Skriv ut

Hon har kallats de förtrycktas pedagog. Ruth Manorama kämpar för dem som befinner sig på Indiens botten. I början av december var hon i Stockholm för att ta emot Right Livelihood Award - det alternativa nobelpriset - för sin kamp för Indiens lågkastiga kvinnor.

Hon är ordförande i den indiska organisationen National Federation of Dalit Women. Hennes mission är ett bättre liv för Indiens daliter, som är det ord de oberörbara – eller kastlösa som man sa förr – använder för att beskriva sig själva. Dalit – som betyder förtryckt – uttrycker ett missnöje med den gudomliga och sociala ordningen och understryker att daliternas kamp inte i första hand är religiös utan politisk.

Traditionellt inom hinduismen rangordnas människorna i fyra kaster. Under den fjärde kasten finns de som förr kallades paria eller kastlösa, som genom sin rituellt smutsiga uppenbarelse kan besudla de högsta kasterna. I en av hinduismens urkunder, den 2 000 år gamla Manus lag, står det att de lägsta kasterna är födda till att osjälviskt tjäna de högre kasterna. Försvararna av den här ordningen var de som stod allra högst – prästerna, braminerna.

I tusentals år har de lägsta kasterna hållit tyst och skött sina sysslor, övertygade om att det är den gudomliga ordningen.

När Indien blev självständigt 1947 förbjöds diskrimineringen av oberörbara. Samtidigt började lågkastiga och andra eftersatta grupper i samhället att gynnas av ett av världens mest radikala kvoteringssystem. Lågkastiga kan numera kvoteras in till högre utbildning, politiska församlingar och statliga jobb.

Urbanisering och ekonomisk utveckling har också fått de gamla hierarkierna att rassla sönder. I stan är det svårare att upprätthålla hackordningen. I stan finns möjligheter att utbilda sig och göra karriär, vilket gör att lågkastiga kan stiga i status, även om de sedda ur konservativa braminers ögon behåller sin låga kast livet ut.

Problemet är alltså inte brist på rättigheter. Problemet är – som Ruth Manorama uttrycker det – att lagarna inte efterlevs, att kvoterna inte utnyttjas fullt ut och att gamla föreställningar lever kvar.

Beskriv diskrimineringen av daliter för en västerlänning! Vad är de huvudsakliga skillnaderna jämfört med det ekonomiska och sociala utanförskap som marginaliserade grupper upplever i resten av världen?

– Det finns ungefär 600 000 byar i Indien, säger Ruth Manorama. Majoriteten av befolkningen bor på landet. Den sociala ordningen i byarna är traditionell, vilket betyder att daliterna och de jordägande kasterna bor åtskilda från varandra.

– Daliter är inte välkomna hem till de högkastiga, de tvingas hämta vatten från separata brunnar och lider fortfarande av föreställningar om oberörbarhet, som baseras på idéer om rituell renhet och orenhet. Gemensamma måltider och äktenskap mellan grupperna tolereras inte.

– Daliterna utför flera jobb i byn. De tvättar kläder, städar gator och jobbar i jordbruket med undervärderade löner, under de lagstadgade minimilönerna, vilket innebär att de tvingas leva under eländiga förhållanden. Kombinationen av klass – och kastförtryck håller daliterna kvar i fattigdom.

– Skillnaden mellan Indien och västerlandet är att i västerlandet diskrimineras människor på grund av sin klass, medan det i Indien är ett kombinerat klass- och kastförtryck.

– Och betänk att de indiska dalitkvinnorna förtrycks trefaldigt. Föreställ dig en dalitkvinna som också är jordlös lantarbetare. Hon är underordnad på grund av sin kast i det hinduiska samhället, på grund av sin brist på egendom i klassamhället och på grund av sitt kön i det patriarkala samhället.

– Vad är egentligen hennes chanser att dra nytta av de konstitutionella rättigheterna om alla indiska medborgares lika rättigheter?

– På grund av denna trefaldiga köns-, kast- och klassdiskriminering kontrolleras kvinnans sexualitet och fertilitet. Att skymfa och våldta dalitkvinnan är olika sätt att för de högre kasterna att använda hennes kropp för att kontrollera alla oberörbara, såväl män som kvinnor.

Skulle kvinnans situation vara annorlunda om Indien var ett i huvudsak buddhistiskt eller kristet samhälle? Handlar kastsystemet och diskrimineringen av daliter om hinduism?

– Ja, absolut. Man kan inte frigöra kastsystemet från hinduismen. De (hinduiska) vediska texterna la en grund till hela systemet. Men indelningen av folk i kaster har spritt sig till andra religioner i Indien.

– Den finns också kastförtryck i buddhism och kristendom, även om dessa religioner bygger på en helt annan ideologi. Kasthierarkin har smittat av sig och förpestar också dessa religioner.

Har attityderna gentemot daliter förändrats sedan du var barn?

– Mina föräldrar konverterade till kristendom för att komma undan sin kast. Jag växte upp som kristen dalit och är stolt över det.

– Attityderna har förändrats i städerna. Där finns ingen tydlig skiljelinje mellan kasterna och oberörbarheten gäller inte längre. Men i byarna efterlevs fortfarande idén om daliternas oberörbarhet.

Varför engagerade du dig politiskt i kampen för dalitkvinnor? Varför inte gå med i en kvinnoorganisation där kvinnor från olika kaster – höga som låga – samsas?

– Jag engagerade mig när jag insåg hur kvinnornas situation såg ut, särskilt dalitkvinnornas. Jag var en av initiativtagarna till National Alliance of Women, som jobbar med kvinnorättigheter oavsett kast. Men vi insåg snart att organisationer med blandade grupper inte tog itu med kastfrågan. Det fanns ett behov av en särskild plattform för att jobba med just de frågorna.

