Skriv ut

Bilden av Afrika består å ena sidan av nattsvarta eländesskildringar, och å andra sidan av romantiserade föreställningar om Afrika som det ”ursprungliga”, om afrikaner som ”finare” än andra människor. Nästan alltid är den felaktig, menade Lasse Berg, och detta var också en av anledningarna till att han bestämde sig för att ta reda på hur bilden av Afrika vuxit fram i Sverige.

– Innan jag började skriva boken ”När Sverige upptäckte Afrika”, som tar upp hur den negativa bilden av Afrika vuxit fram, hade jag en ganska klar uppfattning om hur den hade skapats. Först var vi rasister, tänkte jag och sedan med mer kunskap blev vår inställning mer nyanserad. Det visade sig att resultatet var det motsatta!

– Något av det värsta som mänskligheten har organiserat är slavhandeln, fortsatte han. Men under hela denna mörka period var bilden av Afrika entydigt ljus i Sverige och det var först när slavhandeln upphörde som rasismen plötsligt vällde in över landet med full kraft.

Första gången som Afrika skildrades i Sverige var 1667, då två sinsemellan helt olika reseskildringar gavs ut. Den ena var skriven av Nils Mattson Kiöping, en dåtida ”kvällstidningsjournalist” som på ett exotiserande sätt beskriver sina fantasieggande upplevelser.

– Bland annat hade han ”med sina egna ögon” sett 20 meter långa ormar som kunde flyga, valfiskar som slogs med svärdfiskar och en babianhanne som rövade bort en människohona och tog med henne upp i ett träd…

Den andra Afrikaresenären, Olof Eriksson Willman, är tvärtom otroligt noggrann när han beskriver sina upplevelser och hela tiden nyttoinriktad. Detta märks till exempel i skildringen av mötet med en krokodil – ett djur som man tidigare inte kände till i Sverige, berättade Lasse Berg.

– Det enda han undrar över är hur detta djur kan användas, om köttet går att äta, om någon del av den går att använda för att bota sjukdomar och så vidare.

En mer nyanserad bild

En mer nyanserad bild av Afrika, och resten av världen, fick Sverige först under andra halvan av 1700-talet. Det var då som Karl XII förlorade kriget mot ryssarna och 30 000 svenskar togs tillfånga och fördes långt bort till Sibirien och Turkiet. En del av dem kom tillbaka och kunde berätta om sina upplevelser, dock inte om Afrika. Det kunde däremot Carl von Linnés lärjungar, och bland dem var bilden av Afrika oerhört positiv.

– Denna bild förstärks också av Emanuel Swedenborg som av Gud fått veta att de finaste människorna var afrikaner och de allra finaste var de som bodde i det som i dag är Liberia.

Ännu en reseskildrare, kanske den allra viktigaste när det gäller bilden av Afrika, hette Samuel Ödman.

– Han skrev 39 böcker om världen, bland annat om Afrika, vilket är extra imponerande med tanke på att han aldrig lämnade Sverige. Han hade en gång gjort en resa till Småland och det räckte mer än väl, tyckte han. Därefter lämnade han aldrig sin sängkammare i Uppsala.

Det var en tid när teorierna om raser och om mänskligheten florerade, och Lasse Bergs egen ”favorit” utvecklades av en historiker vid namn Zimmermann. I sina verk om afrikaner utgick han bland annat från en egen variant av klimatläran.

– Hans hypotes var att när hjärnans celler träffas av solen blir de livligare och böjligare. Ju mer vertikalt huvudet träffas av solens strålar, desto intelligentare var man. Alltså fanns de intelligentaste människorna vid ekvatorn och sedan blev man dummare och dummare ju längre bort man kom.

Detta var alltså bilden av Afrika på 1700-talet. Någon rasism i dagens bemärkelse fanns inte förrän på 1850-talet, berättade han. För även om det redan i början av 1800-talet fanns gott om nedsättande beskrivningar av afrikaner handlade det snarare om ”folkförakt” än om rasism.

Adam Hochschild, som tidigare bland annat skrivit om Kung Leopolds Kongo, har i dagarna kommit med en ny bok på svenska som handlar om kampen om slavhandeln, berättade han. Enligt Hochschild var slaveri i slutet av 1700-talet ett självklart begrepp i hela världen. Tre fjärdedelar av mänskligheten levde i slaveri och det fanns ett oerhört förakt mot svaga och fattiga i alla kulturer, i Afrika såväl som i Sverige.

Men så kring 1850 var det någonting som hände – och som ledde till att den vetenskapliga rasismen fullkomligt vällde in över Sverige där den också blev kvar, åtminstone till andra världskriget.

– På 1700-talet hade det inte varit möjligt för européerna att kolonisera Afrika eftersom de dog när de kom dit. Bara i Kapprovinsen kunde de överleva eftersom klimatet där inte var tropiskt och det inte fanns malaria. I stället blev de tvungna att samarbeta med afrikanerna för att få sina slavar. Och dem man samarbetar med behöver man ju inte skapa sig en fiendebild av.

Nej, tvärtom framställdes afrikanerna av dåtidens reseskildringar som bättre närda än européerna, deras stater som bättre fungerande liksom deras handelssystem och ekonomier.

