Skriv ut

Gayrörelsen i Sydafrika har gjort stora framsteg och landet har en av världens mest progressiva konstitutioner. Samtidigt är hot, trakasserier och våld vardag för många kvinnor, transexuella och lesbiska. Möt Acey som är aktiv i den sydafrikanska gayrörelsen, och som har en viktig historia att berätta.

Matsheko Kekana eller Acey, som hon oftare kallas, är i trettioårsåldern, har hes röst och vakna ögon. Hennes leende är stort och hon har alltid keps. Hon reser varje dag till Johannesburgs centrala delar från kåkstaden Alexandra för att arbeta tolvtimmarsskift sex dagar i veckan. Hon berättar att hon alltid har varit en otypisk tjej. Hennes mamma och äldre bror slog henne nästan dagligen för att hon inte betedde sig som hon borde.

– Glöm inte att du är tjej, var svaret på den oställda frågan varför.

Hon säger det utan sorg i rösten. Som ett kort konstaterande. Acey kommer ursprungligen från byn Zebediela i Limpopo men har bott i kåkstaden Alexandra hela sitt vuxna liv. Hon kom ut som sjuttonåring. Hennes mamma svarade med att kasta ut henne på gatan. Det skulle dröja tio år innan hon accepterade Acey för den hon är.

Jabulani Park i Soweto. Septembersolen lyser från en klarblå himmel över den lilla gräsplätten och det femtiotal aktivister som hittills har anlänt. Soweto Pride arrangeras 2012 för fjärde året i rad. Även om den fortfarande är relativt blygsam i storlek har paraden vuxit sig större för varje år. Ett tiotal tält står uppställda i en halvcirkel kring den röda gräsplanen. En stor scen agerar fond vid ena kortsidan. I bilen på väg genom Soweto berättar Acey om sin aktivism och hur viktigt det har varit för henne att engagera sig. Tiden efter det att hon kom ut var hon väldigt arg, bar på så mycket vrede. Mot sin mamma, sin omgivning, livet. Det var först när hon mötte den feministiska HBTQ-organisationen Forum for Equality of Women (FEW) som hon kände hon att hon hittade någon form av ro. Hennes ilska kunde ta andra, mer konstruktiva uttryck. Det är FEW som står bakom Soweto Pride och Acey har varit med sedan starten.

Så fort vi kliver ur bilen stannar hon för att hälsa på en grupp vänner som förbereder sig inför marschen. De har med sig dockor i människostorlek som de har klätt i lila t-shirts. Som livlösa kroppar, tunga och stumma. På ryggarna står slagord tecknade i vitt. Stop the war on women’s bodies. Det står fort klart att Soweto Pride är en i allra högsta grad politisk manifestation. Det är en fest med dans, musik, mat, alkohol och dragqueens, men i första hand en knuten näve i luften. En stor och färgglad buss parkerar vid gräsplanen och ut myllrar aktivister tillresta från Kapstaden. De kommer med karnevalstämning och deras paljettklänningar och vita änglavingar färglägger omgivningen. Kontrasterar starkt mot de ödmjuka husen i förgrunden. Närmare trehundra personer ansluter till slut. ”This is what democracy looks like, this is what democracy feels like” skanderar de i kör när tåget strax därefter börjar röra sig framåt.

Sydafrikas gayrörelse är intimt förknippad med kampen för ett fritt Sydafrika. Under åttiotalet ökade HBTQ-rörelsens synlighet bland de myller av organisationer som ingick i United Democratic Front (UDF) snabbt och den första Prideparaden rann nerför Johannesburgs gator redan 1990. För de aktivister som då krävde omgivningens erkännande var det en kamp för existensberättigande. Om att inte låta sig tystas. Inte acceptera någon underordning. Det var politik hela vägen. Om än levererad med glädje och skratt. Mycket tack vare dessa tidiga aktivisters engagemang föddes det demokratiska Sydafrika med en av världens mest progressiva konstitutioner. Inseminering har varit tillåten sedan 1997, den 14 november 2006 blev man femte land i världen och det första i Afrika, att erkänna samkönade äktenskap och som allra första land i världen antog man i år officiellt en egen gayflagga. Men som med nästan alla delar av den sydafrikanska samhällsväven är denna fylld av motsägelser och nattsvarta bråddjup. Hot, trakasserier och fysiskt våld är vardag för kvinnor, transexuella och framförallt lesbiska. 53 000 våldtäkter sker uppskattningsvis varje år och som kvinna i Sydafrika har du större chans att bli våldtagen än att lära dig läsa.

