Skriv ut

För drygt 90 år sedan, 6 december 1917, beslutade finska lantdagen att förklara Finland självständigt. Det var en månad efter ryska revolutionen. Efter tidiga överväganden om att göra landet till monarki likt de skandinaviska grannländerna – en tysk tronpretendent hann till och med utses - beslutades att styrelseformen skulle vara republik.

Vladimir Iljitj Lenin kände väl till Finland efter att ha vistats i landet i olika perioder från och med 1905, senast under sommaren 1917 i väntan på ett gynnsammare läge att fullfölja marsrevolutionen 1917 med det som kom att bli den mera omvälvande oktoberrevolutionen.

Det har spekulerats i orsaksförklaringar till medgivande av självständigheten såsom sovjetstatens yttre nödtillstånd i slutet av första världskriget eller dess inre förvirring. Ett faktum är att bolsjevikpartiets kongress i april 1917 med Josef Stalin som talesman i nationalitetspolitiska frågor hade understött Finlands rätt till statlig oavhängighet gentemot den provisoriska ryska regeringen. Den senare eftersträvade att bibehålla Finland som ett storfurstendöme inom Ryssland.

Enligt författaren och den tidigare diplomaten Max Jakobson ingick ett erkännande i Lenins nationalitetspolitik och dikterades inte av någon strävan att främja revolutionens sak: – Genom att erkänna Finlands självständighet på nyårsafton 1917 krönte Lenin sitt långvariga arbete för att försvara autonomin och för att erkänna vårt lands självständighet. Denna handling var dessutom såtillvida av avgörande vikt att ingen västmakt ansåg sig kunna erkänna Finlands självständighet innan sovjetregeringen fattat ett positivt beslut (Max Jakobson. Våldets århundrade s. 58 ff. Atlantis 2001).

Men det finns andra historieuppfattningar såsom att det bakom orden och försäkringarna till finnarna fanns en klar strävan att revolutionen skulle gå vidare i Finland. Finska senatens hemställan om att man skulle ta hem de ryska trupperna från Finland ledde inte till någon åtgärd. Därför misstroddes i vissa kretsar Rådsrepublikens – som ännu inte benämndes Sovjetunionen – avsikter. Ord och gärningar har inte alltid stämt överens i rysk politik.

Inbördeskriget

Den unga finska nationen drabbades redan i januari 1918 av ett fyra månader långt inbördeskrig mellan de röda och de vita som författaren Väinö Linna skildrat i sin berömda romantrilogi Här under polstjärnan. Mer än 30 000 människor stupade genom först den röda terrorn och senare den ännu mera omfattande vita terrorn samt beroende på farsoter och andra missförhållanden. 80 000 personer från den röda sidan sattes i fängelser i bland annat Helsingfors, Tammerfors och Lahtis eller internerades i ett arbetsläger utanför Ekenäs efter kriget. 12 000 personer av dessa dog av svält främst under juni månad 1918.

Historieprofessorn Heikki Ylikangas har på ett balanserat sätt skildrat händelseförloppet i boken Vägen till Tammerfors. I industristaden Tammerfors hade de röda upprättat sitt högkvarter och till slut förlorat slaget om staden, vilket ledde till de vitas seger.

Finland hade ännu ingen egen armé vid tiden för inbördeskriget. De vita som upprättat sin arméstab under ledning av marskalk Gustaf Mannerheim i Vasa i södra Österbotten hade fördelen att till sig kunna knyta jägarsoldater som utbildats i Tyskland under första världskriget. Den sovjetiska röda armén var upptagen av det egna inbördeskriget och från den stod ingen mera avgörande hjälp att uppbringa för den röda sidan.

Inbördeskriget och dess efterverkningar har utgjort en smärtsam och djupgående varböld i den finska samhällskroppen i flera generationer efteråt. Först på allra senaste tiden har minnena av det blodiga inbördeskriget som mycket starkt delat nationen och folket övergått till att företrädesvis bli historia. I Tammerfors stadsmuseum är avdelningen över inbördeskriget ännu en mycket begränsad samling av foton och föremål, vilket vittnar om traumat i de tragiska händelserna.

Mellankrigstiden

Det självständiga Finland förblev i stort sett okänt i omvärlden fram till det andra världskriget. Finland var då ännu ett tämligen fattigt, agrart land med en begränsad industrisektor främst baserad på den exportinriktade skogsindustrin.

