Skriv ut

För mer än 20 år sedan kom jag i kontakt med Afghanistan. I flyktingläger i Peshawar fick jag lära mig mycket om det afghanska folkets utsatthet. Värd för mitt besök var Svenska Afghanistankommittén som redan då uppmärksammade det afghanska folkets kamp för sin frihet.

Afghanerna har nu tvingats leva i krig och elände i närmare 30 år och nyheterna fortsätter att vara dystra. Våldsamma konflikter, självmordsbombningar och kvinnoförtryck. Just nu också mycket om valfusk vid det nyligen genomförda presidentvalet.

Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. Trots att omvärlden lovade stora utvecklingsinsatser 2002 lever majoriteten av afghanerna i stor fattigdom. Omvärlden lägger dock ner omfattande resurser på militära insatser i landet.

Den bristande säkerheten är något afghanerna ständigt får känna av. Talibaner bekämpar regeringen utan att bry sig om att det är de civila som drabbas. Den amerikanska krigföringen mot al-Qaida går mycket hårt fram med civila offer. Även den fredsfrämjande styrkan med FN-mandat (ISAF) begår ibland misstag som går ut över vanliga människor. Därtill finns en utbredd kriminalitet och rättslöshet som ytterligare förstärker afghanernas utsatthet.

Situationen är frustrerande, nya tag krävs.

Först måste obalansen mellan civilt och militärt stöd förändras. Mycket större åtaganden måste till för att möjliggöra verklig utveckling i landet. Det krävs större ekonomiska utvecklingsresurser men också en gemensam internationell agenda som inte accepterar korruption eller att biståndsmedel försvinner på annat sätt.

Även om jag är mycket kritisk mot de militära insatserna inser jag att Afghanistan i nuvarande läge inte klarar sig utan utländsk militär hjälp. Det skulle innebära att talibanerna tog över och därmed förpassade landet till medeltiden.

Men den hårdföra krigföring som främst USA ägnar sig åt och som även ISAF ibland medverkar, i leder fel. Civila offer och arrogans mot det afghanska folket skapar ilska mot ”det utländska”, något som talibaner och andra konservativa grupper självklart utnyttjar.

De utländska trupperna kan aldrig vinna det krig som nu pågår i Afghanistan – det kan bara afghanerna själva göra. Den afghanska staten anser fortfarande att det behövs stöd av utländska trupper, men de måste då agera såsom afghanerna önskar, inte enligt en egen agenda.

Samtidigt måste omvärlden underlätta för de utvecklingsinriktade afghanerna genom kraftig satsning på bistånd. Säkerhet långsiktigt skapas främst genom att landet får hjälp med att bygga upp en egen armé, utbilda poliser, åklagare och domare.

Rättslösheten – inbegripet knarkproduktion – urgröper samhället.

Det är ytterst afghanerna själva som ska utveckla sitt land men det internationella samfundet kan stödja denna utveckling avsevärt bättre än idag.

Text: Lena Hjelm-Wallén
Ordförande, Olof Palmes Internationella Center

Artikeln har tidigare varit publicerad i NSD, Norrländska Socialdemokraten.

Publiceringsdatum: 2009-09-24

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...