Skriv ut

Mycket har blivit bättre i Etiopien under Meles Zenawis tigreanska styre, men våldet efter valet förra året och de pågående rättegångarna mot företrädare för oppositionen och journalister visar att det är långt till verklig demokrati i landet. Konflikten med Eritrea är ännu inte löst, och nu beskylls Etiopien också för att mobilisera längs gränsen mot Somalia. Ett fredligt och demokratiskt Etiopien är en förutsättning för fred och stabilitet på hela Afrikas horn. Det konstaterar Torsten Nilsson, f d ambassadråd i UD, i denna analys av utvecklingen i Etiopien efter Mengistus fall 1991.

Etiopien är det enda land i Afrika som aldrig varit koloniserat. Italienarna försökte några gånger, men fick aldrig fäste i det otillgängliga bergslandet. Britterna gjorde också räder in i Etiopien, men fann inga tillgångar att slå mynt av. I alla fall inte av den storleken att de uppvägde kostnaderna för en ockupation. I Etiopien fanns tidigt en stark afrikansk nationalism och det är ingen tillfällighet att African Union (AU) har slagit upp sitt högkvarter i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Men att etiopierna sluppit yttre förtryck, betyder inte att de förskonats från inhemskt förtryck och interna konflikter. Ända sedan kejsardömet grundades århundradena före Kristi födelse, har olika folkgrupper konkurrerat om makten. Kejsarna styrde medborgarna enligt feodala principer, och även en förnyare som Haile Selassie var okänslig för undersåtarnas lidanden. Det sägs att han matade sina lejon med kött från silverfat medan etiopierna svalt.

Sedan kejsaren störtats i en militärkupp 1974, följde en period av röd terror under Mengistu Haile Mariam. Denne försökte bl a kollektivisera jordbruket, vilket inte minskade svälten i landet. I samband med 80-talets svältkatastrofer i Etiopien tvångsförflyttades människor från den nordliga Tigrea-provinsen och Eritrea, där väpnade uppror redan hade startat. Mengistu hann också med en konflikt med Somalia om Ogaden-provinsen. De invaderande somalierna besegrades med hjälp av Sovjetunionen och Kuba.

Under ledning av Meles Zenawi och den eritreanska befrielserörelsen EPLF under Isaias Afewerki, svepte den tigreanska gerillan TPLF, som förstärkt med några andra grupper kallades EPRDF ner från högländerna i norr 1991. Militärjuntan (dergen) störtades och Mengistu flydde till Zimbabwe, där han nu lär fungera som säkerhetsrådgivare åt Mugabe. En folkmordsrättegång pågår sedan tolv år mot Mengistu och 35 närvarande medlemmar av hans junta, men domarna skjuts ständigt upp. Man kan misstänka att de nuvarande makthavarna inte vill skapa rättsliga prejudikat som en dag kan komma att åberopas mot dem själva.

Meles gerilla sökte egentligen självständighet för Tigrea-provinsen, men erövrade hela landet av bara farten. Väl installerad i Addis Abeba, visade den inga tecken på att vilja lämna ifrån sig makten. TPLF kontrollerar i praktiken regeringen, även om denna formellt är en koalition av flera grupper. Att en minoritet på tio procent eller så av befolkningen styr landet är naturligtvis ohållbart i längden.

Stora förväntningar

Zenawi möttes av stora förväntningar och har uträttat en hel del gott för landet, särskilt i början. En demokratisk författning utarbetades och den politiska friheten ökade. Yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter garanterades. På papperet, om än inte alltid i verkligheten. Samtidigt liberaliserades den nerkörda ekonomin, trots att Zenawi och de övriga ledarna för den tigreanska gerillan från början var lika hängivna marxister som Mengistu.

Författningen uppmuntrar etnisk mångfald och ger vidsträckt skydd åt minoriteter. Etiopien har ett 80-tal etniska grupper, de flesta med egna språk, några med självständighetsambitioner. Det är en ständig källa till konflikter, både mellan grupperna (oftast om allt knappare naturresurser) och mellan etniska grupper och de centrala myndigheterna. När polis och militär sätts in för att stävja oroligheter, slutar det oftast med skjutande. Hundratals människor har dödats under årens lopp.

För att förebygga sådana konflikter, skapades genom författningen 1994 en federal stat med nio etniskt baserade regioner och två självstyrande städer (Addis Abeba och Dire Dawa). Regionerna har egen regering och kan bestämma i vissa angelägenheter. De har rentav möjlighet att utträda ur federationen. Men centralmakten i Addis har behållit kontrollen över hela landet när det gäller tunga frågor som säkerhet och ekonomi, och självständighetssträvanden slås alltjämt ner med våld. En motsägelse med tanke på att regeringen själv är framsprungen ur en minoritet.

