Skriv ut

Afrika håller på att förändras. Demokratiska val hålls i allt fler länder, medellivslängden ökar igen och fler och fler barn går i skolan. Ändå är bilden av Afrika lika dyster som vanligt. Vad det beror på, och vad man kan göra för att nyansera bilden, diskuterades på ett seminarium som nyligen arrangerades av Palmecentret och ABF-Stockholm.

Man kan inte längre tala om ”bilden” av Afrika. Det Afrika som växer fram sedan kalla krigets slut är så mångfacetterat att man, för att göra den väldiga kontinenten åtminstone en smula rättvisa, måste börja tala om Afrika i pluralis. Det förklarade Bo Göransson, före detta Sidachef, ambassadör i Kenya och för närvarande ansvarig för den nya Afrikastrategi som regeringen håller på att ta fram. Men det finns ändå några gemensamma drag som påverkar utvecklingen på kontinenten, fortsatte han. Till exempel att befolkningen är ung och att allt fler flyttar in till städerna.

– För 50 år sedan bodde 20 miljoner människor i städer i Afrika. I dag är motsvarande siffra 280 miljoner.

Sedan 1995, det vill säga några år efter kalla krigets slut, har utvecklingen i Afrika på många sätt varit positiv. Tillväxten per capita har de senaste åren legat på fyra procent och bortser man från de länder som är eller precis har varit i konflikt blir tillväxten ännu någon procent högre. Skulderna börjar minska och inflationen sjunker.

Andra tecken på att utvecklingen går åt rätt håll är att afrikanska kvinnor numera i genomsnitt föder fem barn, jämfört med sju barn för att antal år sedan. För första gången på många år ökar också medellivslängden.

– Aldrig någonsin har afrikaner haft så lång livslängd som nu. Den förändring som hiv/aids förde med sig finns fortfarande kvar som en enormt viktig faktor, men det är en katastrof som framför allt berör södra Afrika, och befolkningsmässigt har man tagit tillbaka det man förlorade.

Vad är det då som har skapat denna positiva utveckling? Enligt Bo Göransson finns ett antal faktorer som tillsammans skänker gott hopp om Afrikas framtid.

Antalet konflikter har sjunkit från cirka 15 i början på 90-talet till cirka 5 i dag. 80 procent av alla fattiga människor lever i ett land som har varit eller är i konflikt.

Demokrati har införts i många länder. Fler och fler val hålls i fler och fler länder.

Den ekonomiska politiken har förbättrats avsevärt, åtminstone delvis tack vare strukturanpassningsprogrammen som gett politikerna en sundare grund att stå på.

Tillgången till råmaterial och den stora efterfrågan på råmaterial från Afrika, framför allt på olja.

Avgörande inför framtiden är att de politiska och ekonomiska reformerna fortsätter, poängterade Bo Göransson.

– Nu handlar det om att gå från demokratins val till demokratins kultur, om att få till ’checks and balances’ och om att skilja ekonomisk makt från politisk makt. Det handlar också om att partierna ska vinna framgång på sina program och inte på personligheter. Och, inte minst, att kvinnor släpps fram i betydligt större utsträckning än i dag.

I dagens Afrika är den informella sektorn den största arbetsgivaren, vid sidan av den enskilda bonden. Ytterst få är anställda inom den formella sektorn. Men detta måste förändras för att kontinenten ska kunna locka till sig investeringar, sade han.

– Den informella sektorn måste på något sätt göras om till en formell sektor. För att det ska lyckas måste man ha ett legalt system. Om det legala ramverket inte är att lita på får man inga investeringar, varken från den lokala bondkvinnan eller från utländska investerare.

De mänskliga resurserna är också en enorm potential som det gäller att ta hand om på rätt sätt, fortsatte han.

– Det gäller alla ungdomar men också kvinnor. De afrikanska länderna hör till de absolut mest ojämställda i världen, vilket är ett moraliskt problem men också en ekonomisk förlust av stora mått. En av de viktigaste skillnaderna vad det gäller tillväxten i två länder som Gabon och Botswana handlar om att man i Gabon bättre tar tillvara kvinnornas kompetens.