– Jag ska berätta en historia, säger Acey och ler. Vi sitter tillsammans i skuggan av ett av träden under Soweto Pride.

En man i bostadsområdet brukade ropa efter henne och hennes flickvän att han skulle ta dem bägge två. Visa dem vad det verkligen innebar att vara kvinna. Så en dag tröttnade hon. Gick hem till sig. Hämtade en av de största köksknivarna hon hittade. Tog på sig svarta skinnhandskar och svart huvtröja. Gick ut i skydd av mörkret. Hon letade upp mannens hus. Satte kniven mot hans hals. Jag dödar dig om du talar till mig på det där sättet en gång till, väste hon till honom.

– Det gäller att visa att man inte är rädd och slå till först, avslutar hon sin historia. Om du inte gör det kommer de efter dig. Då låter de dig aldrig vara.

I Soweto är marschens budskap tydliga. Gamla kampsånger från befrielsetiden fylls med nytt innehåll. Längs med gatorna tittar folk nyfiket på. Många sjunger med. Ler lite generat åt de allra praktfullaste deltagarna. Inga hot och tillmälen. Inte idag. Det är slående få män som går med i tåget. När vi halv tre på eftermiddagen kommer tillbaka till området är alla talare som kliver upp på scenen kvinnor. Acey ser inget märkligt med det.

– Självklart är det så. Kvinnor är mer politiska i sitt engagemang i gayrörelsen, mer medvetna. Åtminstone här i Sydafrika.

Veckan efter paraden i Soweto är det dags för huvudnumret i Johannesburg. Pride har här utvecklats till ett gigantiskt jippo. Alla vill vara med. Företag, myndigheter, aktivister och civilsamhälle blandas huller om buller. Alla vill ha en del av kakan. En glad och på många sätt sorglös fest. Första helgen i oktober 2012 är det tjugotusen personer som sjunger, dansar och visar upp sig. Fler än någonsin tidigare. Vid årets parad bestämde sig dock en liten grupp kvinnor från organisationen 1in9 Campaign för att man inte bara ville dansa och le. De lade sig därför resolut i vägen tillsammans med de dockor i människostorlek man klätt i samma lila t-shirts som de i Soweto. No cause for celebration stod det skrivit över deras kroppar. Man ville att tåget skulle stanna upp och hålla en tyst minut för de tusentals offer som krävs varje år. De som fortfarande våldtas, mördas och lemlästas i Sydafrika. För att de är lesbiska, transsexuella, kvinnor eller barn. Att festen kräver eftertanke annars töms den på innehåll. Reaktionerna blev inte som man hade tänkt sig. Ingen tyst minut hölls. Istället fördes de aktivister som hade mage att förstöra kalaset våldsamt bort. Ansvariga på plats hotade att köra över dem med sina ekipage. I Soweto var det en självklar del av demonstrationen. Då stannade hela tåget i en gatukorsning. Lade sig ner på marken gemensamt i en tyst minut.

Händelserna vid Joburg Pride visar på de djupa sprickorna inom gayrörelsen och i Sydafrika i stort. Mellan män och kvinnor. Svarta och vita. Stad och landsbygd.

– Stick tillbaka till kåkstäderna! skrek man efter aktivisterna som störde paraden.
Det genusbaserade våldet, morden och massförekomsten av våldtäkter har både kön, hudfärg, klasstillhörighet och geografi kan återigen konstateras.

Acey har en ny flickvän sedan tio månader tillbaka. De bor tillsammans i Alex. Det är framförallt i sina kvarter hon känner sig trygg. Där känner hon alla och alla känner henne. Eller känner till henne. Mannen som tidigare hotade henne såg hon aldrig igen. Det är en trygghet hon har tvingats slåss för. Ett utrymme som hon gjort till sitt och där hon inte längre blir utmanad, hotad eller påhoppad. Tillsammans med en familj som till slut accepterat henne för den hon är.

MIKAEL LEYI

Artikeln publicerades av Dagens Arena den 18 november 2012.

Publiceringsdatum: 2012-11-18

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...