Skriv ut

– Take protection behind the wall, ropar den israeliska kvinnan åt oss med metallisk mikrofonröst där hon sitter bakom sitt skottsäkra glas. Platsen är Erez, gränspassage till Gaza. Vi, en journalist från AiP, vår palestinska chaufför och jag, har redan väntat flera timmar på att få komma igenom. Vi hör hela tiden israeliska bomber detonera och på avstånd ser vi de svarta rökpelarna torna upp sig när dom träffar sina mål. Palestinierna svarar med sina hemmagjorda Qassamraketer. Bombkrevaderna låter plötsligen mycket nära och det är då hon skriker åt oss att vi ska sätta oss bakom en ca meterhög stenmur som avskiljer den jättestora tomma parkeringsplatsen och grindarna in till själva terminalbyggnaden. Det skriver Palmecentrets Viola Furubjelke efter ett besök nyligen i Gaza där hon deltog i Palmecentrets konferens om Dialog och försoning mellan palestinier.

Vi kom hit vid halv fem – nu är klockan snart sju – och klockan åtta stänger gränsen. Vi har alla nödvändiga tillstånd men kan ändå inte få något svar på varför hon inte släpper i oss.  På andra sidan väntar en mottagningskommitté från universitetslärarnas fackliga organisation (UTSP) och min medarbetare Faraj Abu Iseifan som tillsammans med mig förberett den konferens som jag ska invigningstala på. Konferensen handlar om att Hamas, al Fateh och de andra palestinska fraktionerna måste sluta att bekämpa varandra och börja samarbeta. De är oroliga och vi utväxlar sms om läget hela tiden.

Medan vi väntar kommer några enstaka palestinier som vill passera. De flesta som fått tillstånd att resa ut och komma tillbaka har vanligtvis fått det för att uppsöka sjukhus. En man och en kvinna kommer skjutande på en illa medfaren rullstol. I den sitter ett barn utan ben och med bara en arm. Handen på den kvarvarande armen är också i bandagepaket. Dom som får en chans att tillfälligt lämna Gaza tar förstås möjligheten att handla med sig hem några av de åtråvärda vardagsartiklar som inte går att få tag på inne i Gaza. Det är upprörande scener av förnedring som utspelas framför våra ögon.

En man kommer bärande på fyra stora plastkassar. Den unga israeliska vakten beordrar i mikrofonen mannen att packa upp en påse i taget och lägga ut allt på bordet framför den glasruta bakom vilken hon sitter. Han tar upp några inplastade leksaker uppenbarligen till sina små barn, vars plasthöljen han måste riva upp. Han har också några verktyg och får lägga dessa åtsidan. Det förefaller osäkert om han ska få ta dom med sig. I nästa påse har han använda, lakan och underkläder som han beordras att veckla ut samt vifta med ”kalsongerna” framför glasrutan. När hon sedan ger klartecken för honom att packa ner allt utom verktygen blir han nervös och en av påsarna går sönder. Jag står bredvid och gör en ansats att vilja hjälpa honom men blir beordrad att ställa mig en bit ifrån.  Jag tror att det är min upprördhet över detta som gör att jag inte känner någon egentlig rädsla trots att vi faktiskt står mitt i en av de kraftigaste Israeliska attackerna på Gaza sedan förra sommaren.

Jag kan inte låta bli att fundera över om dessa unga israeliska kvinnor lugnt kan åka hem till sina egna familjer efter att ha utsatt andra medmänniskor för all denna godtyckliga och förnedrande behandling? Kan dom gulla med sina barn, läsa godnattsaga och kramas utan att tänka på de palestinska barnen? Det är ju väl känt att ockupationsmaktens metoder är brutaliserande och att det urholkar moralen i det israeliska samhället. I den meningen är israelerna själva offer.

Klockan blir halv åtta. Mörkret har fallit och vi förstår att vi inte kommer att få passera idag. Vi begär våra pass tillbaka och förbereder oss på att åka tillbaka till Jerusalem för övernattning. Vi får göra ett nytt försök tidigt i morgon bitti. Då är det torsdagen den 28 februari och konferensen ska börja klockan tio. Om vi åker senast sju så bör vi hinna.