Men på 1850-talet kom kininet, ett ämne som förebygger malaria, och plötsligt kunde européerna överleva i Afrika. Kort tid senare fick de också tillgång till nya vapen vilket gjorde att de kunde besätta kontinenten. Och när Afrika styckades upp mellan stormakterna vid Berlinkonferensen behövdes en ny bild av kontinenten, som man nu skulle lägga under sig. Man började skriva om fattigdom och elände, om att afrikanerna behövde hjälp. Afrika som den vite mannens ”börda” blev den nya bilden.

– Denna rasistiska bild fanns kvar fram till 1960-talet då länderna i Afrika blev självständiga. Då behövdes den inte längre. I stället tog romantiseringen över, av allting som hade med Afrika att göra och alla afrikanska ledare, inklusive Mugabe. Sedan gick det ju ändå inte så bra, vi införde strukturanpassning och en massa annat och plötsligt hade föraktet kommit tillbaka. Därefter har vi satsat på partnerskap och nu står vi kanske inför ännu ett skifte av Afrikabilden, nu när Kina och andra asiatiska länder satsar stort i Afrika.

Får den bild vi vill ha

En slutsats som Lasse Berg har dragit är att det inte är journalisterna som ger oss vår bild av Afrika, de ger oss den bild som vi vill ha.

Ett exempel på detta är hur synen på Asien har förändrats genom tiderna.

Exakt samma förändring kan noteras när det gäller bilden av Asien som av Afrika, poängterade han. Först handlade vi med Indien och Kina, och då behövdes ingen fiendebild. Sedan började kineserna sätta sig till motvärn, liksom indierna, och en negativ bild växer fram.

– I slutet på 1800-talet började man tala om ”gula faran”, om att kineserna var så många och skulle ta över. Det fanns en oerhörd skräck för det asiatiska. Även August Strindberg skrev om kineser som getingar i andras kupor och svenska barn sjöng ramsor om kineser som stekte människor och spetsade missionärer på bamburör. Risken finns att en motsvarande bild återkommer nu när Kina och Indien blir allt mäktigare konkurrenter inom världshandeln.

På 60-talet, då Lasse Berg började skriva om Asien, var bilden av den delen av världen precis likadan som bilden av Afrika är i dag. Man talade om lättjan, inte minst i Indien, och om traditionens förtryckande effekt. Gunnar Myrdal skrev till exempel att människor i Sydkorea var så tyngda av konfucianismen att ekonomin aldrig skulle få ett uppsving. Man skrev om korruptionen och hur den omöjliggjorde ekonomisk tillväxt, man skrev om de onaturliga nationsgränserna som kolonisatörerna hade instiftat och som gjorde att nationerna inte hade någon möjlighet att överleva.

I dag finns den Asienbilden inte kvar längre, och en av anledningen är att det har gått så bra för Asien, förklarade han.

En annan anledning är intressantare, fortsatte han, och hänger ihop med vår kunskap om Asien respektive Afrika. I samband med att Sverige skulle införa en ny Asienpolitik för ett antal år sedan gjorde UD en attitydundersökning bland allmänheten för att se vilken bild man hade av Asien.

– De tio första begrepp som folk associerade med Asien var alla oerhört positiva; djupt tänkande, filosofi, produktivitet och så vidare. Däremot var de reportage om Asien som de sett eller läst den senaste tiden nästan alla negativa. Och ändå var deras bild så positiv. En intressant paradox.

Att det inte fungerar på samma sätt med Afrikabilden, varifrån rapporteringen också i hög grad är negativ, beror i första hand på bristande bakgrundskunskap, förklarade han.

– Det står mycket negativt om Sverige också i tidningarna men vi vet att Sverige inte håller på att gå under eftersom bakgrundskunskaperna är djupa. På samma sätt är det med Asien. Varje år reser 300 000 svenskar till Asien och kan bilda sig en egen uppfattning. Så är det inte med Afrika. Men det är inte journalisternas fel att många människor har en så defaitistisk bild av Afrika.

Framtiden oviss

I framtiden, då? Vad kommer att hända med Afrika?

– Jag skulle naturligtvis vilja säga att det kommer att gå jättebra för Afrika, att vi kommer få en ny, betydligt mer positiv bild av Afrika, precis som vi fått av Asien. Men jag kan ju bara säga vad jag ser och jag är inte övertygad om att det kommer att gå jättebra för Afrika under vår livstid.

På samma sätt som det har gått dåligt för i stort sett alla afrikanska stater har utvecklingen i Asien gått framåt nästan överallt. Och det beror på att det vuxit fram ett oerhört tryck på förändring som kommit nerifrån, förklarade Lasse Berg.

– Precis som tre fjärdedelar av mänskligheten levde som slavar på 1700-talet visste de flesta asiater på 1960-talet inte att de ägde sig själva. Men medvetenheten om detta exploderade på 60- och 70-talen, då regimerna oavsett politisk färg trummade ut budskapet om att det skulle bli bättre och att förändring är möjlig. Detta ledde till en flodvåg av krav, kanske inte på centralregeringarna men på det lokala styret om att nu ska även vi i vår by få det bättre. Jag tror att samma utveckling är på gång i Afrika, inte krav på parlamentarisk demokrati utan på människovärde, och på rättigheter. I framtiden kommer det att bli mycket svårare att vara diktator i Afrika.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2006-06-05

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...