Skriv ut

Samtidigt som olympiska spelen började i Beijing inleddes angreppen i Sydossetien. Georgien och Ryssland har dragits in i ett väpnat krig och en oförsonlig propagandastrid mot varandra. Det uppenbara propagandakriget på bägge sidor gör att olika uppgifter måste bedömas med kritisk källgranskning och stor försiktighet.

Samstämmiga uppgifter gör gällande att den georgiska sidan startade krigshandlingarna i Sydossetien sannolikt med målet att få kontroll över området som ligger på georgiskt territorium. Sedan Sovjetunionens upplösning i början av 90-talet har det i praktiken varit en enklav som styrts helt utom den georgiska centralmaktens makt och inflytande.

Ryska styrkor svarade efter en långsam start och drev med sin militära övermakt tillbaka de georgiska trupperna. Därefter har den ryska sidan utsträckt sin militära kontroll till andra delar av Georgien. Trots löften om ryskt trupptillbakadragande efter medlingsinsatser av bland annat Frankrikes president Nicholas Sarkozy, i egenskap av fungerande ordförande för EU, har detta inte skett många dagar senare när denna artikel slutförs.

Ryssarna har bitit sig fast uppenbarligen i syfte att uppnå strategiska militära, politiska och ekonomiska mål, som de inte redovisat öppet. De har ridit hårt på eldupphöravtalets medgivande om ”ytterligare säkerhetspolitiska arrangemang” genom att hålla kvar rysk trupp utanför enklaven, inne i Georgien för att säkra vad de menar vara någon slags stabilitet i militär mening.

Våldsutövningen har förorsakat dödande, mänskligt lidande, plundring, stora materiella skador på infrastruktur, flyktingströmmar och uppiskade hatkänslor. Från rysk sida betecknades resultaten av de inledande attackerna som ”folkmord” och ”etnisk rensning”, vilket kraftfullt tillbakavisats av georgiska företrädare. Georgiske presidenten Micheil Saaksjvili har meddelat att Georgien med omedelbar verkan lämnar Oberoende Staters Samvälde, OSS, ett lösligt statsförbund som bestått av tolv av de tidigare sovjetrepublikerna, samtliga utom de baltiska staterna.

Efter ett par veckors krig har de ryskstödda ossetiernas majoritetsandel av totalbefolkningen – som var 70 000 före kriget i Sydossetien – ökat ytterligare. Många ur den georgiska minoritetsbefolkningen har flytt. Av den senare befolkningsgruppen i området uppges främst äldre och sjuka människor ha blivit kvar. Efter en resa genom Sydossetien beskrev Dagens Ekos korrespondent Maria Persson Löfgren (19.8.08), att områden med tidigare georgisk befolkning utsatts för grov förstörelse samtidigt som återinflyttning börjat ske till områden med ossetisk befolkning.

Ryssland har dragit på sig våldsam kritik från omvärlden för sitt handlande. Under de fortsatta striderna har ryska trupper expanderat krigföringen in i Georgien och förefaller att ha utövat övervåld även mot civilbefolkningen och anfallit civila mål, vilket strider mot folkrätten och därför kan betecknas som krigsförbrytelser. De har bitit sig fast kring den strategiska staden Gori och vidare in längs vägen mot huvudstaden Tblisi.

Stalins nationalitetspolitik

Goris mest kände son är tragikomiskt nog skomakarsonen Josef Stalin, som föddes där 1879 och ännu står staty på centraltorget i staden. Georgien är också en produkt av Stalins nationalitetspolitik. Stalin tillbringade ofta sina semestrar i den andra av enklaverna i Georgien som nu inte centralmakten har kontroll över, nämligen Abchasien som har en abchasisk majoritetsbefolkning. I Abchasien som har ett behagligt klimat och inbjuder till sol- och badsemestrar tyckte Stalin om att odla citroner.

Under Lenins styre var Stalin kommissarie för nationalitetsfrågor i den tillblivande och därefter unga sovjetstaten. Stalins linje var att dela upp sovjetrepublikerna geografiskt, så att vissa minoritetsgrupper spilldes över gränserna, och därigenom ge centralmakten i Moskva möjlighet att spela på motsättningar mellan olika nationaliteter och härska genom att söndra. Den aktuella konflikten kan därför också sägas vara ett resultat av Stalins politik ännu 55 år efter hans död.

Konflikten på georgiska territoriet är komplex. Den gäller makten över enklaverna Sydossetien och Abchasien som alltså närmast går tillbaka till tiden för Sovjetunionens upplösning. Enklavernas ledare har deklarerat att de eftersträvar självständighet – ungefär som fallet Kosovo.

Konflikten gäller vidare den tilltagande spänningen mellan Ryssland och Georgien, som allvarligt skärpts under den unge västvänlige, USA-utbildade presidenten Micheil Saakasjvili styre från och med ”Rosornas revolution” i slutet 2003 och det ryska svaret mot detta under Vladimir Putin.

Ryssland har bedrivit ”ekonomisk krigföring” med bojkott av georgiska viner och mineralvatten som är två viktiga exportprodukter för landet. Och konflikten berör den strategiska kontrollen av leverenserna av olja och gas. Azerbajdzjansk olja från Kaspiska havet transporteras i ledningar via Georgien till Turkiet utanför rysk kontroll. Ryssland har av och till fört ”gaskrig” och temporärt stängt av gastillförseln till grannländerna i det tidigare sovjetblocket. Gasledningar på georgiskt territorium har sprängts av kriminella grupper vid många tillfällen.

