Skriv ut

Aljaksandr Kazulin var presidentkandidat i Vitryssland 2006, och fick 2,3 % av rösterna – enligt den officiella beräkningen. Några dagar efter valet firade oppositionen självständighetsdagen, och Kazulin anförde ett demonstrationståg. Han greps av polisen och dömdes senare till 5,5 års fängelse för uppvigling.

Aljaksandr Kazulin. Foto: Maria Söderberg

Livet efter tiden i fängelset är något helt annorlunda än tidigare. Jag tänker på mitt liv som tiden före och efter. Samtidigt är det en period i livet där jag förstår mycket mer av omvärlden och mitt eget inre liv. För att förstå de högre sfärerna, hierarkierna, måste man se medaljens baksida. Gå ned i djupet. Nu förstår jag också hur det är att leva utan min fru. Det är så märkligt. Livet kan han innefatta extrema punkter. En gång var jag rektor och hade en stor avsaknad av tid. Antalet möten var enormt! Nu umgås jag med ensamheten. I snart tre år har jag levt i ett stort vakuum. Nu försöker jag förstå denna tid i vårt samhälle och hur den utvecklas. Mina iakttagelser säger mig att vi har gått – bakåt”.

Från demonstrationerna på Oktoberpalatsets torg i Minsk visas en aktiv, pådrivande presidentkandidat; Aljaksandr Kazulin. Men bara i utländsk TV. I den inhemska finns inga sändningar, för detta krävs anslutning till satellit-TV. Aljaksandr Kazulin har en rejäl pälsmössa, mörk rock över kavaj och vit skjorta. Han är ordförande i ett av de socialdemokratiska partierna, Belarusian Social Democratic Party (Hramada). Han är upprörd, engagerad, och folkmassan på torget skanderar ”Leve Belarus!” Uppskattningar säger att det finns mellan 30 000 till 40 000 människor på plats, men även om det endast skulle röra sig om en tredjedel är det den största manifestationen i Vitryssland på mycket länge.

Det är kväll, den 19 mars 2006. Snart ska det slutliga resultatet presenteras, med det råder ingen tvivel om att den sittande presidenten kommer att kvarstå på sin post.  Aljaksandr Kazulin, får 2,3 procent av rösterna – enligt den officiella beräkningen. Sex dagar senare är det den 25 mars och självständighetsdag. Under ett flertal år har oppositionen firat just denna dag. Den här gången tar en grupp i demonstrationståget, anförda av Kazulin, beslutet att gå i riktning mot presidentpalatset. Han stoppas av kravallpolis, misshandlas och förs till häkte.

Den 13 juli 2006 döms Aljaksandr Kazulin i Minsk domstol till 5,5 års fängelse för uppvigling – huliganism – och ska avtjäna sitt straff i staden Vitebsk, 18 mil från Minsk.

Den tidigare rektorn för det statliga vitryska universitet och förre vice utbildningsministern förs till en cell. Knappast nedbruten, han fortsätter att föra sin kamp inifrån fängelset och påbörjar en utdragen hungerstrejk. Samtidigt utspelar sig en tragedi i familjen. Hustrun Irina är sjuk i cancer och döende. De två döttrarna gör vad de kan för att få ut sin far, samtidigt som de hjälper sin mor. Det internationella samfundet aktiveras. Men trots att en europisk oppositionsledare sitter fängslad för sin politiska aktivitet och därtill hungerstrejkar föds ingen internationell solidaritetsrörelse. Här och var skymtar en protest och ett diplomatiskt försök att lösa problemet. Av Amnesty International utses Kazulin till samvetsfånge.

På den tyska ambassaden förhandlar man direkt med presidentkansliet om att föra ut både den sjuka hustrun Irina – för vård – och Aljaksandr Kazulin till Tyskland. Detta vägrar familjen. De vill stanna i landet. På den amerikanska ambassaden förs liknande förhandlingar, men här är den för Vitryssland så viktiga handelspartnern USA beredd att införa långtgående sanktioner om inte Aljaksandr Kazulin blir frisläppt. USA:s krav är att alla politiska fångar ska släppas fria. För att nå sitt mål i förhandlingsspelet ber de den svenske riksdagsledamoten Urban Ahlin om hjälp.

Till sist lyckas manövern. Aljaksandr Kazulin tågar motvilligt ut ur fängelset i Vitebsk. Han har blivit benådad, men är i lagens namn inte fri från sitt straff.

Fängelseadministrationen kan till en början inte uppvisa någon handling som beskriver hans juridiska status. Ett och ett halvt år senare har hans advokat inte lyckats få tillgång till det beslut som beskriver i vilken form Aljaksandr Kazulin är en fri man eller ej.

– De berättade för mig att jag skulle få gå på min svärfars begravning, det var det jag var beredd på, men istället sa de att presidenten benådat mig, berättar Kazulin.

– Jag vägrade förstås lämna fängelset på dessa oklara grunder. Efter ett tag faxades ett papper direkt från presidentens kansli. Men jag vill inte ha ”nåd”, jag vill bli fri. Det är i denna känsla av osäkerhet som de styrande försöker manövrera sitt folk, menar Aljaksandr Kazulin.

