Skriv ut

– Det är det enda ställe dit jag kan komma och lätta mitt hjärta. Här delar jag min rädsla med dom andra som har samma bekymmer som jag. Mest pratar jag om min son som har suttit i israeliskt fängelse i ett och ett halvt år. Det berättar Navel Ahmed, en av de palestinska kvinnor regelbundet besöker ett rådgivnings kontor som drivs av Jerusalem Center for Women med Palmecentrets stöd sedan ett år tillbaka.

– Jag är inte född här men det är mitt hemland. Hela mitt vuxenliv har jag tillbringat här, sedan jag gifte mig och kom från Jordanien. Här är min familj, min man och mina barn. Tyvärr har jag inget hus mer. For ett kort tid sedan hade vi två rum som byggdes på min svärfars land. Nyss sprängde Israelerna huset och nu är vi tillbaka i ett rum i min svärbrors hus.

Vi träffar Navel Ahmed på rådgivningskontor i Al Walajeh, en palestinsk by som i och med byggandet av muren annekterades från Västbanken och officiellt av israeliska myndigheter förklarades utgöra en del av Stora Jerusalem. Hon har kommit till kontoret för att delta i en workshop som anordnats för kvinnor från omnejden. Navel Ahmed är lugn och samlad medan hon pratar om ett liv kantat av en mångårig kamp mot israelska staten och de diskriminerade lagar som tillämpas mot palestinier i Jerusalems område.

– Min son var student i Abu Dis när israelerna dömde honom till 40 år fängelse. Vi fick ingen information om detta, utan hörde bara på israeliska armens radio att de kallade honom för terrorist och vårt hus för en vapenfabrik.

– Fem dagar efter att vi hörde detta på radio kom israeliska soldater till vår by och  sprängde huset i luften utan någon varning. Vi hann knappt lämna huset. Min yngste son var så traumatiserad att han slutade gå och prata.  Innan detta arresterade de min man flera gånger för olagligt byggande. Hela tiden hotade de också att de skulle spränga huset eftersom vi saknade tillståndet att bygga det. Vi sökte tillståndet men blev nekade trots att min svärfar ägde marken. Vi hade fem barn och var i stort behov av eget hus.

Navel Amheds familj är inget undantag i Stora Jerusalem där israeliska myndigheter försöker upprätthålla en demografisk balans mellan judar och palestinier  syfte att behålla judisk majoritet i staden. Detta innebär att antalet palestinier aldrig får överstiga 28 procent av Jerusalems befolkning. ”Balansen ” upprätthålls genom en form av kolonisering som kallas bosättning.

Nya bosättningar byggs på palestinsk konfiskerande mark. I nuläget finns det 200 000 bosättare i Östra Jerusalem som annekterads efter kriget 1967.  Både annektering och bosättningar strider mot folkrätt.

Drabbade palestinier får hjälp

På rådgivningskontoret får drabbade palestinier hjälp. Invånarna vars egendom är i fara informeras om sätt att driva mål mot saten Israel. Kvinnorna utbildas också i sina rättigheter. De är den mest utsatta gruppen i samhället och får utstå ett dubbelt förtryck, både genom ockupationen och samhällets starkt patriarkala traditioner.

– Jerusalem Center för Women och dess kontor har hjälpt mig att bli medveten om mina rättigheter, säger Navel Ahmed. De har lärt mig att arbeta med traditionellt hantverk som vi sedan säljer. Genom Centret har vi fått chans att prata om vår situation och vi har lyckats bryta ner en kultur av tystnad och rädsla. Vi har byggd ett nätverk av kvinnor i samma situation och även fått kontakt med andra MR organisationer som hjälpte oss att stoppa vissa husförstörelser.

Text: Svjetlana Duric, handläggare för Mellanöstern på Palmecentret

Publiceringsdatum: 2008-04-02

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...