Ytterligare en utmaning inför framtiden är den ringa graden av högre utbildning och forskning. Till exempel finns det bara två länder i Afrika, Nigeria och Sydafrika, som har fler än 600 heltidsforskare. I Sverige är siffran 54 000.

Ett annat hot är den bristande jämlikheten, ansåg Bo Göransson.

– Afrika håller på att bli ett nytt Latinamerika. Skillnaderna är enorma, mellan och inom länder. Världen kommer att uppnå millenniemålen om halverad fattigdom flera år före 2015, oavsett vad FN säger. Även Afrika kommer att nå detta mål. Men samtidigt finns en grupp på runt en miljard människor som lever totalt utanför globaliseringens räckvidd, och merparten av dem är afrikaner.

Likheter med Asien

Innan författaren och filmaren Lasse Berg flyttade till Afrika 1984 hade han ägnat ett par decennier åt att rapportera från Asien. Den bild som han och andra journalister på 60- och 70-talen förmedlade från Asien var ungefär densamma som den vi i dag får från Afrika, berättade han.

– Den handlade om att allt gick åt skogen, om inbördeskrig och om att framtidsutsikterna var mörka.

Den senaste tiden har han funderat mycket över orsaken till att Asien numera dragit ifrån Afrika med hästlängder – en utveckling som i princip ingen expert hade kunnat förutspå på 60-talet.

– I början av 1900-talet var Asien aningen rikare än Afrika. Men Afrika kom ifatt och gick till och med förbi under avkoloniseringen på 50- och 60-talen. På den tiden trodde alla att framtidsutsikterna var ljusare i Afrika än i Asien. Det var inte särskilt tättbefolkat och hade massor av naturtillgångar.

Men så blev det inte. Istället har Asien skenat förbi Afrika i all tänkbar statistik. Enligt Lasse Berg har tillväxten de senaste 40 åren i genomsnitt varit fem gånger snabbare i Sydasien än i Afrika, och tio gånger snabbare i Sydöst- och Östasien. Alla länder i Asien, med undantag av slutna samhällen som Burma och Nordkorea, har haft en bättre utveckling än Afrika.

Vad detta beror på är förstås inte lätt att säga. Men skulden kan varken läggas på slavhandeln eller på kolonialismen, konstaterade han.

– Kolonialismen fanns i Asien också, flera hundra år innan Afrika drabbades, och deras ekonomier penetrerades mycket mer än i Afrika. Och om slavhandeln var förklaringen så kan man ju fråga sig varför det inte har gått bättre för Östafrika, där man inte tog så många slavar, än för Västafrika. Eller varför det inte gått sämre för Indonesien och Malaysia, som också drabbades, än för andra asiatiska länder.

En annan vanlig förklaring är att det beror på frånvaron av demokrati, fortsatte han.

– Men när jag började rapportera från Asien var ju nästan alla länder diktaturer. Och de lyckades ändå.

Lasse Bergs teori är att det snarare handlar om att staterna traditionellt varit uppbyggda på helt olika sätt i Asien och Afrika och att den asiatiska staten har underlättat utveckling.

Enligt honom började det redan för 10-12 000 år sedan, när människor i de bördiga asiatiska floddalarna började odla spannmål. Med skördarna kom enorma förmögenheter som var samlade på ett ställe och som krävde att man bosatte sig i närheten. Härskarna var också tvungna att beskydda sin förmögenhet vilket kostade pengar – som man fick genom att beskatta skördarna. På så vis växte ett hierarkiskt samhälle fram, som i sin tur utvecklades till städer och civilisationer.

– När kolonisatörerna kom hade de asiatiska staterna redan tusentals år på nacken. Det var hierarkiska men väl fungerande stater där de ’däruppe’ kontrollerade dem ’därnere’. Och när kolonisatörerna lämnade Asien på 50-talet fanns staterna kvar – de var diktaturer men perfekta verktyg för ekonomisk förändring på så vis att ledarna kunde bestämma att nu ska vi få igång skolundervisningen eller bygga vägar.

Även i Afrika har det naturligtvis funnits välfungerande stater, fortsatte Lasse Berg. Och de var inte heller på något vis sämre än de i Asien. Men de var ägnade åt ett helt annat ändamål.

