Skriv ut

- Höstens folkliga resning i Burma och militärregimens våldsamma repression fick - med rätta - ett stort genomslag i världspressen. Samtidigt är situationen för de uppemot två miljoner burmesiska flyktingar och migranter i Thailand i närapå fullständig medieskugga. Det säger Jesper Huor som på uppdrag av Palmecentret har besökt flyktingläger och sjukhus i gränstrakterna Burma och Thailand.

Mae La är ett av de största av de många flyktingläger som ligger som ett pärlband precis innanför gränsen till Thailand. Att ta sig hit tar en timme med bil från närmaste staden Mae Sot. Längs vägen finns en rad militära vägspärrar – i teorin är det förbjudet för utländska journalister att resa hit – men i praktiken är det inga problem.

Vid första anblicken ser Mae La ut som ett paradis. Ett gytter av hus i trä och bambu brer ut sig i skuggan av en brant bergskedja. Smäckra broar sträcker sig över porlande bäckar och mellan husen prunkar köttiga djungelväxter. Vid bergens fot finns vidsträckta grottor – bebodda av fladdermöss och exotiska fåglar. Bakom bergen ligger floden Moei och Burmas karenstat, där den etniska gerillan KNU, Karen National Union, strider mot militärjuntan.

Från en kyrka hörs en ungdomskör sjunga ”The Lord is my Shepherd” – de flesta som bor här tillhör det burmesiska minoritetsfolket Karen som i huvudsak är kristna. De flytt hit undan etnisk rensning och slavarbete – här finns mat och skydd från Burmas armé. Och hoppet om asyl i ett tredjeland hägrar. Men livet i lägret är hårt och framtidsutsikterna för de omkring 45.000 människor som bor här dystra.

Tint Zaw O, 37 år, och hans gravida hustru, Nan Peigi Hwe, 32 år, och deras 5-årige son sitter på en bambubrits i ett av husen, med sina ägodelar utspridda mellan sig: ett par familjefotografier, en kappsäck med kläder, ett schackspel. De kom hit för ett par veckor sedan från Rangoon. De talar engelska och burmesiska men inte karenspråket, så de känner sig isolerade från de flesta andra i Mae La.

– Det finns många skäl till att vi flydde. Jag är läkare, men lönen på den privatklinik jag arbetade på var så låg att jag inte kunde försörja min familj. Dessutom var jag rädd för att militären skulle svara med ett blodbad när protesterna bröt ut, säger Tint Zaw Oo.

Familjen har inte officiell flyktingstatus, ändå hoppas de som så många andra på asyl i ett västerländskt land. USA eller kanske Storbritannien?

– Här finns ingen framtid för oss. Det finns inga jobb, ingenting, det enda man kan göra är att spela schack. Jag hoppas vi får asyl innan det är dags för vårt barn att födas, säger Tint Zaw Oo.

Tillbaka i Mae Sot konstaterar Mar Hle, burmes med australiskt medborgarskap som gör fältstudier till sin doktorsavhandling om migration, att den nyanlända familjens förhoppningar lär komma på skam.

– Det finns folk som är födda i flyktinglägren och väntat hela sina liv på att få asyl. Det kan ta år eller årtionden. Men möjligheten finns, exempelvis har USA en generös asylpolitik för flyktingar från Burma. Det är bra, men för varje person som får asyl korsar en eller två nya flyktingar gränsen, säger hon.

Den bakomliggande orsaken till de många burmesiska flyktingarna i Thailand är militärregimens brutala förtryck mot minoriteter samt den fattigdom som plågar landet på grund korruption och generalernas ekonomiska inkompetens.

– Nu finns alla de här människorna här. Många arbetar under slavliknande förhållanden i fabriker, andra tvingas prostituera sig. Det gäller att se till att de får hjälp – tillgång till skolor, någorlunda anständiga arbetsförhållanden och sjukvård, säger hon.

Sjukhus drivs med biståndsmedel

Det finns fåtal platser där burmeser utan uppehållstillstånd kan få vård. En av dem är sjukhuset Mae Tao i utkanten av Mae Sot, som drivs med biståndsmedel och privata donationer. På håll ser det inte mycket ut för världen, en grusad avtagsväg leder ned mot en öppen stålgrind kantad av ett par träd. Bakom entrén finns en gård omgärdad av flera slitna envåningshus. Här får tiotusentals människor varje år möjligheten att konsultera läkare och få en diagnos. Även mediciner, enklare operationer och behandling erbjuds, helt gratis. Det märks attt kliniken är populär- en strid ström människor skyndar in och ut ur entrén. Och till receptionen och mottagningarna ringlar köerna långa.

Läkaren Robert Wu, 59 år, visar mig runt. Han är född och uppväxt i Rangoon, men är amerikansk medborgare sen länge. En månad varje år reser han hit och arbetar som volontär, säger Wu, medan han lotsar in mig i en byggnad. I ett stort rum ligger kanske hundra patienter på träbritsar och hängmattor av plast. En del sover eller är medvetslösa, andra ligger tysta och sammanbitna. En ung man med blodiga bandage kring magen sitter lutad mot en vägg och flämtar av smärta. Bakom ett grönt draperi pågår en operation.

Wu småpratar med ett par patienter och ställer en diagnos på en gammal man med värkande ben, som vandrat hit ändå från Kengtung i Shanstaten i Burma. Hit söker sig alltså inte bara flyktingar i Thailand – ryktet om sjukhuset är vida spritt inne i Burma. Den tatuerade åldringen måste omedelbart opereras, konstaterar Wu och fortsätter sin rond. Den avslutas på barnavdelningen – en lugn plats till skillnad från resten av sjukhuset.

Under små tältliknande myggnät ligger ett tiotal bebisar nedbäddade. Flera har malaria eller magsjukdomar, andra är svaga och alldeles för små på grund av undernäring. Flera av spädbarnen är föräldralösa och deras utveckling blir lidande eftersom de inte får tillräcklig mänsklig kontakt. Personalen gör sitt bästa men har inte tid att leka och hålla de små så länge som de behöver. ”Han här”, berättar Wu och lyfter på ett av moskitnäten, ”har inte ens ett namn. Hans mamma, en migrantarbetare vid en fabrik, lämnade honom här en morgon. Han är sjuk och mamman hade inte möjlighet att ta hand om honom.”

Text: Jesper Huor

Publiceringsdatum: 2007-10-26

Till toppen av sidan
Det finns folk som är födda i flyktinglägren och väntat hela sina liv på att få asyl. Det kan ta år eller årtionden. Men möjligheten finns, exempelvis har USA en generös asylpolitik för flyktingar från Burma. - Mar Hle

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...