Skriv ut

Vid ett seminarium på Folkets hus i Umeå arrangerat av Palmecentret och ABF i Umeå och som behandlade Ryssland och det svenska folkrörelsebiståndet till Ryssland, ställdes frågan vart Ryssland är på väg. Första talare var den tidigare utrikesministern Lena Hjelm-Wallén som menade att den frågan är svår att besvara även för experten.

– Men man kan dock bestämma sig för att hoppas och det gör jag, sa hon, att Ryssland ska tycka att det är mödan värt att samarbeta med andra länder och att det ska leda till ett mindre beroende av de militära krafterna, som man i dag så mycket litar till.

– Somliga bedömare tycker att man ska hålla Ryssland på armlängds avstånd, men då riskerar man att isolera landet och det vore inte bra för någon. Ryssland skulle då inte kunna utvecklas ekonomiskt.

– Ska vi vara rädda för ryssen? Nej, inte vi i Sverige. Jag tycker egentligen inte att något förändrats på sistone, inte ens efter Georgienkriget. Jag kan förstå att de baltiska länderna och Polen drabbas av oro när de ser denna stormakt ingripa i Georgien och bryta mot folkrätten.

En annan fråga som Lena Hjelm-Wallén ställde gällde vårt eget handlande gentemot Ryssland.

– Jo, vi ska föra en egen Rysslandspolitik men den ska passa in på EU:s politik. Samverkan ska vara mottot och därför tycker jag att Carl Bildt gick för långt när han jämförde Ryssland med Nazityskland. Man ska kunna kritisera, men inte som Carl Bildt gjorde.

Vår regering fick sig en känga när Hjelm-Wallén kom in på kapitlet strypt bistånd till organisationer som arbetar för att stärka demokratiska krafter och det civila samhället i Ryssland. Det finns ju folkliga organisationer där som i viss mening skulle kunna liknas vid våra folkrörelser. Alliansens handlande var ”uppseendeväckande” ansåg vår tidigare utrikesminister som slutord i sitt korta anförande. Kommande talare anknöt till regeringens beslut, särskilt kännbart för AC-länet med dess livliga förbindelser med Karelen och Barentsregionen.

Värdet av diplomati

Palmecentrets Gunnar Lassinantti pekade på behovet av historisk bakgrund när det gäller att förstå sig på detta Ryssland. Han förde lyssnarna nittio år tillbaka i tiden, till första världskrigets sista dagar. Europa hade fått detta krig trots att flera av kungahusen var besläktade med varandra. Det som saknades 1914 var skicklig diplomati, det inser vi i dag, Lassinantti påminde om att det nu gått sjutton år sedan Sovjetunionen föll isär och ytterligare några sedan murens fall. Han talade varmt om Michail Gorbachev och de krafter som den gången talade om dialog och försoning i stället för den andra vägen. Dess förespråkare menade att väst, främst USA, skulle rusta militärt så mycket att Sovjetunionen skulle spricka, falla ihop politiskt och ekonomiskt, ”ett väldigt farligt resonemang”, sa Gunnar Lassinantti.

Andra talade som sagt för dialog och försoning. För dem betydde Västtysklands Willy Brandt med sin ”Ostpolitik” mycket och hans idéer påverkade också Olof Palme. En säkerhetspolitik skulle inte drivas ensidigt (USA:s metod och Israels, min anm) och på bekostnad av en annan makt utan i samklang, tillsammans med denne. Gorbachovs insats var föredömlig, anser vi i  dag men ryssarna tycker inte över lag så,  påpekade talaren. Så kom Boris Jeltsinperioden som innebar viss orientering mot väst samt  så kallad chockterapi, USA-inspirerad, som innebar försäljning till partipampar för en spottstyver av  statlig egendom, olja och annat, till ett fåtal. Jeltsin efterträddes av Vladimir Putin som förresten i ett tal 2005 påtalade detta förhållande, att några få berikat sig på de många människornas bekostnad. Putin kom också att bli den som lockade fram rent nationalchauvinistiska stämningar i Ryssland, sådant som det traditionellt alltid funnits en grogrund för.

