Skriv ut

Det är en märklig och skrämmande känsla att stå intill husruinen i staden Valenzuela som ingår i Metro Manila. Några månader tidigare i maj 2015 utbröt här en brand i skofabriken Kentex. En brand som tog minst 80 arbetares liv.

– De som arbetade på den övre våningen hade ingen möjlighet att rädda sig, berättar June Santos från den filippinska fackliga centralorganisationen Sentro. Alla utrymningsvägar var blockerade och fönstren var gallerförsedda. De arbetare som var instängda kvävdes snabbt av den giftiga röken.

Arbetsmiljön på Kentex var enligt June Santos bedrövlig. De anställda arbetade 8-10 timmar om dagen sex dagar i veckan för en lön som motsvarade tre-fyra dollar om dagen. Det är en lön som ligger långt under den lagstadgade minimilönen i Manilaregionen.

Den officiella siffran över antalet personer som omkom är 72 men enligt boende intill fabriken var den verkliga siffran ytterligare minst tio.

Sentro krävde efter brandkatastrofen en översyn av hur de mindre fabrikerna i Valenzuela följde arbetsmiljölagstiftningen. Resultatet var nedslående. Knappast en enda fabrik som inspekterades följde landets arbetsmiljöregler.

Fackliga aktivister försökte efter branden komma i kontakt med överlevande arbetare. Men det visade sig att företagsledningen hade skrämt arbetarna till tystnad.

Många som arbetade på skofabriken var unga kvinnliga migrantarbetare som kom från provinser flera hundra mil från Manila. Flera bodde på fabriken. Av de som kom från Valenzuela var det flera skolflickor som arbetade extra eftersom det var skollov när branden utbröt. De hjälpte sina mammor som arbetade på Kentex.

Vakt med hagelgevär och sari-saristore

Vi försöker ta oss in på fabriksområdet där ett par personer röjer i bråten. Snabbt dyker en vakt upp med ett avsågat hagelgevär på ryggen. Vi uppmanas att försvinna och drar oss undan några meter.

Intill oss finns en liten gatubutik, en sari-sari store. Tvåbarnsmamman Tess, som är butikens ägare, berättar sorgset att branden började på förmiddagen den 13 maj.

Tess driver en butik utanför skofabriken Kentex. Foto: Stefan Lindberg

– Ett par personer höll på med svetsning på nedervåningen när det plötsligt började brinna. På någon minut var Kentexfabriken övertänd. Gråtande insåg jag att flera av mina vänner som jobbade där inne inte skulle klara sig. Tyvärr fick jag rätt. Allt var som en ond dröm. Branden kändes overklig.  Jag stod bara och tittade på och visste inte vad jag skulle göra.

 

Enligt Tess räknade hon till över 80 liksäckar som fördes ut från fabriken.

–Våra lokala myndigheter gick ut med uppgiften att det var 72 döda redan innan eftersläckningen var avslutad. Vi som bor här vet att myndigheterna gärna förskönar statistiken. De sista döda kropparna fördes bort från området först efter en vecka efter branden. Värmen gjorde att stanken i området efter några dagar var svår att uthärda.

June Santos dom över ägarna till Kentex är skoningslös.

– De är ansvariga för att så många av deras anställda omkom i branden och måste ställas inför rätta! Medvetet bröt de mot brandföreskrifterna. Kentex var en arbetsplats av värsta sorten med svältlöner och undermålig arbetsmiljö. Dessvärre är arbetsförhållandena knappast bättre på de andra fabrikerna i området.

Bättre liv för barnen

Innan vi måste vidare ropar Tess att hon vill tillägga något.

– Jag arbetar här varje dag för att mina barn ska få ett bättre liv, förklarar hon. Även om jag inte tjänar mycket hoppas jag att inkomsterna från min affär ska bidra till att mina barn kan gå klart i skolan, kan skaffa sig en utbildning. De får inte tvingas börja arbeta på en fabrik som Kentex, på en arbetsplats där arbetarna inte har några rättigheter.

På Folkets Hus i Quezon City blir vi mottagna av Edwin Bustillos, generalsekreterare i den fackliga federationen Alliance of Progressive Labor, APL.  Edwin ingår i den arbetsgrupp som efter branden på Kentex tillsattes av arbetsmarknadsdepartementet för att undersöka hur andra fabriker i området följde arbetsmiljölagstiftningen.  Han är dessutom facklig representant i Filippinernas nationella antifattigdomskommission.

– Vår rapport visar att bara ett fåtal av de omkring 500 småindustrierna i området bryr sig om att följa arbetsmiljölagstiftningen, säger Edwin Bustillos. Det är snarare regel än undantag att fabriksägare bryter mot lagarna och exploaterar arbetarna.  De anställda kommer ofta från avlägsna provinser, bor på fabrikerna och tillbringar all sin tid där.

Enligt Bustillos är lönerna på de fabriker som inspekterades ofta bara hälften av den lagstadgade minimilönen i Metro Manila.

– På den lönen gör fabriksägaren dessutom ibland avdrag för de arbetare som sover på fabriken och  för den mat som de måste köpa av företaget. Många gånger handlar det om ett modernt slaveri! Med tanke på att det i Filippinerna finns cirka 800 000 småindustrier som Kentex är det ett gigantiskt arbete vi har framför oss, konstaterar Bustillos.

– Samtidigt måste vi börja någonstans och inspektionerna i Valenzuela är ändå en start. Från fackligt håll kommer vi att fortsätta trycka på för att våra på pappret hyggliga arbetsmiljölagar och minimilönelagstiftningen ska respekteras .

Bustillos betonar att för att nå framsteg är det viktigt att fackföreningsrörelsen blir starkare och att förenings- och organisationsrätten inte kränks.

– Vägen är lång men från fackligt håll kommer vi att fortsätta driva på för att arbetsmiljöinspektioner genomförs och för att ägarna på Kentex inte kommer undan sitt ansvar för den katastrofala branden, slutar Edwin Bustillos.

Text: Lennart Johnsson

Publiceringsdatum: 2015-12-28

Till toppen av sidan
De är ansvariga för att så många av deras anställda omkom i branden och måste ställas inför rätta! June Santos, Sentro

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...