Skriv ut

De senaste åren har man kunnat läsa mycket om Burma i tidningarna. Den en gång så repressiva militärdiktaturen verkar ha lättat på trycket. Medierna har följt hur oppositionsledaren och Palmepristagaren Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest och röstats in i parlamentet. Och samtidigt avslöjades det så sent som i höstas att den burmesiska armén använde det svenska granatgeväret Carl Gustaf i kriget mot sin egen befolkning.

san-suu-webb.jpgAung San Suu Kyi frigavs 2010, efter att en halvcivil regering bytt ut juntan vid makten. Då fanns det visserligen reformvilja, men bara knappt.

– Den nya regeringen har klivit in i civila kostymer med generalernas goda minne, menade Jesper Bengtsson, chefredaktör för OmVärlden, i sitt inledande anförande.

De små förändringarna har ändå ställt landet i ljusare dager. Barack Obama och David Cameron har varit där, och i november förra året besökte Fredrik Reinfeldt Burma tillsammans med representanter från flera svenska företag. Frågan är om man tagit de kränkningar av mänskliga rättigheter som fortfarande finns i landet på allvar. Det är heller inte otänkbart att förtrycket plötsligt stegras igen.

– Jag tror inte att de svenska företag som har investerat i Burma då kommer säga: ”Ja men då drar vi oss ur”, sa Bengtsson.

Shantana Shahid, Svenska Burmakommittén, betonade också att landet inte är demokratiskt, och att det är viktigt att fortsätta trycka på för förändring. I delar av Burma är det alltjämt inbördeskrig. Där fördrivs befolkningen från sina byar och utsätts för våldtäkter och tortyr.

– Bara sedan 2011 har över 90 000 personer i Kachinstaten behövt fly från sina hem, sa Shahid.

Hon underströk att den reformprocess som skett har varit toppstyrd. Regeringen har följt sin egen handlingsplan, ”Roadmap for Disciplined Democracy”, och många av de reformer som genomförts har varit bestämda på förhand.

– Därför är det angeläget att stödja andra aktörer, som kan granska myndigheter och dokumentera övergrepp, sa Shahid.

Frida Perjus, handläggare för Burma på Palmecenter, menade att det finns flera sätt att förklara regimens agerande. Vissa anser att en genuin reformvilja ligger bakom, andra att det bara är kosmetika.

– Som alltid tror jag att motiven är makt, pengar och prestige, sa Perjus, och förmedlade bilden av en regim som aldrig velat vara en pariastat, men velat bli insläppta i finrummen på den internationella arenan. De senaste årens reformer har helt enkelt varit nödvändiga för att förbättra relationen med omvärlden.

Men reformerna gäller inte i de konflikthärjade områdena. Övergreppen på befolkningen har fortsatt och fortsätter än i dag. De kan till och med sättas i samband med delar av de nya investeringar som görs i landet.

– De flesta övergreppen sker längs mångmiljardbygget av den nya olje- och gasledning, som tar sin start i Kina, sträcker sig genom Burma och slutar i Bengaliska viken, påpekade Perjus.

I takt med att fler företag etablerar sig i landet ökar också behovet av starka lokal- och fackföreningar som motpart till de nya arbetsgivarna. Inte minst för att makten i Burma är så centrerad till Rangoon.

– Det Burma behöver är grundläggande demokratiska fri- och rättigheter som gäller i hela landet, och överenskommelser där gräsrötter och civilbefolkning faktiskt får delta, sa Perjus.

Artikeln bygger på ett seminarium som hölls på ABF-huset i Stockholm den 29 januari. Arrangörer var Palmecentret, ABF Stockholm och Svenska Burmakommittén.

Text: JOHN RUNESON

Publiceringsdatum: 2013-02-05

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...