Eritrea kunde, om viljan funnits på båda sidor, möjligen ha fått plats i detta federala koncept. Men Zenawis och Afewerkis starka egon och historiska motsättningar lade hinder i vägen. Eritreanerna ser sig ibland som överlägsna de ”vilda” tigreanerna – ironiskt nog på grund av att man genom koloniseringen fick tillgång till bättre utbildning än kusinerna på den etiopiska sidan av gränsen. Eritreas läge vid havet och fler kontakter med omvärlden bidrar också till skillnaderna.

Maktkampen mellan de tidigare vapenbröderna var snart i full gång med det blodiga skyttegravskriget 1998-2000 som skrämmande konsekvens. En konflikt som kostade många års utveckling och som fortfarande inte är bilagd. För det lilla Eritrea har kriget och de avbrutna ekonomiska förbindelserna med det stora grannlandet varit förödande, medan Etiopien klarat sig betydligt bättre. Men båda länderna skulle uppenbart tjäna på att samarbeta i stället för att slåss om en dammig gränsby, Badme, med några tusen invånare och helt utan strategisk eller ekonomisk betydelse för något av länderna.

Andra flerpartivalet

I maj 2005 hölls det andra flerpartivalet i Etiopien. Efter afrikanska förhållanden måste det betecknas som lyckat. Högt valdeltagande (85 procent), fredligt på valdagen och framgångsrikt för oppositionen som ökade från ett dussintal till 172 platser, eller en tredjedel av platserna i parlamentet. Oppositionen vann dessutom borgmästarvalet i Addis Abeba (men hade ännu i mars 2006 inte övertagit styret där) och gjorde bra ifrån sig i städerna i allmänhet. Helt enligt mönstret i Afrika: Sittande regeringar har lättare att kontrollera byarna där de betyder allt för människorna än den rörligare stadsbefolkningen som inte känner av statens hand på samma sätt.

Naturligtvis förekom valfusk – men troligen inte i den storleksordningen att regeringen skulle ha förlorat valet om allt gått rätt till. Man får inte glömma att EPRDF får ”credit” för att ha fördrivit Mengistu och dergan, som var särskilt illa sedd på landsbygden. Till detta kommer att bara statliga medier når ut till folket i byarna.

Det hör samtidigt till mönstret för afrikanska val att oppositionspartierna nästan alltid skyller uteblivna framgångar på valfusk och vägrar att acceptera även uppenbara nederlag. I Etiopien ledde detta till oroligheter först i maj-juni, sedan i november. Oroligheterna slogs ner av polis och militär med sedvanlig brutalitet. Ett hundratal människor dödades, tusentals människor arresterades. De flesta har släppts men 110 oppositionsanhängare (varav ett antal parlamentsledamöter), journalister och medborgarrättsaktivister ställdes i februari inför rätta för högförräderi och till och med folkmord! Åklagaren har ännu inte presenterat några bevis för deras skuld.

Som alla befrielserörelser har EPRDF svårt att ställa om från militär kamp till civilt demokratiskt styre. Men Meles har nu suttit vid makten lika länge som Mengistu och det är hög tid att hans regim nu lever upp till de demokratiska ideal som den bekänner sig till.

Å andra sidan måste även oppositionen acceptera demokratins spelregler och inta sina platser i parlamentet. Den frågan har lett till en splittring av det största oppositionspartiet, CUD. Ett 80-tal av de mer pragmatiska ledamöterna har intagit sina platser, valt nya ledare och bildat ett nytt parti, CUDP. Hur detta kommer att påverka den inrikespolitiska utvecklingen återstår att se. En dialog är nödvändig för att bryta dödläget. En förutsättning för en sådan är förstås att regeringen släpper de fängslade oppositionsmedlemmarna.

Det som utom valvåldet och repressionen mot oppositionen oroar omvärlden mest är spänningen längs demarkationslinjen mot Eritrea. Den eritreanska regeringen jagade i vintras bort den västerländska delen av FN:s övervakningsstyrka UNMEE, och både Etiopien och Eritrea förde fram militära förstärkningar till gränsområdet. För dagen betecknas läget som ”stabilt men spänt”.