Nästa morgon går allt som på räls. Det är en ny gränsvakt och vi behöver bara vänta några minuter medan hon kollar våra papper. När vi tagit oss igenom den surrealistiskt folktomma teminalbyggnaden och dom många fjärstyrda grindarna, kommer vi så ut på ett dammig och sönderbombad väg och där möter våra värdar. Glädjen är stor över att vi lyckats komma igenom och jag inser att för palestinierna i Gaza så kan man aldrig räkna med att kunna genomföra det man planerat för det finnas alltid något steg som kontrolleras av israelerna.

Från gränsen till konferensen i Gaza stad är det några kilometer och vi passerar genom byar och flyktingläger. Överallt är det massor av barn som leker eller sparkar fotboll och återigen förundras jag över det jag också sett på andra krigsdrabbade platser, nämligen att driften att försöka leva ett normalt liv trots misär och direkt livsfara är förunderligt stark.

Många hus är skadade eller raserade av bomber. I Gaza ser jag spåren av de bomber som fälldes igår medan vi stod och väntade på den andra sidan bland annat inrikesministeriets och fackföreningsrörelsens hus i Gaza.

Två års arbete för Dialog och försoning

Dialog och försoning mellan palestinier är det bärande temat för vår konferens och en stor banderoll med detta budskap hänger på väggen utanför lokalen. Konferensen har samlat 190 deltagare. Det är akademiker och intellektuella, parlamentariker och före detta ministrar, borgmästaren i Gaza och ett stort antal journalister. Styrelsen för UTSP står i ”receiving line” och jag blir varmt mottagen. Jag blir presenterad för företrädare för olika palestinska grupperingar. Här finns Hamas, al Fateh, Islamic Jihad och de olika palestinska bokstavskombinationerna PFLP, DFLP med flera. På storduk i fonden finns deltagare från Västbanken med på länk.

Jag fylls av stolthet över att Palmecentret äntligen, efter snart två års arbete för inompalestinsk försoning lyckats få till stånd denna konferens mellan de rivaliserande palestinska fraktionerna. Dom som har kommit är i många fall betydande representanter för sina organisationer. I sista stund hade den person som skulle inledningstala för Fateh meddelat förhinder på grund av ”tandvärk”. Det var förstås en missräkning men det fanns andra al Fateh representanter bland deltagarna. Flera av talarna i konferensen till exempel Dr Ahmed Yossef, som är Ismael Hannyia’s närmaste rådgivare har tagit stora personliga risker för att komma till konferensen vilket tydligt illustreras av att den genomförs mot en ljudkuliss av israeliska attackhelikoptrar och palestinska Qassamraketer.

En efter en stiger företrädarna för olika palestinska grupperingar upp i talarstolen och uttrycker sin tacksamhet mot Palmecentret och beskriver hur mycket det betyder för dom och få stöd och att bli sedda i den svåra isolering som blockaden mot Gaza innebär. Flera talar om nödvändigheten av att den inompalestinska konflikten biläggs så att palestinierna kan stå starka i förhandlingarna med Israel och vara kapabla att genomförda eventuella överenskommelser.

När jag i slutet av konferensen säger adjö, kommer en deltagare tillhörig al Fateh fram till mig. Han tar mina händer och säger påtagligt rörd. ”Du har sagt till oss precis det vi behöver höra. Det är sant att dom enda som vinner på att vi slåss är dom som inte vill ha fred. Vi måste sluta slåss mot varandra!” Konferensen utmynnar i en gemensam deklaration som förmodligen är ett av de viktigaste dokumenten som antagits sedan Hamas tog över makten i Gaza i juni 2006.

Den här konferensen har föregåtts av en intensiv kontaktverksamhet gentemot parterna från Palmcentrets sida. Våra mångåriga goda kontakter med al Fateh och har vi bland annat Sten Andersson, Lena Hjelm-Wallén och Anna Lindh att tacka för. Socialdemokratiska utrikesministrar har med sina rakryggade ställningstaganden i Mellanösternfrågan gjort det lätt för oss att än idag bygga förtroendefulla kontakter också med andra viktiga aktörer i Mellanöstern.

