Skriv ut

Barack Obama segrade och blir USAs nye president efter landets längsta valkampanj någonsin som pågått två år, väckt ett aldrig tidigare skådat intresse i hemlandet och utomlands och beräknas ha kostat totalt två miljarder dollar. Den 47-årige senatorn från Chicago, Illinois, född på Hawaii, delvis uppvuxen i Indonesien, socialarbetare, journalist, vidareutbildad till jurist, är den förste afroamerikanske presidenten.

Rekordhöga 130 miljoner amerikaner, eller 64 % av valmanskåren, deltog i det ”historiska” presidentvalet. Förändringens vindar har svept fram. En långt framskriden sammanräkning av rösterna ger Barack Obama 338 elektorer, mot den republikanske motkandidaten John McCains 163. 270 elektorer behövs för att bli vald. I procent av rösterna var skillnaden mindre, cirka 52 % mot cirka 47 %.

Obama har vunnit de flesta av vanligtvis jämna så kallade swinging states som Ohio, Florida och Pennsylvania. Många väljare som i de två föregående presidentvalen lagt sin röst på George W Bush har denna gång föredragit Obama. I en första analys hävdas att Obama varit särskilt framgångsrik bland manliga väljare, lockat många unga väljare samt fått många utanförstående och fattiga som tidigare röstskolkat att gå och rösta.

Med Obama har de senare grupperna fått en tillhörighet, och han har övertygat om att politik behövs för att lösa många viktiga frågor, säger socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. Detta kan låta trivialt med svenska öron, men är det inte med amerikanska, för vilka de konservativa republikanerna förespråkar en minimering av samhällets inblandning i vad de tycker ska vara privata angelägenheter.

Fenomenet Obama har dominerat valkampanjen både under de jämnare primärvalen och i de senaste månadernas duell mot den republikanske kandidaten John McCain. Hans motståndare i olika faser av kampanjen har försökt anklaga honom för bristande erfarenhet för presidentämbetet.

Barack Obama har uppträtt lugnt, disciplinerat, skickligt och aldrig tappat nerverna trots motståndarsidans envetna och osedvanligt smutsiga kampanj mot honom. Han har nått nya väljare personligen och nya väljargrupper, utnyttjat den modernaste tekniken och finansierat sin egen kampanj genom stora insamlade bidrag. Hans valkampanj kommer att studeras ingående, länge och över hela världen och fungera som ett föregångsexempel på hur kampanjverksamhet ska läggas upp.

Obamas belackare har fått ordentligt svar på tal. Han bedöms ha vunnit debatterna mot McCain. Under valnatten tvingades en besviken McCain uttala sin beundran för den nye presidenten: – Han lyckades vinna genom att inspirera hopp i så många amerikaner.

Barack Obama vann på sitt förändringsbudskap, sin karisma och tilltalande framtidsvision, sitt starka gräsrotsstöd och effektiva kampanjorganisation samt på sin konsekventa kritik av Irakkriget. Väljarna visade sin trötthet efter George W Bush presidentperioder, dennes misslyckade krig i Irak och Afganistan samt katastrofala ekonomiska politik och ropade efter någonting nytt. Bush kommer att avgå som den troligen mest impopuläre amerikanske presidenten någonsin.

Omvänt har den republikanske presidentkandidaten John McCain, mångårig senator från Arizona och respekterad krigsfånge från Vietnamkriget – trots försök – inte lyckats distansera sig från Bush den yngre, utan uppfattats som en fortsättning på den senares allt mindre attraktiva politik. McCains val av orutinerade, moralkonservativa Alaskaguvernören Sarah Palin till vicepresidentkandidat visade sig vara kontraproduktivt, och inte alls den tillgång han hoppats på i samband med republikanernas nomineringskonvent i september.

Efter partikonventen i september var läget mellan kandidaterna jämnt. Sedan inföll höstens finanskris som lett till ekonomisk recession i USA och i hela världen. Den ledde till att Obamas ställning bland väljarna förstärktes. De upplevde helt enkelt större förtroende för hans program att komma till rätta med krisen.