– Eftersom Afrika ligger i tropikerna kan man skörda när man vill. De stater som växte fram var inte hierarkiska, de var inte uppbyggda för att beskatta bönder utan för att beskatta handel. Och vad som behövs då är inte lagar, förordningar och polissystem utan en bra armé.

När kolonisatörerna kom kunde de inte använda sig av de befintliga staterna utan var tvungna att bygga egna stater som de tog med sig när de stack. I samband med att Kongo blev självständigt var till exempel bara fyra av de 5 000 högsta statstjänstemännen kongoleser.

Med historien som relief är det lättare att förstå varför Afrika inte förmått att på kort tid bygga fungerande stater. Men nu är en förändring på gång, förklarade Lasse Berg. I Afrika, liksom tidigare i Asien, börjar nu allt fler människor förstå att de äger sig själva och att de har rätt att förvänta sig ett bättre liv.

Nytt intresse för Afrika

Görrel Espelund är frilansjournalist med många års erfarenhet av att rapportera från Afrika. Hon tycker sig se ett nytt intresse för Afrika.

– När jag ser mig omkring ser jag mycket mer afrikansk musik, design, litteratur och möbler. Det här bredare intresset för Afrika tror jag beror på att det är en ny generation som växer upp, som inte har de sentimentala banden till Afrika och inte tycker synd om afrikaner på samma sätt som tidigare generationer. För dem är Afrika något nytt och spännande.

Detta nya intresse avspeglar sig däremot ännu inte i medierna. Där är rapporteringen fortfarande ganska dyster – vilket i och för sig gäller så gott som all rapportering.

– Goda nyheter är sällsynta. Så fungerar inte media, och journalisternas uppgift är att rapportera om det som inte fungerar.

En orsak till redaktionernas måttliga intresse för Afrika är närhetsprincipen, det vill säga att man rapporterar mer om det som ligger nära. Sverige får större utrymme än Europa, som i sin tur får mer plats än övriga världen. Men även om detta är helt naturligt så blir resultatet en ytlig bild av vad som sker i till exempel Afrika, eftersom det sällan finns plats för fördjupningar.

Att bredda och förändra mediebilden av Afrika är viktigt, poängterade Görrel Espelund. Däremot får man inte helt sluta rapportera om konflikter, diktaturer, korruption och annat som inte fungerar som det ska.

– Det skulle vara ett oerhört svek mot det afrikanska folket.

En bidragande orsak till den negativa bild av Afrika som vi har i Sverige är att så få har egna bilder att jämföra med, fortsatte hon.

– I Thailand kan man smälla bomber och införa undantagstillstånd. Ändå reser folk dit som aldrig förr och det tror jag beror på att man har sin egen, positiva bild av landet. Men det är väldigt få som har sådana egna bilder av Afrika, som kan väga upp den negativa bild som förmedlas i medierna.

– Vad säljer bäst? frågade Birgitta Silén, Palmecentrets biståndschef och seminariets samtalsledare.

– Det som är lättast att sälja in till redaktioner är konkreta händelser, som ett val eller en kris. Just nu är det Darfur, för några år sedan var det Zimbabwe. Det som är svårast är processer och utvecklingar, förklarade Görrel Espelund.

Hur ska man då göra för att fler svenskar ska åka till Afrika och därigenom skapa sig egna, mer nyanserade bilder av kontinenten? undrade Birgitta Silén.

– När det börjar gå bättre för Afrika kommer vi också att få en annan bild av Afrika, sade Lasse Berg. Så har det varit med bilden av Asien. Även om mediernas rapportering är negativ har nästan alla svenskar skaffat sig egna referensramar av Asien. Och det beror förstås också på att det gått så mycket bättre för Asien än för Afrika. Vad Afrika behöver är fler ryggsäcksturister.

Vart ska dessa turister åka då, för att skaffa sig en annan bild än den gängse? frågade Birgitta Silén.

– Rwanda eller Tanzania, svarade Bo Göransson.

– Rwanda eller Mali, sade Görrel Espelund.

– Mali eller Etiopien. Eller varför inte Kongo-Brazzaville, sade Lasse Berg.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2007-09-19

Till toppen av sidan
Goda nyheter är sällsynta. Så fungerar inte media, och journalisternas uppgift är att rapportera om det som inte fungerar. - Görrel Espelund

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...