Känner du i ditt arbete för Indiens mest utsatta i huvudsak stöd eller motstånd från de indiska myndigheterna?

– Det finns rättigheter i grundlagen och lagar som innebär reservationer (kvoter) för daliter när de söker utbildningar och statliga jobb, men de efterlevs inte alltid. Vi kan peka på de här lagarna när vi ifrågasätter kastsystemet och dess konsekvenser.

– Ett problem är att när man utmanar kastsystemet får man trubbel med såväl myndigheterna som andra grupper i samhället. När gärningsman, polis och domare tillhör samma kast går brottslingen ofta fri och slipper sona för sitt brott. Denna straffrihet är ett stort problem i Indien.

Hur har regeringens kvoter för lågkastiga påverkat livet för daliterna sedan självständigheten 1947?

– De har lett till vissa förbättringar, men reservationerna utnyttjas inte fullt ut och när allt fler statliga bolag säljs ut försvinner också reservationerna.

Fyra-femtedelar av daliterna bor i byar på landsbygden där traditionella fördomar lever kvar trots lagarna som vill undanröja diskrimineringen. Hur förändras daliternas situation när de flyttar till storstäderna?

– Också i städerna lever kastkulturen vidare. Alla, oavsett kast, är fria att slå sig ned i städerna. Men fröet till kasttillhörigheten flyttar med och man bosätter sig oftast i områden med människor av samma kast. Daliter kan göra en klassresa och leva ett hyggligt medelklassliv i staden. Men de kan inte göra en motsvarande kastresa, eftersom den kast man tillhör gäller livet ut.

– Ett genom århundraden införlivat hierarkiskt socialt system tycks vara svårt att utrota. Industrialiseringen må ha brutit den tidigare yrkesidentitet som tillsammans med härkomst (varna) var knuten till en särskild kast (jati). Men den raserar inte kastbarriärerna, eftersom de rituella föreställningarna baserade på renhet och orenhet är bestämda mer av härkomst än av yrke.

I våras föreslog den indiska regeringen att höja kvoterna för lågkastiga när det gäller ansökningar till statliga utbildningar. Då protesterade högkastiga studenter och sa att höjda kvoter för lågkastiga är orättvist mot högkastiga. Är de högkastiga rädda att förlora sin position?

– Tänk på att braminerna (den högsta kasten) bara är två-tre procent av befolkningen. När nu lågkastiga och andra eftersatta grupper får kvoter som garanterar ungefär 50 procent av utbildningsplatserna har de ju kvar de resterande 50 procenten. Man måste också tänka på att kvoteringen är ett resultat av flera hundra års historia då de oberörbara nekades alla former av utbildning. När alla i Indien har samma möjligheter att söka högre utbildningar, då kan kvoteringarna slopas.

Till slut, vad vore det enskilt bästa beslutet av Indiens regering för att förbättra livet för Indiens daliter?

– Politisk handlingskraft, inte bara på pappret, utan också i handling. Lagarna har vi redan, men de måste efterlevas också.

Text: Per J Andersson
Journalist och författare till reportageboken Moderna Indien (Alfabeta förlag, 2006).

 

FAKTA

Kastsystemet – så funkar det

Det vi kallar kastsystemet var från början ett sätt att dela upp folk i invandrare och infödda. De invandrade indoarierna – som flyttade in i Indien från Centralasien från 1500 år f Kr och framåt – hade ljusare hudfärg än de infödda folkgrupperna. Indoarierna försökte behålla sin ljusa färg genom att inte gifta med ursprungsbefolkningen.

Bland indoarierna fanns en social skiktning, som också innebar en fallande skala av rituell renhet. I Rigveda, en av indoariernas heliga texter, beskrivs uppkomsten av de fyra varnas (varna betyder färg):

Gudarna skapade en första människa.

Ur människans mun skapade gudarna en bramin (präst/lärare).

Ur hans armar en kshatriya (krigare/aristokrat/byhövding).

Ur hans lår en vaishya (köpman/borgare).

Och ur hans fötter en shudra (hantverkare/tjänare/uppassare).

Varnasystemet blev så småningom en arbetsdelning, där varje varna fick tusentals undergrupper, jatis (jati betyder födelse). I praktiken fungerade ofta en jati som ett skrå, det vill säga en grupp av folk som delade yrke.

Det är denna kombinerade varna- och jatihierarki som med ett ord brukar kallas kastsystemet.

De som redan bodde i Indien när indoarierna sakta men säkert emigrerade söderut kallades pariahoch blev traditionellt läderarbetare, städare, slaktare etc. Det är denna grupp som kallas oberörbara eller kastlösa.

Mer att läsa om daliter

Berättelsen på min rygg (Ordfront, 2006, red Eva-Maria Hardtmann och Vimal Thorat). Innehåller såväl litterära noveller som politiska essäer. Här finns bland annat Dalitpantrarnas manifest och en brevväxling på 30-talet mellan Mahatma Gandhi och Indiens förste justitieminister, Bhimrao Ramji Ambedkar.

Detta land som aldrig var vår moder (Tranan, 2006). Kamplystna dikter av dalitpoeter och illustrationer av dalitkonstnären Savi Sawarkar.

Our Fury is Burning (Stockholms universitet, 2003), välskriven och lättförståelig doktorsavhandling om dalitrörelsen av socialantropologen Eva-Maria Hardtmann. En ovärderlig kunskapskälla om Indiens kastsystem och dalitrörelsen.

Why Im not a Hindu (Samya, 1996) av Kancha Ilaiah. Kontroversiell bok av dalitaktivist som argumenterar för att Indiens oberörbara aldrig någonsin tillhört hinduismen.

Publiceringsdatum: 2006-12-15

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...