Ekonomin viktigast – minoritetsfaktorn stjälpte inte

Sammanfattningsvis var ekonomin den viktigaste frågan för presidentvalets väljare, följt av en önskan om förbättrade utrikespolitiska relationer, önskemålet om en sjukvårdsreform samt miljö- och energifrågorna. Folks oro över framtiden – levnadsstandarden, jobben och bostadskrisen – gav fördel demokraterna. De vill se en ekonomisk politik som vänder utvecklingen, skapar jobb, ökade investeringar, ny infrastruktur, skyddar individerna och garanterar större rättvisa.

Och väljarna vände sig mot de neokonservativa enligt George W Bush modell med stora skattesänkningar, privatiseringar, enorma krigsutgifter och en oansvarig ekonomisk politik. En politik som lett till stora underskott i bytesbalansen, underskott i statens budget och individernas egna hushållsbudgetar samt utlöst finans- och ekonomikriserna.

Minoritetsfaktorn stjälpte inte – som många spekulerade i före valet – Barack Obama. Hans andra kvaliteter vägde tyngre, och han har fått positivt gensvar från många vita väljare. Det vita Amerika har inte längre monopol på makten. Många afroamerikaner upplever valet av Obama som en kraftfull upprättelse av dem själva och deras människovärde. USA har gått en lång väg framåt sedan raskravallerna i Little Rock, Arkansas på 1950-talet, då federala myndigheter tvingades ingripa enligt författningen för att säkra rasblandade skolor och därmed medborgarrätten.

Även i övriga val till senaten, representanthuset och av guvernörer segrade demokraterna stort och har nu för första gången på flera decennier ett stabilt politiskt maktövertag. För fyra år sedan beskylldes demokraterna för att ha förlorat valet bland annat på grund av sin sämre valorganisation.

Det förväntas nu att den demokratiska majoriteten förskjuter inriktningen av amerikansk politik ”vänsterut”, i mera liberal riktning både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Republikanerna har beskyllt Barack Obama för ”socialism”, inom vilket begrepp de inrymmer sådant som mera allmän sjukvård av europeiskt slag. Pendeln har inte heller nu slagit över till ”socialism”, ett förhatligt uttryck i USA efter åtskilliga decennier av intensiv propaganda mot begreppet som ett diffust hjärnspöke.

Michael Harrington, partiledare för Democratic Socialists of America, ett litet medlemsparti i Socialistinternationalen, gav 1962 ut boken ”The Other America”, i vilken han lyfte fram de stora klyftorna och utsatta medborgargruppers levnadssituation. Harrington brukade säga att redan att beteckna sig som ”socialist” i USA innebär att man måste vara beredd att i en flera sidor lång fotnot förklara vad man egentligen menar med begreppet.

Det finns klara gränser för hur långtgående förändringarna kommer att bli. De amerikanska partierna är mera av valorganisationer än ideologiska partier som är vanligare i Europa. Inom demokratiska partiet finns också betydande grupper med konservativa värderingar.

Inom utrikespolitiken väger alltid USAs egna nationella intressen tungt oberoende av vem som är president. Kriget mot terrorismen från 11 september 2001 har varit en gemensam amerikansk angelägenhet, även om Barack Obama kommer att föra det med en annan politik och andra medel än George W Bush.

Verkligheten – ekonomin, utrikes- och inrikespolitiska förhållanden – kommer att begränsa den nye presidentens handlingsutrymme, men också ge honom nya möjligheter

Förhoppningarna på Obama

Förväntningarna är oerhört stora, större än vid tidigare presidentskiften på Obama och de förändringar, den nya politik han förväntas föra.

Och det är inte litet förhoppningarna handlar om. Att få finanserna och ekonomin i USA och världen på fötter igen. Jobbtillväxt. Sjukvårdsreform som bättre skyddar barn och oförsäkrade. Tydligare immigrationspolitik. Återknyta USA till multilateralismen med ökad respekt för FNs roll, folkrätten och mänskliga rättigheter såsom att avstå från tortyr och att lägga ned Guantanamolägret. Ansluta landet till det internationella klimatarbetet och processen med Kyotoavtalet. Lagstifta om en begränsning av privatpersoners vapeninnehav.

