Skriv ut

Vid ett seminarium på Umeå universitet ordnat av Palmecentret, ABF Umeå och Utrikespolitiska föreningen vid universitetet talade Johan Brosché över ämnet ”Darfurkonfliktens kärna, bakgrund och perspektiv”. Brosché är forskare vid Uppsala universitets freds- och konfliktforskningsinstitut. Han har skrivit den nyligen utkomna ”Darfur – Dimensions and Dilemmas of a Complex Situation” (Upps univ).

Brosché öppnade pedagogiskt och ställde till publiken frågan

– Hur många länder tror ni gränsar till Sudan”? Som mest gissade man på sju, men det rätta svaret är nio. Och i alla dessa länder har det de senaste femtio åren varit mer eller mindre vanligt med politiska konflikter. Sudan är därtill ett mycket vidsträckt land, världens tionde och Afrikas största. Bara Darfur, en av flera provinser, är stort som Frankrike! Det finns tre hundra etniska grupper i landet, majoriteten av befolkningen är muslimer. Arabiska är det officiella språket. Därtill finns det ytterligare hundra språk i landet.

Sedan l956 har Sudan varit självständigt och krig har hört till vardagen under större delen av tiden därefter, nu senast under 22 år i söder, fram till 2005, då ett avtal om fred kom till stånd mellan landets regering och rebellstyrkorna och där det talas om val i Sudan 2009 och folkomröstning i söder 2011 där frågan gäller självständighet för denna sydliga provins.

– När man så talar om Darfur får man rätta till en del missförstånd, menade Brosché. Folk tror att konflikten får bränsle av förekomsten av kristna men saken är snarare den att det inte bor kristna i Darfur. Det är inte religiösa skillnader bakom konflikten. Experter brukar också påpeka att dessa strider egentligen bara utgör en eskalering av strider som pågått mellan olika etniska grupper under en lång tid. Ett förenklat resonemang går ut på åsikten att det rör sig om en konflikt mellan ” araber” och ”afrikaner”.

– Men saken är ju den, påpekade Brosché, att alla talar arabiska och alla bor i Afrika och är i den meningen afrikaner.

Den nuvarande konflikten i Darfor tog fart 2003 när två rebellrörelser, Sudan Liberation Movement/Army och Justice and Equality Movement,  tog till vapen mot landets regering. Klichébilden, är denna: ett afrikanskt rebelluppror riktat mot regeringen, vilken svarade med beväpning av skumma arabisk milismän, vilka genomförde något som liknade ett folkmord i Darfur. Bilden är korrekt i vissa stycken men varje aspekt kan nyanseras. Den nämnda milisen, Janjaweed, fick fria händer att stjäla och döda. Den stöddes därtill av regeringens flygvapen som bombade där man föreställde sig att rebellsidan höll militära ställningar.

FN beräknar att konflikten kostat tre hundra tusen i döda, varav kanske sjuttio tusen i strider, resten har dukat under av svält och umbäranden. Brosché nämnde att vid hans besök i Sudan i fjol uppgavs att så många som 1 596 byar hade bränts ned i Darfur.

Dikotomin araber-afrikaner en överdrift

Dikotomin araber-afrikaner är en väldig överdrift, enligt Johan Brosché. Att vara arab eller afrikan kan vara en fråga om identitet, hur man själv uppfattar saken och alltså ingen färdig etnisk bestämning. Det hela är rörligt, man kan så att säga byta identitet om man ändra livsstil, byter jobb eller gifter sig med en person av en annan etnisk tillhörighet. En annan förenklig är den att araber skulle vara nomader och afrikanerna (om vi nu använder dessa begrepp) jordbrukare. Men även här finns undantag.

Brosché sammanfattade olika motsättningar som kan förklara konflikten.

• Nämnda är de etniska. Då får man komma ihåg att det stridits även inom dessa grupper, araber har dödat araber till exempel.