Den finska nationen och dess identitet hade börjat formas med självständighetssträvanden inom politiken från slutet av 1800-talet, nationalromantik inom konsten och arkitekturen, utbredning av ett landsomfattande finskt skriftspråk och en förstärkt ställning för det finska språket – på viss bekostnad av det svenska – inom samhällsförvaltningen och universitetsvärlden.

En finsk nationallitteratur utvecklades med förebilder från Elias Lönnroths Kalevaepos och Alexis Kivis roman Sju bröder. Fennomanismens fader och tongivande teoretiker på 1800-talet J.V. Snellman var född i Stockholm och påstås aldrig själv ha lärt sig finska språket fullständigt.

Ett fåtal finländare vann berömmelse utanför landets gränser såsom långdistanslöparen Paavo Nurmi och kompositören Jean Sibelius.

Den finlandssvenska minoriteten utgör idag fem procent av landets befolkning. En vanlig missuppfattning i Sverige är att denna främst utgörs av överklassen. Sant är att många ledande finansfamiljer haft finlandssvenskt ursprung. Men den absolut avgörande delen av finlandssvenskar har varit fiskare och bönder i kustområdena eller haft andra vanliga arbetar- och tjänstemannayrken. När jag för några år sedan en höst besökte den årliga strömmingsmarknaden på Helsingfors salutorg var det påfallande att majoriteten av fiskförsäljarna hade svenska efternamn.

Svenska språket har under hela självständighetstiden bibehållit sin ställning som Finlands andra officiella språk, dock utan ha varit oomstritt. Finskan hade blivit ett förvaltningsspråk först på 1880-talet. Dessförinnan var svenska språket allenarådande i officiella sammanhang.

Under flera decennier rådde regelrätta språkstrider som fick återverkningar ända in i svenska Tornedalen. Den spända situationen ledde till att utrikesministrarna Rickard Sandler och Rudolf Holsti samt utbildningsministrarna Arthur Engberg och Uuno Hannula företog en gemensam manifestations- och propagandaresa till Tornedalen i oktober 1937, i syfte att kyla ned de hätska stämningarna i språkfrågan.

Ännu är språkfrågan laddad i Finland, vilket har framgått vid en aktuell dispyt med anledning av beslutet att de tidigare obligatoriska studentproven i svenska ska avskaffas. Själv har jag alltid upplevt en nederlagskänsla, när en finländare tilltalar mig på engelska, vilket börjar bli det vanliga inom den yngre generationen. I en slags personlig protest övergår jag då till att svara dem på finska.

Det är intressant att inte enbart finlandssvenskar utan även purfinnar som president Urho Kekkonen och tidigare statsministern Paavo Lipponen uppträtt som framstående förespråkare av det svenska språkets ställning. Vid ett besök i Stockholm för några år sedan sa Lipponen kritiskt med anledning av det senaste beslutet om studentprovet: – Det bådar inte gått för svenska språkets ställning i Finland, och tillade: – Tyvärr!

Den unga finska nationen uppvisade en viss politisk omognad. Till detta hörde att extremnationalistiska Lapporörelsen och ultrahögerpartiet IKL, med god förankring i Österbotten, kunde spela en roll på 1930-talet, vara representerat i riksdagen och ägnade sig åt att ”jaga företrädare för de röda”. Till slut gick det för långt när Lapporörelsen tog initiativ till att tvångsskjutsa förre presidenten K J Stålberg, tillika finska grundlagens fader, till sovjetryska gränsen för att demonstrera sitt missnöje även med honom.

Kampen mot odemokratiska krafter som Lapporörelsen bidrog dock till att göra Finland till en mognare politisk demokrati.

Under mellankrigsperioden förbjöds kommunistpartiet att verka, och förbudet fanns kvar till och med fortsättningskriget.

Andra världskriget

En utmärkt översikt av landets historia presenteras i historieprofessorn Henrik Meinanders bok Finlands historia (WSOY. 2006).

Finland drogs in i tre krig under andra världskriget. De var vinterkriget 30 november 1939 – 13 mars 1940, fortsättningskriget från midsommartiden 1941 – 19 september 1944 och kriget i Lappland under senhösten 1944. En uppsjö av litteratur – även på svenska – finns om krigen. Vinterkrigets utbrott var en direkt följd av Tysklands och Sovjetunionens uppdelning av östra och södra områdena i Östersjöregionen i intressesfärer sinsemellan utifrån ett hemligt tilläggsprotokoll i Molotov-Ribbentrop-pakten som slöts 23 augusti 1939. Finland tillfördes Sovjetunionens intressesfär enligt överenskommelsen.