De handlar vidare om att förbättra utrikes relationerna till ett antal andra viktiga aktörer som muslimska länder, Ryssland, EU och Europa, Kina och Latinamerika. Framgångsrikt få slut på krigen i Irak och Afghanistan, sätta fart på fredsprocessen i Mellanöstern och bidra till en lösning av konflikterna i Sudan-Darfurprovinsen och Kongo-Kinshasa. Förnya politiken och mera satsa på dialog med Iran. Förändra politiken rörande kärnvapen såsom en tidig återanslutning till det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT, med målet att rädda ickespridningsavtalet, NPT, inför dess nästa översynskonferens år 2010.

Kanske Obama med stöd av det förändrade opinionsläget har bättre förutsättningar att göra något åt en sjukvårdsreform än vad Bill Clinton med höga ambitioner som ny president lyckades med 1993. Clinton tillsatte då sin maka Hillary som ordförande för reformarbetet, men tvingades se att detta till stora delar torpederades av republikanerna och deras framgångsrika mullvadsarbete mot vad de kallade ”ett socialistiskt experiment”. USAs försämrade ekonomi kan dock visa sig komma att utgöra ett allvarligt hinder.

Verkligheten påverkar den faktiska politiken

För att utverka arbetarklassens och de – under republikanska administrationer stadigt försvagade – amerikanska fackföreningarnas stöd har Barack Obama talat för en mera protektionistisk handelspolitik. De internationella handelsförhandlingarna inom världshandelsorganisationen, WTO, har misslyckats under den så kallade Doharundan som pågått sedan 2001, och står för närvarande stilla. Går det att hoppas på att Obama – som flera ledande svenska politiker gjort i sina kommentarer – när han tillträtt som president, ändå kommer att tvingas föra en mera frihandelsvänlig politik av hänsyn till den internationella ekonomiska situationen?

I Mellanösternkonflikten står det ännu skrivet i stjärnorna hur Barack Obama kommer att handla. Det är inte givet att en demokratisk president blir mera offensiv. Bill Clinton försökte på sluttampen kröna sin karriär med ett nytt Camp David-avtal på senhösten 2000 genom förhandlingar med Israel och Palestina. Kritiker hävdar att Clintons agerande då var för splittrat och inte tillräckligt kraftfullt för att lyckas.

I början av 2008 kallade president George W Bush till nya överläggningar i Annapolis i syfte att komma vidare i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Han lovade ett fredsgenombrott före utgången av året. Utrikesminister Carl Bildt uttalade sig i rosafärgade ordalag om Bush Annapolisinitiativ. Ingenting tycks emellertid komma ut av det. Bushadministrationen har inte vara beredd att sätta press på Israel.

– Det gäller att ta tillvara möjligheterna. I underlaget till mötet i Annapolis fanns 600 sidor väl genomarbetade förslag som berör konfliktens alla viktiga aspekter. Det krävs att det sätts press på parterna, och att de palestinska och israeliska ledarna vågar gå med på eftergifter och förklara dessa för sina respektive folk. I annat fall finns det ingen lösning, sa Yossi Beilin, ledande israelisk fredspolitiker och ledamot av parlamentet Knesset under ett samtal för några veckor sedan i Tel Aviv.

Den amerikanska självbilden

USAs roll i världen har försvagats och den amerikanska självbilden, om inte helt krackelerat, så dock fått utstå kraftiga törnar efter Bushåren.

”Vad är det egentligen för fel med USA?” var temat för ett seminarium som ABF Stockholm och Palmecentret ordnade några veckor före presidentvalet. På seminariet hävdades att framgångsrika politiker i USA varit tuffa, hårda och beredda att använda militärt våld. Att lova ännu större satsningar på USAs redan enorma militära apparat – som står för 46-47 % av världens rustningskostnader – har tidigare gett röster. Varför har landets politiska elit gång på gång kastat in USA i krig, långt utanför landets gränser? ställdes frågan.

