Skriv ut

De senaste veckorna har de pågående förhandlingarna mellan Serbien och Kosovo totalt dominerat nyheterna i de både länderna. Den så kallade Belgrad-Prishtina-dialogen sker under EU:s medling och inleddes 2011 för att normalisera relationerna mellan partnerna. Frågor om vad som menas med en normaliserad relation finns det gott om. Liksom om hur utsikterna för att nå dit ser ut. Det skriver Palmecentrets Stina Oskarsson om i dag i Dagens Arena.

Serbien har ansökt om EU-medlemskap och uppnått kandidatstatus.  Det betyder att förhandlingar om medlemskap kan inledas, men innan det görs har EU ställt som krav att relationen mellan Serbien och Kosovo just ska normaliseras.

Delegationerna har rest i skytteltrafik mellan Belgrad, Prishtina och Bryssel de senaste veckorna. Och varje dag ägnas en stor del av nyhetsrapporteringen åt att berätta vilka som har träffats var, vad de har talat om och vilka steg som möjligen har tagits i någon riktning i dessa slutna samtal som förs på högsta politiska nivå. Eller som många uttrycker det: varje dag läggs mycket tid på att rapportera om ingenting. För trots information om möte efter möte så är det mer sällsynt med rapportering om konkreta framsteg. En allmän känsla bland vanligt folk i Serbien tycks vara en trötthet på allt prat om dialogen med Kosovo. Man orkar inte riktigt lyssna längre. Orkar inte riktigt tro på en lösning. Kanske är det svårt att ens föreställa sig vilken typ av lösning man ska tro på.

Förhandlingarna om normaliserade relationer handlar om diverse frågor. På vissa områden har framsteg gjorts, exempelvis gällande representation i regionala sammanhang och administrativ förvaltning av gränsövergångar. Men det handlar också om hanteringen av det serbdominerade norra Kosovo och om former för visst självstyre i kosovoserbiska enklaver. Utmaningarna är stora på vägen mot ett multietniskt samhälle som garanterar rättigheter och säkerhet för alla grupper.

Att tala om ett serbiskt erkännande av Kosovo som självständig stat är inte aktuellt i förhandlingarna, och inte heller något som EU kan driva då det finns medlemsländer som ännu inte har erkänt Kosovo. Det handlar bland annat om Spanien, Grekland och Bulgarien. Men målet är att nå någon typ av ökat ömsesidigt erkännande och att skapa förutsättningar för fredlig samexistens. Förhandlingarna rör tekniska frågor, men för att nå en hållbar förändring krävs också förändringar i hur människors ser på och förhåller sig till varandra.

Det är hoppingivande att dialogen pågår, att den prioriteras från högsta politiska nivå och att vissa framsteg faktiskt görs. Efter krig, misslyckade förhandlingsförsök och flera år av låsta positioner är detta ett positivt tecken. Samtidigt finns det en uppenbar distans mellan just den höga politiska nivån och folket på gatan. När jag frågar min granne i Belgrad vad hon tror om utvecklingen himlar hon uppgivet med ögonen och måttar med handen över pannan för att visa hur hon har fått mer än nog av frågan. ”Jag är så innerligt trött på allt prat om Kosovo, jag bryr mig inte längre, för min del kunde man gärna bygga en mur runt hela Kosovo. Då kanske vi kan fortsätta med att ta itu med det som är verkligt viktigt här. Jobb till exempel, människor behöver jobb för att överleva.”

Kanske säger det någonting om att relationerna faktiskt är på väg att förändras, att människors politiska prioriteringar håller på att skifta fokus. Men det säger också något om de utmaningar som existerar när det gäller att bygga fredliga och förtroendefulla relationer, och att vägen mot förändring av människors attityder är lång. Och därmed också vägen mot en normaliserad relation. För att bygga en mur runt Kosovo kan ju knappast betecknas som en normalisering.

Text: Stina Oskarsson, handläggare för Västra Balkan på Olof Palmes Internationella Center

Krönikan är även publicerad på Dagens Arena

Publiceringsdatum: 2013-03-31

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...