Vi träffas på en restaurang i Minsk intill Den heliga andens katedral. Av den brusande och högljudde mannen från Oktobertorget märks inte mycket, han verkar fullständigt lugn. Snarast mild. Samtidigt är hans svar och analys av situationen rakbladsvassa.

– De försöker jaga landets medborgare in i ett litet hörn, en plats där man knappt kan överleva. Se här, här finns vodka och sala (grisspäck)! Men sanningen med våra liv idag är att det är så begränsat. Vår situation kan liknas vid ett stort fängelse. Om du vågar sticka ut, tillåta dig själv att ha en egen mening, då kommer det att gå illa. Nu försöker man slutligen döda aktivismen. Ta den förfärliga historien i Pukhovitj i Minsk-regionen! En ung man, medlem i oppositionspartiet Belarusian Popular Front, stod fredligt i centrum för att sälja tidningen Nasha Niva. Han misshandlas med järnrör. Alla tittar på. Ingen ingriper.

Han liknar sitt folk med sköldpaddans rörelse.

– När rädslan dyker ned på oss blir vi som paralyserade. Likt en sköldpaddas huvud dras den in i sitt skal. Jag vill inte att människor ska upphöra att tänka stort, tänka större och framför allt inte sluta tänka på framtiden. Det är förlamande. Det är det värsta.

När det gäller de europeiska ländernas förhållningssätt är Kazulin mycket kritisk.
– I dag bara kalla saker vid dess rätta namn. Europa har svikit ett helt folk, vårt. Man sluter ögonen för det som pågår på grund av ekonomiska och politiska intressen. Här räknar jag absolut in Tyskland och Italien.

Och Sverige?

– Här är det litet svårare att säga. Allt kan se mycket hyggligt ut från utsidan. Men om man tar förhållningssättet till Vitryssland på stort allvar, med de behov som finns här, då uträttas det inte mycket. Idag har vi en katastrofal situation i landet. Den är så allvarlig att den kan påverka övriga Europa. Ett i raden av exempel är att man kan arrestera människor utan åklagarbeslut och de nya försök som görs för att begränsa Internet.

Aljaksandr Kazulin menar att dessa begränsningar går tillbaka till presidentvalet 2006. Folkets mandat – oavsett vilka iakttagelser de internationella observatörerna uttryckte – gav den sittande presidenten ett ökat inflytande.

Trots att Aljaksandr Kazulins politiska karriär är över, och han kan inte räkna med några uppdrag i statlig tjänst, kastar han sin skugga över det offentliga livet. När president Lukasjenka höll sitt årliga tal inför hela församlingen den 20 april 2010 anklagade han plötsligt Kazulin för att ha genomfört ett sprängattentat. Det är ett häpnadsväckande påstående som aldrig utretts av polis eller åklagare.

– Han ska tacka Gud att han bara fick fem års fängelse och inte 25 år! fortsatte presidenten från talarstolen.

När en människa blir offentligt förtalad, dömd till fängelse, och därtill förlorar en familjemedlem, går det inte att komma ifrån att man väntar sig bitterhet. Kanske visar upp en sårad sida. Kanske fördjupat sin religiösa sida? Aljaksandr Kazulin använder sig av det religiösa symbolspråket, men verkar mest av allt vred. Han vill komma tillbaka till det offentliga livet. Men, som han säger, på andra villkor.

– Jag vill göra det som är till nytta för vårt folk. Mitt engagemang kommer att finna en form. Jag har inte kunnat återvända till mitt parti. Tio dagar innan jag lämnade fängelset blev jag avsatt som ordförande. Det var ingen situation som jag önskade och det är förnedrande att bli sviken på det sättet. Men det visar bara på rädsla och moraliskt förfall. Fängelsetiden fick mig att se allt detta mer tydligt. Jag förstår mer idag, när jag befinner mig i träskmarken. Nu vet jag hur det fungerar både i den innersta maktcirkeln – och i oppositionen.

– ”Man kan ha en hel värld under sina fötter, men förlora sin själ!”, som de äldre brukar säga.

Text och foto: Maria Söderberg

_____________________________________________________________

FAKTA
Aljaksandr Kazulin föddes 1955 i Minsk. Han var gift med Irina (som avled i cancer 2007) och har två döttrar. Den ena är i Bryssel, den andra försöker hålla sig kvar i Minsk (”men så fort någon vet att just hon arbetar på ett företag, får de problem med myndigheterna”). Mellan 1996 till 2003 var han rektor för det statliga vitryska universitetet i Minsk och innehar doktorstitel i matematik och pedagogik. Åren 1992 till 1996 var han vice utbildningsminister, men kom i onåd hos den sittande presidenten Aljaksandr Lukasjenka. 2006 blev Kazulin ordförande i ett av de vitryska socialdemokratiska partierna, Belarusian Social Democratic Party (Hramada). Han deltog i presidentvalet den 19 mars 2006, men till följd av en demonstration den 25 mars dömdes han till 5,5 år i fängelse för ”huliganism”. Den 16 augusti 2008 blev han frisläppt från fängelset i Vitebsk, men det är ännu oklart på vilken grund frigivning vilar på.

 

Publiceringsdatum: 2010-06-16

Till toppen av sidan
Idag har vi en katastrofal situation i landet. Den är så allvarlig att den kan påverka övriga Europa. - Aljaksandr Kazulin

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...