Vinterkriget ledde till att Finland tvingades avträda stora områden i Karelen. 400 000 karelare omflyttades till andra delar av Finland, eller ungefär lika många som emigrerat till Sverige under efterkrigstiden. Frågan om återlämnande av Karelen har fortsatt att vara en framträdande politisk fråga. Den låg särskilt varmt om hjärtat för Urho Kekkonen som på 1930-talet valts in i riksdagen som företrädare för Viborgs valdistrikt.

Fortsättningskriget har bedömts utifrån mera motstridiga uppfattningar. Jag delar själv majoritetssynen i Finland, att detta krig var en logisk följd av vinterkriget och i praktiken oundvikligt, därför att Sovjetunionen redan från början inte hyste någon tilltro till alternativet finsk neutralitet i kriget. Detta faktum, mera än finska kontakter med Tyskland och placeringen av tyska soldater på finsk mark redan före kriget avgjorde krigsutbrottet som inleddes med massiva sovjetiska luftanfall mot åtskilliga mål i Finland, inklusive huvudstaden Helsingfors, utan föregående krigsförklaring. Vid ett hemligt extramöte med finska riksdagen 25 juni 1941, samma kväll som flyganfallen inletts, förklarade statsminister J.W. Rangell ”att Finland befinner sig i krig”. Att regeringen fick folket med sig 1941 beror enligt vissa finska bedömare på att många ville få tillbaka de områden som Sovjetunionen tagit efter vinterkriget.

Finland förde ett parallellkrig vid sidan av Tyskland mot Sovjetunionen. Särskilt kontroversiellt var president Risto Rytis köpslagan med utrikesminister Ribbentrop om leveranser av militär utrustning från Tyskland försommaren 1944, utan att blanda in riksdagen som skulle ha röstat emot. Ryti ställde sig som personlig garant inför de tyska ledarna, att ingen separatfred skulle komma att ingås mellan Finland och Sovjetunionen. Och det var just det som kom att ske några månader senare. Denna händelse blev en huvudpunkt i krigsansvarighetsrättegången mot Ryti efter kriget.

Finland behövde desperat förstärkningar efter Röda arméns genombrott på Karelska näset 9 juni och förlusten av Viborg 20 juni 1944. Under Ribbentrops besök i Helsingfors bekräftades förstärkningarna till Finland, avdelningen Kuhlmey med störtflygare, en division tyska soldater tillfälligt och moderna pansarvapen. Ryti ville först inte skicka ett brev som tog upp saken till Hitler, men övertalades till detta bland annat av marskalk Gustaf Mannerheim. Rytis brev har av många ansetts vara ”en fosterländsk handling”. Hitler uppfattade inte ”bluffen”. Det var den politiska ledningens avsikt att senare snabbt lösgöra sig från kriget med en ny president och en ny regering. Så skedde också och Mannerheim tillträdde som president den första augusti 1944.

En annan kritisk fråga har gällt att finska armén de facto överskred den gamla gränslinjen till Sovjetunionen under fortsättningskriget, vilket bl a handels- och industriminister och finansminister Väinö Tanner, tillika ledare för landets socialdemokratiska parti – som sedan gjordes till syndabock efter kriget – motsatte sig i regeringen.

Kriget i Lappland utlöstes av en paragraf i vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen efter fortsättningskrigets slut som förpliktigade Finland att själva driva ut kvarvarande tyska trupper, såvida dessa inte självmant hade lämnat landet före ett bestämt datum. Och så skedde inte.

Finland tvingades agera militärt. Större delen av Lappland, inklusive residensstaden Rovaniemi, brändes ner av de retirerande tyska trupperna. 56 000 finländare, främst kvinnor och barn, evakuerades under denna tid till Sverige, efter hemställan från den finska regeringen och medgivande av den svenska regeringen.

I Sverige har en felaktig uppfattning odlats om att de finska ledarna skulle ha varit protyska eller pronazistiska. Så var inte fallet. Tvärtom hade de flesta av dem i allmänhet – bortsett från krigens tvingande realiteter – en reserverad eller direkt avog inställning till Tyskland. Det framgår klart av Stig Jägerskölds biografi i åtta delar över marskalk Gustaf Mannerheim, president J.K. Paasikivis dagböcker i tre delar (president 1946-1956) och Juhani Suomis dokumentära verk över president Urho Kekkonen (1956-1981) i åtta delar som bygger på Kekkonens egna anteckningar (Suomis böcker finns tyvärr endast på finska).

