

Etiopiens afarer lever i en brytningstid. Den gamla nomadtillvaron, där flodens rytm styrde människor och djur från betesmark till betesmark, håller sakta på att vittra sönder. Numera anlägger bolagen från de mer urbana delarna av Etiopien sockerrörsplantager och bomullsodlingar på afarernas traditionella betesmarker längs floden Awash. Frivilligt eller under tvång flyttar därför allt fler av Etiopiens 1,5 miljoner afarer in till städer och byar. Det nya livet i stan skapar oro och otrygghet – och kan i förlängningen leda till ohälsa och missbruk.

– Odlingarna är en stor olycka för afarerna. Minst tvåhundratusen tvingas flytta till följd av dammarna som sockerrörsplantagerna kräver. Och i städerna är vi inte vana att leva. Vi har alltid varit herdar och har ingen erfarenhet av att arbeta med något annat. Nu kommer vi att bli ännu fattigare än vad vi redan är, säger Ali Ahmed, när vi träffas på ett hotell i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Afarer mot aids! har som målsättning att försöka bromsa de negativa effekterna av modernitetens ankomst till Afar-regionen. Genom utbildning och information vill Dadal hejda spridningen av hiv, minska användningen av de narkotiska bladen khat – och samtidigt göra afarerna medvetna om vilka rättigheter de har i det etiopiska samhället.

-I Afar finns kanske 4-5 000 personer med någon form av högre utbildning. Vi har inga medier, förutom en radiostation som når långt ifrån alla. De flesta har aldrig gått i skola över huvud taget. Det är vårt största problem, att vi är så lågutbildade och okunniga, säger Ali Ahmed och fortsätter

-Till exempel var det nästan ingen som kände till hiv/aids och hur det smittar och därför har intresset för projektet varit stort. Och vi afarer är väldigt öppna mot varandra. Så länge vi rör oss inom gruppen kan vi prata om vad som helst.

Om afarerna är frispråkiga sinsemellan finns det däremot en djupt rotad misstänksamhet gentemot den etiopiska centralmakten. Under seklernas gång har denna muslimska minoritet, som också lever i grannländerna Eritrea och Djibouti, slagits mot överheten och vad man betraktat som ett hot mot den egna livsstilen. Så sent som på 1930-talet, under den italienska ockupationen, förekom det till exempel att manliga inkräktare dödades och fick sina testiklar avskurna som troféer.

De obligatoriska knivarna är numera ersatta av gevär. Och även om den ömsesidiga misstron finns kvar har förhållandet till regimen i Addis blivit avsevärt bättre sedan kommunistregimen under Mengistu störtades 1991. Dessutom är Afar sedan 1994 en självstyrande region, med eget parlament och omfattande politisk autonomi. Det berättar Morha Abdikadir, som företräder afarerna i det federala parlamentet och vars politiska arbete i huvudsak handlar om att öka graden av utvecklingen i regionen, som är Etiopiens fattigaste och mest underutvecklade.

-Jag försöker få den federala regeringen att investera i Afar och ge oss vägar, telefon, elektricitet och högre utbildning. Och för närvarande håller också den första högskolan på att byggas, i vår huvudstad Semara. Där kommer det bland annat att finnas en lärarutbildning, säger hon och fortsätter

-Eftersom afarerna är nomader är det nödvändigt med lite ”särskilda arrangemang” när det gäller utbildning och hälsovård. Fram tills för några år sedan hade nomaderna ingen tillgång till hälso- och sjukvård över huvud taget. I dag nås 25-30 procent av afarerna av hälsoservice. Dessutom finns det en internatskola för afarer i Addis Abeba som har visat sig vara effektivt.

Problem med prostitution

Etiopien saknar kust och landets hamn ligger därför i Djibouti. Vägen dit passerar rakt genom Afar. Och det är längs denna väg, tungt trafikerad av lastbilar på väg till eller från hamnen, som en stor del av livet utspelar sig; det är här städerna finns, marknaderna – och numera också prostitutionen.

Han skakar på huvudet. Hiv/aids håller på att bli ett stort problem i regionen, runt 30 000 är redan smittade och eftersom medvetenheten är så låg är risken för spridning stor.

-Afarer är muslimer och preventivmedel, inklusive kondomer, ingår inte i vår kultur, tillägger han. Det enda sättet att skydda sig mot hiv är att avstå från sexuella förbindelser. Men i städerna har man nu börjat skydda sig. Och det är bra, allting som hindrar den negativa utvecklingen måste undvikas.

Organisationen Dadal (Afar rural development association) grundades för tre år sedan med målsättningen att påskynda utvecklingen bland Afar-regionens nomader. Större delen av målgruppen bor i trakten kring staden Gewane. Men där finns ingen el, inget kommunalt vatten och endast en telefon. Därför har organisationen sitt center i Awash, en större stad där möjligheterna att kommunicera med omvärlden är betydligt bättre.

Genom afarer i Sverige kom man i kontakt med Verdandi-Brandkärr, en kontakt som efter ett par års planerande ledde till projektet Afarer mot aids! Till dags dato har Ali Ahmed och hans kollegor hunnit genomföra ett antal seminarier om hiv/aids i vilka klanledare, religiösa ledare, statstjänstemän, kvinnor och ungdomar deltagit. Förutom hiv/aids har seminarierna behandlat riskerna med att tugga khat, rökning och alkohol. Dessutom har man tagit upp problemet med kvinnlig könsstympning, som är en starkt bidragande orsak till den höga mödradödligheten i regionen.

-Eftersom vi kan språket och de kulturella koderna har vi helt andra möjligheter att nå fram med vårt budskap än vad andra organisationer eller statliga aktörer har. Vi afarer tror på vad andra afarer säger, konstaterar Ali Ahmed och fortsätter

-I framtiden vill vi jobba mer med kvinnors rättigheter, bland annat med att få bukt med skadliga sedvänjor som könsstympning och att man ärver sina bröders änkor, vilket bidrar till hivspridningen. Dessutom är kvinnornas arbetsbörda alldeles för stor. Männen ser efter djuren, men allt annat faller på kvinnornas lott.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2007-06-20

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...