Göran Rosenberg medverkade på seminariet, journalist och författare, som till föregående presidentval 2004, presenterade en nyutgåva av sin bok – första gången publicerad 1991 – ” Friare kan ingen vara – Den amerikanska idén från revolutionen till Reagan – och lite till”. Samtalspartner var ambassadör Mats Bergquist, en av vårt lands främsta kännare av internationell politik.

Rosenberg och Bergquist var överens om att USAs roll i världen krymper, och att den amerikanska självbilden genomgår förändringar som kan bli bestående. Mats Bergquist trodde dock inte på en återgång till ”isolationism” som varit USAs tidigare historiska reaktion t ex efter första världskriget – och som bidrog till att Nazi-Tysklands aggressiva uppladdning inför andra världskriget till att börja med inte bemöttes tillräckligt resolut – och efter Vietnamkriget. Situationen i världen medger inte något sådant längre, och USA har inte ”råd” att stå vid sidan om, hävdade Bergqvist.

Kina är på frammarsch inte bara som regional stormakt, utan också som global stormakt, och kommer allt mera att utmana USAs ledande roll politiskt, ekonomiskt och militärt.

Själva idén med USA är, enligt Rosenberg, starkt uppbyggd på begreppet frihet och amerikanarnas uppfattning av detta. Friheten präglade landets konstitution som antogs under senare delen av 1700-talet och ”revolutionen” därefter med inbördeskriget i mitten av 1800-talet och avskaffandet av slaveriet.

Kristen moral och värderingar samt en betoning av familjens ställning har format självbilden. Amerikanare har själva sett sig som frihetens främsta banérförare med närmast en av Gud beviljad rätt att tolka och försvara denna frihet var helst den hotas i världen. Intresset för vad som händer utomlands har å andra sidan varit påfallande begränsat bland den amerikanska allmänheten.

Multinationella kapitalismen har framför allt setts som ett amerikanskt varumärke, inte sällan med arrogant uppträdande och fientlig politik mot fackföreningsrörelsen.

USA fascinerar och förskräcker

Den amerikanska inställningen provocerar och skapar starka motföreställningar utomlands och i andra kulturer. ”American Way of Life” och amerikanskt politiskt, ekonomiskt, militärt och kulturellt inflytande har närmast haft en imperialistisk maktställning runt om i världen.

Samtidigt har USA beundrats för sitt avgörande bidrag till segern i andra världskriget. Många människor har attraherats att flytta till eller besöka USA.

Det amerikanska idealet är att varje människa har möjligheter och själv skapar sin egen lycka. Statens och det allmännas roll ska begränsas till uppgifter såsom främst det militära försvaret och polisen. Klyftor mellan olika medborgargrupper har bejakats.

Konservativa och liberala politiska strömningar, och som nämnts inte helt följt partilinjerna, har brutits mot varandra och varit olika framgångsrika i skilda faser av Amerikas historia.

I sitt 15 minuter långa, inspirerande tacktal inför 100 000-tals jublande supportar i hemstaden Chicago efter att segern blivit klar sa Obama:

– Om det finns någon därute som tvivlar på att Amerika är en plats där allt är möjligt så är det här svaret. Den amerikanska drömmen lever. Förändringens vindar har nått USA. De stora utmaningar som nu väntar, manar till enighet. Yes, we can! God bless United States of Amerika!

Den 15 december väljs Obama formellt av elektorerna, 20 januari nästa år installeras han som president. Vid sin sida kommer han som vicepresident att ha Joe Biden, jurist med rötter i arbetarklassen, mångårig senator och ledande demokratisk utrikespolitiker.

Barack Obama kommer att tvingas rivstarta från första dagen och inte ha någon tid att vila på lagrarna. Trycket på honom kommer att vara enormt.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-11-05

Till toppen av sidan
Om det finns någon därute som tvivlar på att Amerika är en plats där allt är möjligt så är det här svaret. Den amerikanska drömmen lever. - Barack Obama

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...