Efterkrigsperioden

Efterkrigspolitiken kom att bestämmas av att Finland förlorat krigen – och av att Sovjetunionen vunnit dem. Landets tidigare näst största stad Viborg tillfördes det östra grannlandet. En lag antogs som omfördelade jordbruksmark till de många inhemska karelska migranterna som blev resultatet av landavträdelserna.

”Parisfredsavtalet” slöts 1947 med Sovjetunionen, Storbritannien, Kanada, Tjeckoslovakien med flera länder som befunnit sig i krig med Finland. Avtalet innehöll klausuler angående territoriella – återlämnande av Petsamoområdet – politiska, ekonomiska och militära förhållanden. Finland berättigades enligt avtalet att endast ha 34 400, 4 500 respektive 3 000 man i land-, sjö- respektive luftstridskrafter. De sistnämnda begränsades till 60 flygplan. Finland förbjöds att inneha eller tillverka atomvapen, sjöminor, torpeder och ubåtar.

Under kalla kriget framstod dessa begränsningar som oerhört försvårande för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar med någorlunda trovärdighet. Suomis böcker utvisar att Kekkonens samtal med sovjetledarna ofta handlade om att ”lirka” för att få dem att de facto godkänna större finska försvarstyrkor. Men även de andra fredsslutande parternas samtycke krävdes, varav Storbritanniens var viktigast.

Det andra viktiga avtalet bilateralt mellan Finland och Sovjetunionen var fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, vsb-pakten, från april 1948. Vsb-paktens första artikel föreskrev: ”I fall Finland eller Rådsunionen (Sovjetunionen) genom Finlands territorium skulle bli utsatt för väpnat angrepp från Tyskland eller annan därmed förbunden stats sida (vilket Sovjetunionen kom att uttolka som Natos medlemsstater, artikelförfattarens anm.), kommer Finland, troget sina förpliktelser som självständig stat, att kämpa för angreppets avvärjande”. Det bör observeras att artikeln endast gällde ”inom Finlands gränser”, alltså inte utomlands såsom t ex på sovjetiskt territorium.

Ännu känsligare var paktens andra artikel: ”De Höga Fördragsslutande Parterna skola rådpläga sinsemellan i fall det konstateras att hot av ett i artikel 1 avsett militärt angrepp föreligger”.

En huvudfråga direkt efter världskriget blev om Finland skulle tvingas gå samma väg som Tjeckoslovakien och de andra nya satellitstaterna och bli en s k folkdemokrati. Finlands politiska manöverutrymme var mycket begränsat, men utvidgades sakta och successivt över tiden.

De allierades – länder som befunnit sig i krig med Finland – kontrollkommission förlades till hotell Torni i Helsingfors, och den dikterade många viktiga beslut fram till dess den avvecklades efter Parisfredsavtalet. Kommissionen dominerades av sin chef Sjadanov och Sovjetunionen, medan den näst viktigaste avtalspartnern Storbritannien spelade en blygsam roll. President Paasikivi skriver att landets självständighet först säkrades genom den bilaterala vsb-pakten året efteråt.

Ett tidigt beslut blev att Finlands kommunistiska parti åter blev lagligt, och det deltog sedan i valen inom frontorganisationen folkdemokraterna. I det första efterkrigsvalet 1945 fick socialdemokraterna 50, folkdemokraterna 49 och agrarförbundet (centerpartiet) 49 av de 200 platserna i landets riksdag.

Folkdemokraternas Mauno Pekkala (som konverterat från socialdemokraterna) utsågs till statsminister, också utifrån bedömningen att han hade bättre förutsättningar än andra kandidater till posten att hålla den store östlige grannen vid gott humör. Inrikesminister med ansvar för statspolisen blev kommunisten Yrjö Leino, den förste kommunisten i denna position utanför Sovjetunionen. Leinos livsöde har tecknats av sonen, förre Expressenjournalisten Olle Leino i boken Vem tackar Yrjö Leino? I satellitländerna i Öst- och Centraleuropa kom kommunistlierade inrikesministrar att bli verktyg för att bereda vägen för folkdemokratiska styren.