Gasen och oljan är antagligen inte den primära orsaken till den nu pågående konflikten. Den handlar troligen mera om strategiska frågor i regionen, Rysslands maktposition efter Sovjetunionens fall och västs inflytande. Ryssland har motsatt sig Natos utvidgning österut, men ignorerats för att inte säga förödmjukats av väst i denna hållning. Ett starkare Ryssland ekonomiskt och som rustar militärt försöker nu bjuda på hårdare motstånd mot Natoexpansionen österut.

Det är en realitet att Ryssland sedan flera hundra år tillbaka allra mest fruktar en inringning av en militärt överlägsen västlig allians. Det ämnet behandlas i en artikel av Ebba Sävborg, analytiker vid UD (SvD 20.8.08).

Medlemskap för Ukraina och Georgien i Nato betraktar Ryssland som hot mot den egna säkerheten. Frågan är nu om Ryssland försatt möjligheten att förhindra en sådan utveckling. Redan vid Natos toppmöte i april i Bukarest ville USA ge Georgien klartecken till medlemskap, vilket Tyskland och Frankrike då motsatte sig för att inte provocera Ryssland. Nu har Tysklands förbundskansler Angela Merkel deklarerat att hon bytt inställning. Frågan om det georgiska medlemskapet kommer upp på nytt vid Natos nästa toppmöte i slutet av året.

Natofrågan

Kriget i Georgien påverkar starkt opinionen i Ukraina, där det emellertid finns en stor rysk befolkning. Ukrainas politiker är delade i sin syn på Natomedlemskap, men förespråkarna har fått stöd av detta krig i grannskapet.

Ryssland måste få vidkännas att det handlat felaktigt och förkastligt från det internationella samfundet. Det är riktigt av EU, OSSE med flera att reagera skarpt och med beslut om olika åtgärder riktade mot Rysslands krigshandlingar. OSSE är den internationella organisation som varit mest verksam på marken i det tidigare tämligen bortglömda Georgien vid sidan av FN. Även EU har visat ett ökat intresse för landet.

FNs säkerhetsråd har diskuterat en resolutionstext rörande konflikten, som det visat sig svårt att nå enighet kring. Ryssland bromsar med sitt permanenta medlemskap och sin vetorätt.

Natos utrikesministermöte i dagarna visade att uppfattningarna skiljer sig bland medlemsländerna. USA förespråkar en mera oförsonlig hållning, medan andra medlemsländer inte önskar isolera Ryssland fullständigt. Sverige har efter möte i utrikesnämnden till att börja med inställt allt militärt samarbete med Ryssland. Kanadas premiärminister har sagt sig vilja bryta avtalet om ryska gasleverenser fraktade på fartyg i nedfrusen vätskeform, s k LNG-gas.

Hela krigsförloppet måste granskas utifrån den internationella rättens krav.

Förtur till politiska och diplomatiska insatser

Det finns dock anledning att också i denna situation knyta an till Olof Palmes idéer om gemensam säkerhet och ord om att ”Första försvarslinjen är utrikespolitiken. Andra försvarslinjen är försvarspolitiken”. Politik och diplomati bör gå före militära insatser.

Någon total revidering av den svenska försvarspolitiken är inte påkallad av de nya händelserna, men väl en översyn såsom bättre integrering av vårt territorialförsvar med vårt internationella insatsförsvar. Detta har för övrigt en enig försvarsberedning redan föreslagit i sitt senaste betänkande från juni månad.

Georgien är ett enda land, och ska inte brytas upp, trots hänvisningar till exemplet Kosovo. Detta har i särskilt skarpa ordalag påtalats av president George W Bush, som emellertid är den som också gått i spetsen för att erkänna ett självständigt Kosovo. Nu gäller det att bevisa att Kosovo var ett särfall, undantagsfall som det hävdades bland annat av EU och utrikesminister Carl Bildt i februari i samband med självständighetsförklaringen.

Och det gäller att återuppta dialogen med de goda krafterna, ”de nya vännerna efter kommunismens fall”, i Ryssland. Ännu för 20 år sedan hade Sovjetunionen en lagstiftning som förbjöd sovjetmedborgarna att tala med utlänningar. Det svenska folkrörelsebiståndet till Ryssland, som borgerliga alliansregeringen avskaffat i år, bör snarast återinföras.

En återgång till kalla krigspolitiken är inte att rekommendera. Ryssland behöver EU och Europa, och EU och Europa behöver Ryssland. Bägge sidor har i längden gemensamma intressen av samarbete. Och det gäller även om bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter åter ökat i Ryssland. Georgien har också demokratiska brister, inte minst är pressituation i landet mycket otillfredsställande.

På kort sikt gäller det nu för det internationella samfundet att ge humanitär hjälp till flyktingar och människor som blivit lidande av kriget – och se till att hjälpen verkligen kommer fram till dem som den är avsedd för.

Sverige är känt för att ha ett brett batteri av folkrörelser och instrument som kan delta med bistånd vid uppbyggnaden av civila samhällen baserade på demokrati och folkligt inflytande. Med undantag av Kvinna till Kvinna som gör ett ambitiöst arbete och funnit sina kvinnliga partner också i Georgien är det få svenska NGOs som hittills varit verksamma. Detta bör nu ändras och ett betydligt mera omfattande svenskt folkrörelsebistånd sättas in på partnerskapsbasis i landet.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-08-20

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...