Västvärldens hyckleri

Att Palmecentret överhuvudtaget inledde detta projekt trots omvärldens bojkott av Hamas beror på att vi tror på dialog och respekt för demokratiska val. Vi är dessutom beredda att leva som vi lär till skillnad mot västvärldens hycklande regeringar som utan att rodna kan vara med om att först bygga upp palestinska demokratiska institutioner för att kort därefter bidra till att sätta dom ur spel. Att ena dagen predika demokrati för att den andra visa prov fullständig respektlöshet för demokratiska val, att fortsätta att tala om en fredsprocess men samtidigt underlåta att protestera när Israel bombar Gaza sönder och samman, gång efter gång medan en och en halv miljon människor hålls inlåsta i detta fängelse.

EU’s och västvärldens svek har så i grunden skadat palestiniernas tilltro på omvärlden så jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att reparera relationen till Palestinierna? Kan vi någonsin mera få Palestinierna att tro på demokrati? Det kanske går, men då krävs det en fullständig omsvängning av politiken på flera håll.

EU måste engagera sig konstruktivt i konflikten och sluta gå i den amerikanska administrationens ledband. Unionen behöver en självständig utrikespolitik innan man ens börjar tänka på en gemensam utrikesminister. EU har en viktig roll att spela och måste förmås att göra så.

De viktigaste åtgärdena är i tur och ordning:
–          Lyft blockaden mot Hamas.
–          Uppmuntra försoning mellan al Fateh och Hamas och ge stöd till en omedelbar  vapenvila mellan Hamas och Israel
–          Stöd därefter bildandet av en ny palestinsk samlingsregering.
–          Kräv att Israel släpper de till fängslade parlamentarikerna från 2006 års val så att     den palestinska parlamentet kan börja arbeta.
–   Involvera Syrien  i fredsprocessen
–         Ställ symmetriska krav på parterna. Gör upp med ”dubbla standards”

EU måste förmås att lämna den symbolpolitik som hittills ställt ensidiga krav på Hamas, till exempel kravet om ett ”de jure” erkännande av den israeliska staten. Om man tror på bojkott som metod så måste man i konsekvensens namn också bojkotta de flesta andra arabländerna av samma skäl. Vidare borde man också ställa motsvarande krav på den israeliska regeringen vars koalitionsparti Yisrael Beitenu och dess premiärminister Avigdor Lieberman förnekar rätten till en palestinsk stat inom -67 års gränser.

Många menar att fred i Mellanöstern inte kan uppnås utan ett starkt amerikanskt engagemang. Just nu tror jag emellertid en EU-politik baserad på de värderingar som Unionen säger sig stå för är mycket viktigare. USA har alltjämt en viktig roll framförallt i relation till Israel. Däremot måste dom avstå från sin manipulativa politik gentemot palestinierna. Först härefter kan en eventuell fortsättning av Annapolisprocessen fortsätta.

Organisationer som Palmecentret kan visserligen kratta manegen för konstruktiva samtal men vårt arbete måste följas upp av rakryggade politiska beslut såväl i Stockholm som i Bryssel och Washington. Det skulle ligga väl i svensk tradition att ta ett sådant initiativ men Carl Bildt väljer istället att stödja den amerikanska politiken trots att han säkert inser dess förödande verkan. Det är i dessa stunder som man saknar Olof Palme som mest. Hans kloka ord från talet på Sergels Torg 1968 äger universell giltighet och fastän ämnad för Vietnamkriget är orden lika applicerbara på dagens Mellanösternkonflikt.

……”Demokratins mål kan aldrig nås med förtryckets medel. Man kan inte rädda en by genom att utplåna den – bränna åkrarna, förstöra husen, spärra in människorna eller döda dem.”

Text: Viola Furubjelke

Publiceringsdatum: 2008-04-01

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...