I praktiken rådde ett slags undantagstillstånd där Finlands oberoende stod på spel. President Paasikivis dagböcker erbjuder en hisnande läsning om den formellt självständiga statens reellt begränsade handlingsmöjligheter. Paasikivis förtvivlan och ilska i det tysta och tankar om folkdemokraterna och kommunisternas tendenser till fosterlandsförrädiska handlingar skymtar fram på flera ställen i texterna.

Situationen förbättrades sedan de nya avtalen slutits och valet 1948 som innebar ett stort bakslag för folkdemokraterna. Kommunistspöket i efterkrigstidens diktaturer tonade då fram till skillnad från tacksamheten över Sovjetunionens insatser för att befria världen och Europa från Hitlers Nazi-Tyskland i de första efterkrigsvalen i många europeiska länder. I det förnyade finska valet fick agrarförbundet 56, socialdemokraterna 54 och folkdemokraterna endast 38 platser i riksdagen.

Socialdemokraten Karl-August Fagerholm ersatte Pekkala som statsminister och folkdemokraterna tvingades lämna regeringen på grund av valutslaget. En ”dekommunistifiering” av statspolisen inleddes, och kommunistsympatisörer ersattes av andra personer på strategiska befattningar inom polisen. Demokratin stabiliserades och farhågorna om övergång till folkdemokrati blev allt mer avlägsna.

För flera år sedan var jag med och ordnade ett seminarium på Seskarö om ”Förelåg det risk för en statskupp i Finland efter andra världskriget?”. Medverkade gjorde Olle Leino och Juhani Salminen, den senare har efter forskningar gett ut boken Kemi elokuussa 1949 (Kemi i augusti 1949), som handlar om en välkänd arbetarkonflikt i staden som möjligen kunde betraktas som ett sista försök till folkdemokratisk framstöt för att vinna den politiska makten i landet. Även om situationens allvar inte helt kan avskrivas, så är min bedömning att det aldrig förelåg något avgörande hot om en kommunistisk maktkupp i Finland. Dessutom hade Josef Stalin en annan strategi för Nordeuropa än för Centraleuropa, där maktomvälvningar även med våld ingick i planeringen.

Vapensstilleståndsavtalets 13:e paragraf förutsatte att de ansvariga för kriget skulle rannsakas och dömas. Kommunisterna hade ett särskilt ont öga till den socialdemokratiske partiledaren Väinö Tanner som varit utrikesminister under vinterkriget och även ingick i regeringen under fortsättningskriget. Tanner upplevdes som den ”strategiska huvudfienden inom arbetarrörelsen”.

Väinö Tanner och Urho Kekkonen hade suttit i samma regering före kriget. Kekkonen var sedan inte statsråd i någon av krigsregeringarna, men återkom efter krigen som justitieminister. Det blev där hans uppgift att förbereda krigsansvarighetslagen och  iståndsätta den särskilda kringansvarighetsdomstolen. Detta skapade en fientlig relation mellan Kekkonen samt Tanner och andra socialdemokrater med partisekreteraren Väinö Leskinen i spetsen som under 50-talet och första åren på 60-talet förgiftade atmosfären i finsk politik.

Urho Kekkonen och för övrigt även den sittande presidenten J.K Paasikivi såg kringsansvarighetsdomstolen som oundviklig, och den hade föreskrivits i avtalet för vapenstillestånd. Några personer fick offras för att säkra det högre målet om Finlands självständighet. Tanner ansåg sig oskyldigt dömd, och hävdade att han intagit en återhållande linje i regeringen bland annat genom att bestämt ha avrått från att finska trupperna skulle passera över den gamla gränslinjen till Sovjetunionen, vilket således skett de facto.

I krigsansvarighetsdomstolen ingick även politiker. Kommunisternas representant där var Hertta Kuusinen som föreslog som längsta straff livstids fängelse för Tanner och fortsättningskrigets president Risto Ryti. Slutbeslutet i domstolen togs av dess jurister. Hårdaste straffen fick Risto Ryti, statsminister J W Rangell och Väinö Tanner med 8, 5 respektive 3,5 års fängelse. Kommunisterna klagade över att domarna var alldeles för milda.

