Skriv ut

Nelson Mandelas största framgång var att vinna sina landsmäns tro på att försoningen var möjlig. Denna regnbågsfärgade försoning hotas nu av ojämlikhetens växande gap. Det skriver Palmecentrets Mikael Leyi i Dagens Arena.

Sydafrika 7:e maj.”After climbing a great hill, one only finds that there are many more hills to climb. I have taken a moment here to rest, to steal a view of the glorious vista that surrounds me, to look back on the distance I have come. But I can only rest for a moment, for with freedom come responsibilities, and I dare not linger, for my long walk is not ended.” – Nelson Mandela, Long Walk to Freedom, 1994.

En av vår tids stora ledare har lämnat Sydafrika och världen. Nelson Rolihlahla Mandela gick bort i torsdags kväll klockan 20.50 i sitt hem i förorten Houghton i Johannesburg.

På min väg till kontoret var det ingen bil som tutade. Ingen som trängde sig. Morgontrafiken kändes fridfull denna för årstiden ovanligt gråa och kalla dag. Han blev 95 år gammal.

I ett strategimöte med representanter för delar av det sydafrikanska civilsamhället hölls en tyst minut. En av deltagarna kunde inte sluta gråta. En runda hölls där ett fåtal meningar fick sätta ord på vad man kände.

Ett föredöme i sin gärning. Ett föredöme i sitt liv. En extraordinär ledare. För att Mandela på många sätt personifierade befrielserörelsens främsta ambitioner och dess vackraste ord. Ödmjuk inför sin roll och sitt sammanhang. För att han aldrig glömde organiseringens betydelse och kollektivets styrka.

Den lokala radiostationen som normalt sett endast sänder det senaste inom sydafrikansk house sänder timslånga program. Människor får ringa in och delge sina tankar och berätta om sina upplevelser. Kondoleanser och minnesrunor fyller världens tv-kanaler och tidningssidor.

Johannesburgs börs stängde i fem minuter för första gången i sin 125-åriga historia. På radio talar man om möten man har haft med Mandela eller hur han tjänat som inspiration. Hans kanske främsta politiska arv – budskapet om försoning från den mest osannolika av apostlar. Hans värme som ledare. Hans leende, karisma och personliga närvaro.

Men det är inte i första hand tårar som fyller staden, som sprider sig i folkmassan framför hans hem eller bland dem som samlats på gatan Vilakazi i Soweto där han tidigare bodde. Kampsånger sjungs precis som de aldrig har slutat sjungas i Sydafrika. Nkosi Sikelel’ iAfrika, viva Mandela, viva!

Diskussionen i Braamfontein, precis på andra sidan bron från ANC: s högkvarter Luthuli House, fortsatte in i nutiden och framtiden. Mandelas bortgång sammanfaller i princip med Sydafrikas första tjugoår som demokrati. Vad har man hittills vunnit och vad återstår att kämpa för? Vad riktar sig kampsångerna mot nu?

Den på många sätt osannolika omvandlingen skapade en demokrati fri från rasideologi. De konstitutionella rättigheterna och freden garanterades. Utrymme för politiskt deltagande och civilsamhällesprotester vanns. Stora sociala investeringar har gjorts. 16 miljoner familjer får i dag någon form av socialt stöd. 3,4 miljoner hus har byggts.

Samtidigt finns det stora och hotfulla orosmoln på Sydafrikas himmel. Den ekonomiska ojämlikheten är bland det högsta i världen. Arbetslösheten vill inte falla från nivåer kring närmre 40 procent. Bland ungdomar är siffran över 50 procent. Det utbredda våldet. Inom familjen. Inom polisen. När medborgare bränner byggnader och bilar. När kvinnor våldtas och barn misshandlas.

Mer än hälften av Sydafrikas familjer lever i fattigdom. Skolsystemet är på många håll nära kollaps. Och det finns tydliga och starka tendenser till ökad polarisering och splittring av samhället. Det sociala kontraktet utmanas och samhällets sociala väv är på väg att gå sönder.

En allt större andel av Sydafrikas 51 miljoner invånare marginaliseras, förlorar sin värdighet och sitt hopp. Stora delar av apartheidsystemets ekonomiska och sociala infrastruktur är i stort sett intakt vad gäller de forna bantustaternas utvecklingsnivåer, städernas sammansättning och segregering. Liksom vad gäller kontrollen över ekonomi och naturtillgångar.

Nelson Mandelas största framgång var att vinna sina landsmäns tro på att försoningen var möjlig. Att kärlek och omtanke var bättre byggstenar än de förkolnade resterna av brinnande hat. Denna regnbågsfärgade försoning hotas nu av ojämlikhetens växande gap.

Det är ett mörkt hål som öppnas mellan de som har och de som tjugo år senare fortfarande inget har. En sådan tid kräver ledare av Nelson Mandelas kaliber. Inte endast inom den politiska eliten eller statsapparaten, utan i alla delar av samhället och på alla nivåer. Inom civilsamhället, fackföreningsrörelsen, affärsvärlden, trosförsamlingar och idrottsrörelsen. Det kräver individer som känner ett ansvar inför de människor de är satta att representera, arbeta för eller tjäna. Personer som ser styrkan i sin nästa och kan väcka den kraften till liv.

Det behövs ledare som liksom Mandela, inspirerar sin omgivning genom att bli större än vad som kan förväntas av omständigheterna och som verkar för något annat än den kortsiktiga girighetens och narcissismens tillfredställelse.

Före detta president Thabo Mbeki uppmanade i en radiointervju alla sydafrikaner att vända sig till sig själva och se hur de kan följa de ideal som Mandela stod för. Ärkebiskop Desmond Tutu avfärdade tanken på att Madiba var undantaget som bekräftade regeln.

Kampen för ekonomisk rättvisa, för jämlikhet och ett samhälle som inte lämnar någon utanför. Till detta riktar sig Sydafrikas kampsånger i dag. Det är för detta som dagens ledare ska kämpa. Det är så Nelson Mandela lever vidare. För den långa färden mot frihet är ännu inte över.

Text: Mikael Leyi, handläggare på Olof Palmes Internationella Center för verksamheten i Södra Afrika.

Artikeln är även publicerad i Dagens Arena.

Publiceringsdatum: 2013-12-08

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...