Apropå skillnader i välstånd så berättade Gunnar Lassinantti

– När jag och Owe Persson besökte Karelen l997 – 98 träffade vi människor, lärare till exempel som inte fått ut sina löner på ett par år och pensionärer som inte fått ut sina pensioner.  Vi vet att ryssarna kan vara överlevnadskonstnärer, men ändå…

Upplever ett hot

Så förde oss Gunnar Lassinantti till Ukraina, Europas femte stat i storlek. Det är ett land som trots att det varit självständigt sedan december 1991 fortfarande av de flesta ryssar inte betraktas som utlandet!   Och Ukraina för sin del är ju väldigt beroende av Ryssland vad gäller ekonomi och energiförsörjning. Sedan har vi i det landet motsättningen mellan öst, där det bor mest ryssar och väst och där den västra delen vill landets anslutning till NATO. Detta upplevs, inte oväntat, som ett hot i Ryssland. Säkerhetspolitik handlar det ju också om varje lands egna uppfattningar, hur upplever ryssarna dagens situation, när man inte glömt gårdagen, kriget? Då dog tjugo, kanske trettio miljoner sovjetmedborgarna. Ingen familj lever omärkt av detta, alla saknar någon som gick bort under kriget.

Med dessa och andra erfarenheter står det klart att Ryssland inte vill bli inringat av väst, betonade Gunnar Lassinantti. Och, sa han, om vi går tillbaka till tiden för Tysklands enande, så ser vi vilka väldiga eftergifter som Gorbachov gjorde gentemot tyskarna. Han gick med på själva enandet, och inte nog med det, också att ett gammalt kommunistland, DDR, fick gå med i NATO. Men sedan skulle det vara stopp, det skulle inte vara någon fortsatt expansion österut. Gränsen måste gå där Sovjetunionens gräns mot väst gick, det var ett oeftergivligt krav. Men även på den punkten har man måst ge med sig för USA och Europa. Först fick de baltiska länderna komma under NATO:s beskydd (2004) och den processen går vidare med länder som Georgien och Ukraina som tänkbara medlemsstater. Det är klart att Ryssland upplever detta som ett hot.

– Nu tror jag, sa Lassinantti, att efter Georgien-kriget så har denna NATO-entusiasm svalnat något, särskilt i Ukraina, även om presidenten talar om NATO-medlemskap. Men han är inte populär i dag.

Slutordet från Gunnar Lassinantti rörde det bristande biståndet till Ryssland i statsbudgeten. Det finns tio miljoner som anslag till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter men de ska ligga utanför biståndsbudgeten. Och, och det är det väsentliga, de hjälper inte till i samarbetet om partnerskap och det regionala folkrörelsebaserade arbetet som under lång tid byggts upp mellan bland annat Västerbotten och Karelen, Kolahalvön och andra regioner.

1998 bildades ett karelisk folkbildningsförbund i Petrosavodsk under medverkan av folk från Västerbotten. Owe Persson, projektledare i Umeå var med.

– För att visa värdarna vad folkbildning och studiecirklar kunde vara, vad sådana verksamheter gick ut på så uppförde vi en teaterföreställning, berättade Owe Persson vid detta seminarium. Med på denna resa var folk från LO som besökte en traktorfabrik för att där knyta kontakter. Men det visade sig vara som på Stalins tid. Fackföreningen ägnade sig enbart åt frågor som gällde medlemmarnas fritid! Vi fortsatte med vår folkbildning och fann då att det inte var så många vanliga människor som var med i studiecirklarna utan mera politiker, jurister och läkare, många kvinnliga.

TBC!

– Allt det där var bra egentligen, fortsatte Owe Persson. Ryssar kom sedan över till oss i Umeå och talade om den bedrövliga folkhälsan i Karelen. Dom tryckte på två frågor som väldigt viktiga och det var dels alkohol och droger, många män upplevde aldrig sin femtiosjuårsdag, dels tbc. Det fanns en tredje också men den fick vi, värdarna, peka på och det var aids. Och med det som bakgrund så startade det här folkhälsoprojektet.

– Vi satte tillsammans ihop en projektansökan som vi riktade till Palmecentret. Det mynnade ut i en givande konferens kring folkhälsofrågor i Petrosavodsk 2006 med nitton personer från Västerbotten och ett sjuttiotal från värdlandet. Där byggdes nätverk och gjordes studiebesök på kliniker och dispensärer och på ett center för gatubarn. Sådana kan man förstå finns i miljonstäder men denna stad på tvåhundratusen är alldeles för liten, där borde inte finnas gatubarn. Senare hölls en liknande konferens i Umeå, där det bland annat visades så kallad telemedicin, tyckte han med emfas.