Starkt graverande för Ryti var att han utverkat ny tung försvarsmateriel från Tyskland på försommaren 1944 mot sin personliga garanti att Finland inte skulle komma att sluta någon separatfred med Sovjetunionen,

Enligt vapenstilleståndsavtalet från hösten 1944 ådömdes Finland att betala ett krigsskadestånd till Sovjetunionen på 300 miljoner USD i 1938 års penningvärde under sex år från 1946 till 1952. Det var en oerhört hård börda för den krigssargade finska nationen som samtidigt skulle klara av karelarnas omflyttning inom landet. Återbetalningarna sköttes till punkt och pricka av finländarna.

Urho Kekkonens tid

1952 kunde Finland för första gången på länge börja skönja en ljusare framtid. Krigsskulden var slutbetald till Sovjetunionen, sommarolympiaden genomfördes i Helsingfors och riktade hela världens blickar mot Finland, Armi Kuusela från Uleåborgs läns glesbygder utsågs till Miss World.

Kekkonens första presidentperiod var en utomordentligt kritisk period i Finlands historia. Samma dag som han tillträdde utbröt en generalstrejk i landet. Enligt Juhani Suomis böcker upplevde sig Kekkonen starkt motarbetad av socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen.

1957 återvaldes Väinö Tanner till socialdemokraternas partiordförande, och samma år sprack partiet i två delar, ”Väinö Leskinen-falangen” benämnd efter partisekreteraren och ”Emil Skog-falangen”. Partisplittringen hade stor återverkan inom fackföreningsrörelsen. Leskinenfalangen var starkt Kekkonenkritisk, medan Skogfalangen hade bättre relationer till presidenten. Socialdemokratin försvagades under en period starkt av splittringen, och partiet hamnade från 1958 utanför regeringen efter att en av Karl August Fagerholm ledd regering tvingats lämna in sin avskedsansökan. En första återkomst till regeringsställning åstadkoms först efter 1963, då ”tredje linjens man” Rafael Paasio valts till ny partiordförande och senare också blev statsminister.

Förre partiordföranden Paavo Lipponen har bedömt: – Den gamle Tanners återinträde i det socialdemokratiska partiets ledning under åren 1957-63, där han skulle vara Kekkonens utmanare, visade sig vara en felbedömning.

Urho Kekkonen blev första gången agrarförbundets (centerns) statsminister 1950 och var sammanlagt regeringschef fem gånger samt också utrikesminister. 1 mars 1956 tillträdde han som president efter att ha vunnit presidentvalet med en rösts övervikt framför socialdemokraternas Karl-August Fagerholm.

Utrikespolitiken hade en framträdande ställning i presidentvalskampanjen. Sovjetunionen hade i januari samma år återlämnat Porkkalabasen väster om Helsingfors som de innehaft efter krigen. Det har spekulerats i om denna händelse hjälpte Kekkonen i valet. Socialdemokrater och samlingspartiet, liksom många andra borgare uppfattade Kekkonens utrikespolitik som alltför ryssvänlig. De slöt därför tillsammans upp bakom Fagerholm.

Inom det egna partiet, agrarförbundet, var högerfalangen starkt kritisk mot Kekkonen, även om de stödde hans presidentkanditatur. Tack vare sin utrikespolitiska linje stöddes Kekkonen även av folkdemokraterna. Hans företrädare i ämbetet Paasikivi föredrog uppenbarligen också Kekkonen som president på grund av dennes mera realistiska inställning till den mäktige grannen i öster. Sovjetledningen förordade öppet Kekkonen som president på grund av hans utrikespolitiska linje.

Paavo Lipponen höll som statsminister ett tal om ”Väinö Tanner: En fredspolitiker” på Finlandsinstitutet i Stockholm (15 november 2001). Lipponens sa: – Som utrikesminister i vinterkrigsregeringen försökte Tanner i de avgörande ögonblicken åstadkomma fred medan Kekkonen – vid den tiden degraderad till en riksdagsman i ledet – krävde att striden skulle fortsätta om än den skulle leda till ”hjältemodigt självmord”. Under fortsättningskriget ansattes landets regering av Kekkonen från ett annat håll. Vid tidpunkten för striderna kring Stalingrad 1942-1943 gick han över till den s k fredsoppositionen och började söka en ny typ av utrikespolitisk linje, en linje som grundades på anpassning till Sovjetunionens intressen.

