Skriv ut

Då och då arresteras Michael Kandukutu från Zimbabwe av säkerhetspolisen, och det händer att hans barn trakasseras. Men han tänker aldrig ge upp sitt fackliga engagemang. – För många zimbabwier är facket hoppet om demokrati.

Michael Kandukutu. Foto: Agneta CarlesonZimbabwe hade en gång en stark ekonomi, men har under president Robert Mugabe förvandlats till en fattig och auktoritär polisstat. År 2009, efter skarpa internationella påtryckningar, gick Mugabe och hans parti ZANU-PF med på att bilda en samlingsregering där även oppositionsledaren Morgan Tsvangirai ingår. Tsvangirai leder Movement for Democratic Change, MDC, som har starka band till fackföreningsrörelsen.

– Det mesta i vårt land är korrupt, men inte den självständiga fackföreningsrörelsen. Vi har fria val till fackliga uppdrag och för att bli omvald måste man göra ett bra jobb. Människor ser att vårt arbetssätt fungerar, och det väcker respekt, berättar Michael Kandukutu.

Att det har sina sidor att arbeta fackligt i Zimbabwe känner han och familjen väl till. Hustrun och de två barnen har fått vänja sig vid att Michael Kandukutu kan försvinna till polisarresten och att säkerhetspolisen gör oväntade hembesök.

– Jag har ändå haft tur. Flera fackliga kollegor har mördats, misshandlats eller fått sina hus nedbrända, säger han lugnt när vi ses på fackförbundet IF Metalls huvudkontor i centrala Stockholm.

Michael Kandukutu är 37 år, har ett vänligt leende och är påläst, engagerad och kunnig. Han arbetar som organisationsansvarig på “Zimbabwes LO”, Zimbabwe Congress of Trade Unions ZCTU, i huvudstaden Harare. Jobbet fick han efter att ha gått “den långa vägen”: jobb på en läderfabrik efter skolan, lokala fackliga uppdrag, sedan uppdrag i Sko- och Läderarbetarnas fackförening och därefter ZCTU. Nu är han på sitt livs första Sverigebesök för att diskutera det projektsamarbete som ZCTU och Palmecentret har för att stärka den zimbabwiska fackföreningsrörelsen.

– Samarbetet är jätteviktigt, att vi får professionell hjälp att utveckla vårt fackliga arbete. Vi behöver också internationella kontakter som vet vad som händer i Zimbabwe och kan reagera mot övergrepp, säger han.

Michael Kandukutu tittar intresserat på tavlorna på väggarna i Metallhuset. Några föreställer fattiga svenska arbetare med röda fanor som demonstrerar för rättvisa, frihet och bröd. Det var snart 100 år sedan, men den kampen pågår just nu med full kraft i hans hemland. Med samlingsregeringen har Zimbabwe stabiliserats något, men ändå är 85 procent av zimbabwierna utan jobb och fyra av fem lever i direkt fattigdom. I FN:s årliga Human Development Index kom Zimbabwe på plats 169 – allra sist! För att överleva blir många gatuförsäljare.

– Folk säljer vatten, hembakat bröd, cigaretter – vad som helst som kan ge några kronor till mat och hyra.

Trots samlingsregeringen fortsätter trakasserierna mot människor som vågar opponera sig mot Mugabe och hans parti. Och den som deltar i en strejk riskerar ett livslångt fängelsestraff. Ändå är Michael Kandukutu försiktigt optimistisk.

– Problemen i vårt land är enorma. Men vi har en demokratisk fackföreningsrörelse och ett parti som vi stödjer. Det är en bra början!

Text och foto: Agneta Carleson

Publiceringsdatum: 2011-12-09

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...