Skriv ut

Den sista oktober genomförs den andra omgången av valet i Brasilien. Palmecentrets Latinamerikahandläggare Mikael Näve Ljunggren analyserar situationen.

Presidentvalet i Brasilien den 3 oktober blev inte den snabba seger för favorittippade Dilma Rousseff, från det socialdemokratiska partiet PT, som förväntades. I opinionsundersökningarna veckorna före valet låg Dilma genomgående på över 50 procent, men på valdagen fick hon endast 46,9 procent. Det blir därför en andra valomgång den 31 oktober. Då ställs hon mot centerhögerns kandidat, José Serra från PSDB, som i valet fick 32,6 procent. I de senaste opinionsundersökningarna minskar dock avståndet avsevärt mellan de båda kandidaterna. Dilma ligger i princip still på 46,8 procent medan Serra går starkt framåt och får 42,7 procent. Den andra valomgången blir således mycket jämnare än vad man kunde vänta sig.

Efter åtta år på posten är PT:s omåttligt populäre Luiz Inácio Lula da Silva – i vardagstal Lula – enligt konstitutionen tvungen att lämna presidentskapet. Han kommer framför allt att bli ihågkommen för sina stora satsningar för att bekämpa fattigdomen. Valrörelsen inför första valomgången handlade också främst om hur regeringens initiativ skulle kunna utvecklas och förvaltas. Tydligaste tecknet på detta var att oppositionskandidaten Serra mer eller mindre hade som uttalad kampanjtaktik att inte kritisera den sittande presidenten. Under den nuvarande regeringens två mandatperioder uppskattas cirka 25 miljoner människor ha lyfts ur fattigdom. Lulas politik, som varit av klassiskt socialdemokratiskt snitt, har främst handlat om stora investeringar i industri, export och infrastruktur, kombinerat med en ekonomisk omfördelning och utvidgade sociala reformer. Regeringen har bland annat infört en ny typ av socialförsäkring för fattiga, byggt ut sjukvården samt initierat urbana omvandlingsprojekt riktade till de socialt och ekonomiskt stigmatiserade storstädernas favelor. Köpkraften bland fattiga och medelklass har därmed stärkts vilket i sin tur bidragit till att ytterligare elda på den ekonomiska tillväxten som under de senaste åren i genomsnitt legat kring fem procent. Tillsammans med Indien och Kina tillhör Brasilien numera en av världens främsta marknader och på fortsatt stark frammarsch. 2020 beräknas Brasiliens BNP vara lika stor som Italiens och 2029 lika stor som Tysklands.

Dilma Rousseff har under valrörelsen gått från att i början av året vara i det närmaste helt okänd till att framstå som den enda trovärdiga arvtagaren till detta politiska projekt. Den enskilt största förklaringen till detta är återigen Lula. I sin valkampanj har hon fått en enorm draghjälp av den sittande presidenten. Men så är Dilma Rousseff också handplockad av Lula själv och har en bakgrund som stabschef och gruv- och energiminister i regeringen. Att hon ändå inte nådde upp till de 50 procent som krävdes för att vinna redan i första valomgången är tankeväckande. Till viss del antas det bero på den korruptionsskandal som briserade bara några dagar innan valet och som rörde en av hennes nära förtrogna, Erenice Guerra. Men framför allt lyckades det gröna partiet med Marina Silva i spetsen övertyga hela 19,4 procent av väljarna. Detta var mer än någon hade kunnat föreställa sig och innebar i praktiken att PT snuvades på den omedelbara segern vilken annars skulle ha krönt Lulas period som president.  Bakom Marina Silvas framgång gömmer sig de ekonomiska och sociala framstegens baksida: den ökade belastningen på miljön och det som många uppfattar som regeringens undfallenhet i denna fråga. Silva, tidigare miljöminister i Lulas regering, avgick 2008 i protest mot att regeringen alltid satte miljön i andra hand. Det gröna partiet har tidigare samarbetat med PSDB i delstatspolitiken. Samtidigt står Marina Silva rent ideologiskt närmre Lula och PT och har stötts av en stor andel av de väljare som annars skulle ha lagt sin röst på Dilma. Detta kan ha haft betydelse när Marina Silva och De gröna nyligen bestämde sig för att inte ge sitt stöd till någon av de två kandidaterna och därmed ställer sig oberoende i den andra valomgången.

Valet den 3 oktober måste ändå, trots att Dilma inte vann i första valomgången, ses som en framgång för PT som stärkte sin representation i hela landet och för första gången erövrar majoriteten i både kongressen och senaten. Skulle Dilma, såsom alla fortfarande förväntar sig, vinna den 31 oktober ger det henne och PT ett parlamentariskt läge Lula aldrig fick uppleva och en unik möjlighet att fortsätta det politiska förändringsarbetet. Förhoppningsvis tar man då chansen att ta itu med några av de reformer som fortfarande väntar: en efterlängtad landreform, en ordentlig förnyelse av arbetsrätten och en översyn av exploateringsplanerna av Amazonas.

Text: Mikael Näve Ljunggren

Texten har tidigare varit publicerad i ETC.

Publiceringsdatum: 2010-10-26

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...