• Här finns också den välkända motsättningen centrum – periferi, Khartoum mot resten. Periferin vill ha del i de väldiga inkomsterna från oljan, de vill ha bättre utbildning och sjukvård. En närmast märklig uppgift gav Brosché: Det finns en minoritet som utgör blott 1,86 procent av landets befolkning men som tillsatt alla Sudans presidenter och premiärministrar!  Om centrums dominans är problemet, så är det där lösningen borde finnas och då är den bästa möjligheten de val som planerats äga rum nästa år. Där finns en chans, om de nu kommer till stånd och om de blir fria, förstås.

• Det finns vidare motsättningar mellan skilda eliter, till exempel mellan nya och gamla politiska ledare. Makt för somliga ledare förutsätter krigets fortsättning och de blir mer ovilliga till en förhandlingslösning, menade Brosché.  Vidare måste man ta in grannlandet Chad i bilden. Som hämnd för att Khartoum stött rebeller i Tchad beslutade man där att stödja rebeller som angrep den sudanska regeringen.

Bakgrund till dagens konflikt

En bakgrund till dagens konflikt har sin upprinnelse ”i Berlin”, påminde oss Brosché om. Han syftade då på den konferens som hölls där 1884 – 85, där de europeiska kolonialmakterna samt USA med penna och linjal drog upp gränser mellan afrikanska länder utan hänsyn till etniska och andra realiteter.

– Konflikten berör tre nivåer, den kommunala, regionala samt centrum – periferin. Var och en av dessa kräver sin speciella konfliktlösning. Och de vi kallar ”araber” i konflikten måste som antytts betraktas med en mångdimensionell blick. Några av dem har varit förövare, andra har varit offer. Men de flesta har varit neutrala åskådare, påpekar Brosché. Han påpekar också att det faktum att ett fredsavtal slutits i Darfur inte alls tycks betyda att det skall följas. Sålunda har grymheter begåtts av rebellrörelsen SLM/A efter avtalets ingående.

Ett problem rör äganderätten till jorden. Hur får den som flytt undan kriget tillbaka sin jord när andra under tiden lagt beslag på denna?  Ett annat problem handlar om UNAMID, FN:s och den afrikanska unionens uppdrag i Darfur. Brosché var på den punkten rätt pessimistisk.

– Problemen har hopat sig. Det var 2004 som en afrikansk fredsbevarande styrka inrättades i Darfur, illa rustad och liten, bara några tusen man för att bevaka ett område stort som Frankrike. Det har diskuterats och sagts att FN måste skicka soldater och sådana anlände i januari 2008 , den nämnda UNAMID-styrkan. Den skulle bestå av 25 000 man men hittills har bara hälften anlänt.

– Khartoum har gjort allt för att fördröja och sabotera projektet. Styrkan har bett om helikoptrar, sådana behövs. Problemen hopar sig och styrkan är sårbar, hittills har tolv soldater dödats. Detta gör mig förbannad, sa Johan Brosché, för en sådan handling är ett angrepp på världssamfundet och även då på Sverige.  Man får, vidare, en uppfattning om svårigheterna som föreligger, när talaren redovisade vad FN-sändebudet Jan Eliasson yttrat om denna konflikt. Det är, sa han, mycket som måste stämma: FN:s säkerhetsråd måste vara enigt, grannländerna måste vara välvilligt inställda, rebellgrupperna måste vara samordnade och, inte minst, den sudanesiska regeringen måste vara positivt inställd.

Svjetlana Duric från Palmecentret betonade i en slutkommentar de ekonomiska, materiella aspekterna. Det handlar så mycket om mark, vatten och olja. I botten finns också kolonialpolitiken och dessa gränser som drogs en gång av européerna – och som världen i dag tvingas leva med.

Text: Per  Runesson

Publiceringsdatum: 2008-11-26

Till toppen av sidan
– Konflikten berör tre nivåer, den kommunala, regionala samt centrum – periferin. Var och en av dessa kräver sin speciella konfliktlösning. - Johan Brosché

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...