Rättsligt råder den märkliga situationen att den internationella gränskommissionen för några år sedan överraskande fastställde att Badme (som var under etiopisk kontroll när kriget bröt ut i maj 1998) tillhör Eritrea. Medan Internationella skiljedomstolen i Haag i ett beslut före jul lägger skulden för kriget på Eritrea, något som skulle kunna ligga till grund för etiopiska krav på skadestånd. Det intryck man får när man går igenom regeringarnas uttalanden under det senaste året är att Etiopien trots allt inte önskar något nytt krig om Badme, men att regeringen i Addis Abeba inte vill visa svaghet inför hemmaopinionen. Detta gäller i än högre grad regeringen i Asmara, som misslyckats med i stort sett allt.

Behov att visa musklerna

De inrikespolitiska problemen hänger ihop med de utrikespolitiska. Både Zenawi och Afewerki har behov av att visa musklerna inför hemmaopinionen. I någon mån också inför de andra länderna på Afrikas ”horn”. Som den större och starkare parten har Etiopien ett moraliskt ansvar för att visa kompromissvilja i de i sak oväsentliga gränsfrågorna och inte låta sig provoceras till stridshandlingar. I synnerhet som Etiopien redan har vunnit en stor moralisk seger genom att Eritrea utpekats som angripare i kriget 1998-2000. Vid samtal i London har Etiopien visat beredskap att överväga en evakuering från det område som tilldömts Eritrea, mot att eritreanerna drar sig ur den demilitariserade zonen.

Det är viktigt att omvärlden – både internationella organ och regeringar – inte förlorar fokus på konflikten och på de inre förhållandena i Etiopien och Eritrea. Det gäller också African Union (AU), under vars stadga båda länderna lyder. AU:s möjligheter att påverka är störst i fråga om Etiopien, medan förbindelserna mellan AU och Eritrea är frysta. Regeringen i Asmara misstänker att AU spelar under täcket med Etiopien.

Inte heller konflikten med Somalia är löst. Eritrea håller spänningarna vid liv genom att stödja självständighetsrörelsen ONLF (Ogaden National Liberation Front) och dess motsvarighet i den somaliska provinsen Oromiya, OLF (Oromo Liberation Front), som ställer till med problem i Etiopien från baser i Somalia. Etiopierna kallar gränsen mot Somalia för en ”provisorisk administrativ linje”, vilket antyder svårigheten att över huvud taget upprätthålla en gräns i ett område som bebos av nomader.

Ogadenkonflikten är ett skäl till att etiopierna är mycket aktiva i Somalia. Men de har också ekonomiska intressen att bevaka i Somalia. Etiopien utnyttjar t ex hamnen Berbera i utbrytarprovinsen Somaliland för in- och utförsel. Sannolikt går man också USA:s ärenden i jakten på verkliga eller förmenta terrorister i Somalia. Ett mått på etiopiernas inflytande i Somalia är att man fick ledaren för Puntland, den andra utbrytarprovinsen i norr, vald till övergångspresident i Somalia.

Skulle den just nu segrande islamistmilisen i Somalia göra sig till herrar i hela landet, kan detta öka spänningen mellan Etiopien och Somalia. Islamistmilisen beskyller redan (17 juni) Etiopien för truppsammandragningar vid gränsen och räder in i Somalia. En ytterst farlig situation håller på att uppstå, eftersom också Eritrea, Djibouti, Sudan och inte minst USA har fingrar med i spelet. USA håller med sitt kontraproduktiva ”krig mot terrorismen” på att destabilisera även denna del av världen.

Ett inåt vacklande och utåt aggressivt Etiopien kan ställa till med nya problem i det hårt prövade grannlandet. Omvänt skulle ett demokratiskt och fredligt Etiopien kunna ge ett positivt bidrag till normaliseringsprocessen i Somalia och stabiliteten på hela Afrikas horn.

 

Text: Torsten Nilsson

__________________________________________

Fakta om Etiopien:
Namn: Federal Democratic Republic of Ethiopia

Huvudstad: Addis Abeba (3-4 miljoner invånare)

Yta: 1 097 000 kvm (drygt dubbelt så stort som Sverige)

Folkmängd: Cirka 75 miljoner

Religioner: Kristna (etiopiska ortodoxa kyrkan) och muslimer, ungefär hälften av vardera. Religiös tolerans råder – än så länge.

Medellivslängd: 43 år

BNP/capita: Ca 200 USD, vilket gör Etiopien till ett av de allra fattigaste länderna i världen

Tillväxt 2003-2005: Runt 6 procent

Viktigaste näringar: Jordbruk, framför allt kaffe (som står för hälften av exportinkomsterna), bönor, oljeväxter, läder och textilindustri, guldutvinning

Sysselsättning: Cirka 85 procent i jordbruket, 2 procent i industrin och 12 procent i tjänstesektorn

Publiceringsdatum: 2006-06-19

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...