Skriv ut

Inom bistånds- och utvecklingssamarbeten ställer många ofta frågan vad vårt arbete egentligen gör för skillnad.

I Syrien ställs vi dessutom ständigt inför dilemmat att våra insatser riskerar att bidra till eskaleringen av konflikten, som ju är så komplicerad. En konflikt där aktivister blir allt svårare att skilja från extremister och där inga civila skonas, varken av regerings- eller rebellstyrkor.

Danielle

Jag sitter på planet, på väg hem från en tre dagars arbetsresa. Jag tittar ut genom fönstret och känner mig lite tom, som om jag inte vet hur jag ska hantera den verklighet som världen har blivit. Jag tänker på hur sammankopplade alla människor är och hur mycket vi anstränger oss för att förneka det för oss själva.

Inom loppet av tre dagar har jag åkt från mitt trygga hem i Sverige till EU:s huvudkvarter i Bryssel och till Gaziantep i Turkiet. En stad där någonstans mellan 800 000 till en miljon syriska flyktingar har sökt skydd och där en stor del av dem fortsätter kämpa för ett Syrien i fred. Men det är också en stad där IS har etablerat sina celler och sprider skräck bland syriska aktivister genom att, vid flera tillfällen på öppen gata, kallblodigt mörda de som vågar kritisera.

Det var i denna stad, på ett mysigt och inbjudande torg, som jag i går mötte en ung syrisk aktivist. Två veckor tidigare hade en syrisk journalist, kritisk mot IS, blivit skjuten till döds på gatan intill torget, berättar mitt sällskap. Plötsligt smakade lemonaden jag beställt beskt och omgivningen kändes motbjudande. Mindre än ett år tidigare hade en annan journalist mördats på samma gata.

Aktivisten jag träffar, som är från Aleppo, berättar att de »befriade« områdena i hennes hemstad styrs av IS och att hennes friheter på många sätt har blivit mer inskränkta sedan revolutionen som hon var med och startade. Men hon vägrar ge upp.

På frågan om hon fortfarande kan stå bakom den revolution som i dag äger rum i Syrien svarar hon att hon inte kan vända ryggen till dem som liksom hon söker ett fritt och demokratiskt Syrien. Nu deltar hon i två kamper – den mot en auktoritär stat och den mot extremism. Sedan Aleppo »befriades« från regeringens kontroll har hon behövt bära slöja. Hon kan inte längre vistas i samma rum som män i offentliga sammanhang och hon vågar inte röka offentligt.

För två dagar sedan stod jag vid Maelbeeks tunnelbanestation i Bryssel. I dag lämnar jag bakom mig en av många aktivister som bekämpar det krig som alla sidor påstår sig vilja stoppa. Hon gör det dock inifrån, trots alla uppoffringar det innebär. Med kunskap som vapen ifrågasätter hon de styrande strukturerna och delar sina erfarenheter med andra, särskilt kvinnor.

Det är henne vi stödjer. Det är kvinnor och män som liksom du och jag vill vara fria och värdiga människor.

Text: Danielle Barsoum Malki

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Publiceringsdatum: 2016-05-09

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...