Skriv ut

Hösten 2007 hamnade den isolerade militärdiktaturen Burma – som befunnit sig i medieskugga i årtionden – plötsligt i världens blickfång. En folklig, fredlig resning krossades lika snabbt som den flammade upp.

Det började med ekonomin. Den 15 augusti 2007 chockhöjer myndigheterna i Burma bränslepriserna – beslutet får omedelbara spridningseffekter: priset på basvaror som ris och matolja stiger dramatiskt. Det är ett hårt slag – majoriteten av befolkningen lever redan i djup fattigdom efter årtionden av vanstyre. Exempelvis tvingas nu många gå i timtal till arbetet då bussresorna blivit för dyra.

De första protesterna ser inte mycket ut för världen: ett tiotal veteraner från upproret 1988 lunkar stillsamt genom Rangoons gator. De grips och misshandlas. Men när soldater angriper en liten grupp munkar i staden Pakkoku med varningsskott och misshandlar tre av dem svårt, slår munkarna tillbaka. De bränner bilar, och tar tillfälligt ett par lokala pampar som gisslan. De kräver också en officiell ursäkt från militären senast 17 september. När den uteblir inleds landsomfattande, fredliga protester.

Den 22 september ändrar demonstrationerna karaktär. En grupp munkar och civila lyckas överraskande ta sig ända fram till demokratikämpen Aung San Suu Kyis förfallna villa i centrala Rangoon – i regel håller soldater, vägspärrar och taggtråd besökare borta. Nobelpristagerskan visar sig i dörröppningen. Enbart ett dussintal soldater skiljer folkmassan från Suu Kyi. Ögonblicket förevigas i ett suddigt fotografi taget med mobiltelefon.

Bilden, som sprids via internet, inger ett desperat hopp – ett löfte om att porten till ett helt annat Burma står på glänt. Nu är det som om alla fördämningar släpps. Tidigare avrådde munkarna allmänheten från att delta i manifestationerna. Nu uppmanar flygblad folk att hjälpa till att störta ”folkets fiende, den ondskefulla diktaturen”. Avsändare är en hittills okänd organisation, All Burma Monk Alliance. Uppslutningen blir massiv.

Drömska scener toppar nyhetssändningar i hela världen. En flodvåg av rakade skallar och böljande röd-orangea klädnader intar stadens gator. Här och var syns strimmor av tuggummirosa tyg – även nunnorna är på marsch. Liksom arbetare och studenter, de höjer den röda påfågelsfanan, en gång en antikolonialt emblem, nu en symbol för kampen mot militärstyret. Folkhavet samlas kring Sule-pagodens enorma gyllene spira, i vars mitt ett av Buddha hårstrån finns bevarat, enligt legenden. Munkarna skanderar böner på det uråldriga språket pali, mantran om frid, medkänsla och kärlek. Men ett nytt stridsrop hörs allt oftare: ”De-mo-cra-cy, De-mo-cra-cy!”

I ett land där soldater och civilklädda huligangäng skingrar varje misstänkt folksamling och där folk ser sig om över axeln innan de talar med en främling marcherar nu hundratusentals i öppet trots mot regimen. Vad som började med en handfull åldringars lilla parad i protest mot prishöjningar har utvecklats till en ödesmättad kraftmätning. Burmas mest fruktade och hatade institution, militären eller Tatmadaw, står mot den mest älskade och respekterade, munkarna, eller Sanghan. Vad som står på spel är inget mindre än Burmas framtid.

Under ett par dygn spekuleras det vilt om den fortsatta händelseutvecklingen. Vågar juntan krossa upproret med våld och terror, när en hel värld ser på? Kommer de meniga soldaterna lyda om de beordras att skjuta skarpt mot munkarna? Finns en moderat falang officerare som kan avsätta den åldrande juntaledaren Than Shwe och inleda dialog med oppositionen? Utomlands försöker exilorganisationer enas om en gemensam linje ifall så skulle bli fallet. Världen håller andan.

Men långt borta i den isolerade nya djungelhuvudstaden Nyapidaw där generalerna förskansat sig, har planerna för hur resningen ska krossas redan gjorts upp. Det första motdraget sker 24 september. I statlig-tv hotar Thura Myint Maung, minister för religiösa frågor, upprorsmakare med hårda tag. Ett par timmar senare rullar bepansrade fordon ut på Rangoons gator. Utegångsförbud utlyses, razzior inleds och skräcken griper omkring sig.

Med dödsföraktande mod – upproret 1988 slutade i ett blodbad – fortsätter folk att protestera. De möts av naket våld, av tårgas, bambukäppar, skottlossning, fängelse, tortyr. Fruktansvärda bilder och vittnesmål kablas ut till omvärlden. Tomma pagoder vars korridorer är täckta av blod. Hjärnsubstans utsmetad längs en husvägg. Hur många som mördas vet ingen. Säkerligen hundratals. Kanske över tusen? Kropparna bränns i krematorier, dumpas i vattendrag eller soptippar. Revolten är kväst.

En beväpnad minoritet kan förtrycka en mångdubbelt större majoritet – så länge de är enade och beredda att använda vapnen. Trots att generaler, officerare och soldater är buddhister var de redo döda munkarna, Buddhas barn och ställföreträdare. Att världens ögon vilade på dem tycks inte heller ha avskäckt. Men en dag faller regimen, kanske sker det förr än man anar? Folk är fortfarande förtvivlat fattiga och under det skenbara lugnet sjuder hatet mot generalerna starkare än någonsin.

Text: Jesper Hour
Källor: The Economist, BBC, The Irrawaddy, TIME.

Stöd Solidaritetsfondens arbete för ett demokratiskt Burma
Sätt in ditt bidrag direkt på Pg 570-2 och märk talongen BURMA, eller ge din gåva direkt via vår inbetalningstjänst

Publiceringsdatum: 2007-11-19

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...