– Vi insåg att det i Ryssland saknades vad man kan kalla eftervård, det som de intagna behöver när de kommit ut ur fängelset, de sjuka när de behandlats färdigt. I vårt land finns en mängd föreningar som tar hand om och stöttar sina medlemmar när de återvänder hem. Vi sökte involvera Röda Korset i Ryssland samt de människor som arbetade med gatubarnen. I vår sista etapp ville vi starta ett folkhälso- och ungdomscenter, där det också skulle finnas några rum för att ta emot misshandlade kvinnor. Centret finns i dag som ett ungdomens hus, delfinansierat av Sida. Vi hade tänkt att om ungdomar besökte det datortek som finns, så skulle det finnas personal som skulle kunna tala med ungdomarna om aids, säkert sex, droger och sådant. Datorteket skulle så att säga locka dem. Vi är inte framme ännu och vet inte hur det blir i framtiden.

– Dock tror jag, fortsatte Owe Persson, att det kan bli problem, det krävs en kraftigare IT, ”motorvägar”, för att man ska kunna sitta i Arkhangelsk på en läkarexpedition och via webb-kameror skicka bilderna till specialisterna i Petrosavodsk, till exempel. Webb-utbildningar och webb-konferenser var sådant som vi tog upp och som vi hade hoppats kunna utveckla. Här i Umeå höll vi till i kommunfullmäktiges sal och sändningen därifrån kunde plockas ned vid universitetet i Petrosavodsk och eftersom vi hade simultantolkar så kunde man följa konferensen lika bra där som här i Umeå! Det är inte märkvärdigt, tekniskt sett. Det utesluter inte personliga möten, sådana behövs också, men det skulle spara väldiga belopp som nu går till resor. Man skulle lägga sådana besparingar på webb-utbildning i stället. Man kunde sända över föreläsningar från Umeå till Ryssland (och vice versa) med simultantolkning. Sådant här kallas förresten ”E-hälsa”. Det är särskilt väsentlig i Barentsregionen med dess enorma avstånd.

– Nu är läget oklart, ekonomiskt och frågan är om det går att hålla detta samarbete i gång, eller intresset för det, hos dessa så ”taggade” människor, om det inte snart händer något. Ja, denna ovisshet är för vår del resultatet av alliansregeringens politik, alltså nedskärningar av biståndsmedel. Nu kommer vi kanske att söka s k Östersjöpengar och medel från Nordiska Rådet. Nu nyttjas inte biståndspengar som förr, bland annat används de till att betala ambassadpersonalers löner, påpekade Owe Persson.

Kapplöpning om råvaror

– Barentsregionen är ett enorm stort område som blir alltmer uppmärksammat på grund av de väldiga råvarutillgångarna som olja, gas, timmer, malm. Nu råder det rena kapplöpningen efter dessa, påpekade Maria Östensson, ansvarig på länsstyrelsen för bevakning av denna region.

– Området är en känslig miljö och det är också känsligt politiskt sett med en tydlig rysk militär närvaro. Vi i Sverige måste förstärka banden mellan oss och inte utesluta Ryssland. Det gäller inte bara framställning av råvaror, det gäller också förädlingen av dessa. Vidare kan klimatförändringen öppna för nya scenarier, när större fartyg kommer att kunna ta sig fram i dessa vatten. Utbytet måste öka och för vår del gäller det då på den regionala nivån och ryska Karelen och där har anslagen minskat.

– Förutom det ekonomiska så har vi de sociala frågorna. Även om Ryssland blir rikare och rikare, så är det bara en liten del som faller ned till de vanliga medborgarna. Vår biståndsminister har uttalat sig om de sociala frågorna i Ryssland och menat att det är de ryska myndigheternas uppgift att åtgärda dessa problem. Men det är något man inte gör i Ryssland, ingenting blir gjort. De utsatta får inget stöd från staten. Minskar våra ekonomiska möjligheter till samarbete så tappas den folkliga förankringen bort och det är synd. Man väljer dessutom i Ryssland att blunda för vissa gruppers elände och det är framför allt de aids-drabbade. Så långt Maria Östensson, länsstyrelsen i Umeå, sade Maria Östensson avslutningsvis.

I slutorden av Gunnar Lassinantti poängterades än en gång det värdefulla med kontakter länderna emellan, människorna emellan, att bygga ut det civila partnerskapssamarbetet med hjälp av folkrörelserna och låta det komma till stånd regionerna emellan här uppe i norr och att hjälpa det civila samhället på traven och den vägen söka dyrka upp problemen i det alltmer auktoritärt styrda Ryssland och ge av våra erfarenheter och kompetenser.

– Vi måste stärka de folkligt förankrade aktörernas kontakter med varandra, liksom skolornas utbyte och journalistmöten, inte de politiska eliternas. Men den ambitionen verkar inte finnas hos vår nuvarande regering, avslutade Gunnar Lassinantti.

Text: Per Runesson

Publiceringsdatum: 2008-11-26

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...