Skriv ut

Omvärldens handel och investeringar håller militärregimen i Burma under armarna. Ekonomiska intressen går före kampen för mänskliga rättigheter. – Avbryt alla ekonomiska kontakter med regeringen i Rangoon, uppmanar Charm Tong, människorättsaktivist och exilburmes.

Burma är rikt på naturresurser men ändå ett av världens fattigaste länder. Härjat av inbördeskrig sedan självständigheten 1948, förtryckt sedan 1962 under en  militärregim som systematiskt kränker mänskliga rättigheter genom tvångsarbete, massförflyttningar, konfiskering av land, tortyr och godtyckliga arresteringar.

Regimens krig mot de etniska minoriteterna har skapat massiva flyktingströmmar. Längs gränsen mellan Burma och Thailand lever miljoner människor på flykt undan militären, berättade Charm Tong, människorättsaktivist och exilburmes som deltog i Palmecentrets seminarium Burma – today and tomorrow. Hon gav en mörk bild av landets militarisering.

– Sedan slutet av 1980-talet har Burmas väpnade styrkor mer än fördubblats i antal. Över 40 procent av BNP går till militärutgifter, men bara någon enstaka procent läggs på hälsovård och utbildning.

I takt med den militära expansionen tilltar kränkningarna av mänskliga rättigheter. Militär närvaro betyder ökat lidande för lokalbefolkningen. Systematiska våldtäkter används som ett vapen för att förödmjuka och demoralisera motståndarna. Kvinnoorganisationer i gränsområdena har dokumenterar tusentals fall. Ofta begås våldtäkterna av höga officerare, ofta är offren unga flickor eller barn. Ofta rör det sig om gängvåldtäkter, ofta dör eller dödas flickan efteråt. Och alltid går förövarna fria, berättade Charm Tong.

Frågan är hur regimen kan fortsätta på det här sättet år efter år. Varför kommer regeringen i Rangoon undan? Svaret är att omvärldens ekonomiska intressen går före människors lidanden i Burma, konstaterade Charm Tong. Burma är rikt på naturtillgångar som exploateras hårt av utländska intressen.

– Handel och investeringar utgör i praktiken ett stöd till militärregimen. Därför vill vi ha ett stopp för alla affärer med Burma, ett stopp för all finansiering via internationella låneinstitut och ett ökat stöd till de organisationer som verkar för mänskliga rättigheter i Burma.

Jesper Bengtsson, journalist och ledarskribent på Aftonbladet, är aktuell i vår med en reportagebok om Burma. Ett problem, menar han, är att det internationella samfundet saknar verktyg för att påverka regimen, i huvudsak för att det inte finns någon samordnad politik.

– Alla försök att göra något i FN:s säkerhetsråd blockeras av Ryssland eller Kina. EU skulle kunna vara en viktig aktör, men har varit svagt eller förvirrat, delvis på grund av Frankrike som har starka ekonomiska intressen i Burma. Den svenska hållningen är bra, men man skulle kunna göra mycket mera för att få upp Burma på EUs dagordning.

Historikern Lian Hmung Sakhong, verksam i Burma National Reconciliation Programme och generalsekreterare i Ethnic National Council, lyfte fram tre faktorer som särskilt betydelsefulla för att hålla regimen under armarna: kinesiska investeringar och kinesisk vapenförsäljning, investeringar från ASEAN-länderna samt det faktum att inbördeskriget har gjort Burma till världens ledande drogleverantör. Knarkbaronerna är de nya kapitalisterna i Rangoon.

– Omvärlden måste få Kina och Burmas övriga grannländer att förstå att fred och demokrati i Burma är bra för dem själva. Burmas problem är ett regionalt problem, med flyktingar, droger och instabilitet som flödar över gränserna.

Lian Hmung Sakhong gick bakåt i tiden för att peka ut landets framtid. Burmas första konstitution la grunden för en federal statsbildning, där de olika etniska grupperna garanterades jämlikhet. Dessutom infördes en bakdörr: det folk som var missnöjt med federationen skulle kunna lämna den efter tio år.

Men överenskommelsen saboterades ganska snart av centralregeringen i Rangoon. I stället påbörjades byggandet av en nationalstat efter västerländsk förebild, med ett territorium, ett språk, en religion. I slutet av 60-talet blev buddhism statsreligion och burmesiska enda tillåtna språk.

– Det är förstås helt omöjligt i ett multietniskt land som Burma.

Därför ligger landets framtid i en återgång till överenskommelsen från 1948 om att bilda en federal stat, inte en nationalstat. Lian Hmung Sakhong underströk att inbördeskriget i Burma inte är en etnisk konflikt i grunden.

– Det är inte etniska grupper som står mot varandra, vi slåss alla mot centralregeringen. Vi försvarar oss mot de kränkningar av mänskliga rättigheter som vi utsätts för på kollektiv nivå, när vi förvägras rätten till vårt språk, vår kultur och religion.

Text: Magnus Jacobson

Publiceringsdatum: 2006-03-10

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...