Sovjetledningens och sovjetmedias kritik mot sina speciella hatobjekt, socialdemokraterna Väinö Tanner och Väinö Leskinen, tilltog efter återvalet av Tanner till partiledare. Speciellt var det Tanners och Leskinens västliga utrikespolitiska orientering och påstådda ”närmande till Nato” som sovjetpropagandan ondgjorde sig över. Kritiken drabbade även den av socialdemokraten Karl-August Fagerholm ledda regeringen som 1958 tvingades avgå på grund av ”nattfrosten”, dvs de försämrade relationerna till Moskva.

Nattfrosten inträdde då Fagerholm bildat en regering där agrarerna förblev i minoritet,  medan folkdemokraterna hamnade utanför regeringen. På socialdemokratiskt håll bedömdes Kekkkonen ha motarbetat denna regering från början.

Bland socialdemokraterna uppfattade man också att finska kommunister tog omvägen via Moskva för att komma åt sin strategiska huvudmotståndare inom arbetarklassen. Man uppfattade att olika anklagelser hade ”ruvats i säcken i Finland innan de värptes i Moskva”. Från den här tiden förstärktes också systemet med ”husryssar” på sovjetiska ambassaden, ofta KGB-agenter, som utvecklade kontakter med finska politiker inom alla politiska läger.

Femtio- och sextiotalen är knappast någon ärofull politisk era av Finlands självständighet, men det är svårt att motargumentera påståendena att det knappast fanns någon annan utväg än att nära och förhållandevis förtroendefullt vårda relationerna till Sovjetunionen. Det finns flera exempel på politiska övertramp under denna epok. Självcensuren kom att prägla pressen.

Utomlands och särskilt regeringschefen i Bayern Frans Jozef Strauss talade om ”Findlandisierung” som ett begrepp för anpassningspolitik till Sovjetunionen. Strauss talade om finlandisering för att försöka motarbeta Willy Brandts östpolitik, som han menade skulle föra till samma resultat som den finska politiken.

Det viktigaste var ändå att Finland behöll sin självständighet och gradvis utvidgade sitt handlingsutrymme och oberoende. ”Medbröderna” enligt Molotov-Ribbentrops-paktens hemliga tilläggsprotokoll från augusti 1939, Polen, Estland, Lettland och Litauen hade alla förlorat sitt nationella oberoende. Finland som tvingats gå krigets väg lyckades behålla sin självständighet.

Kekkonen baserade enligt Juhani Suomi sina första presidentvalskampanjer på två huvudfrågor. Den första var ett inrikespolitiskt försvar för landets nordliga, nordöstra och andra gränsområden och dess invånare med krav på regionalpolitiskt motiverade investeringar och infrastrukturinsatser samt utjämning av medborgarnas ekonomiska villkor. Kekkonen kan sägas ha varit en slags jämlikhetspolitiker, och placerade därmed in sig i vänsterfalangen inom agrarförbundet. Kekkonens intresse för landets utkantsområden underströks av hans många resor dit, bland annat årliga skidsemestrar, och de nära personliga vänskapsband som han knöt där med många ledande och ”vanliga” personligheter, såsom också med Norrbottens läns landshövding Ragnar Lassinantti.

Kekkonens utrikespolitik

Kekkonens andra huvudfråga var självfallet Finlands utrikespolitik byggd på hänsynstaganden till Sovjetunionens intressen och som han såg som både en fredspolitik och en neutralitetspolitik, och som allt oftare började benämnas Paasikivi-Kekkonen-linjen. I januari 1952 förberedde Kekkonen från sjukbädden ett linjetal om utrikespolitiken – som benämndes pyjamastalet – och som publicerades i tidningen Maakansa. Kekkonen utgick från Sovjetunionen och Nordeuropa.

Sovjetunionen under Josef Stalins ledning hade närmast efter kriget varit ointresserad av neutralitetspolitik, också under tiden för de till slut i januari 1949 torpederade förhandlingarna om ett Skandinaviskt försvarsförbund mellan Sverige, Danmark och Norge (Tage Erlanders största besvikelse under hans tid som statsminister).

Efter bildandet av Nato 1949 visade däremot Sovjetunionen ett nytt intresse för nordisk neutralitet, och Kekkonen knöt an till det i sitt pyjamastal där han föreslog en neutralisering av Norden, som om en sådan fullföljdes skulle innebära att Norge och Danmark lämnade Nato.

Särskilt i Norge väckte Kekkonens förslag motstånd. Norrmännen uppfattade Kekkonens utspel som att det spelade en Nato-fientlig opposition i Danmark och Norge i händerna. En tid trodde Kekkonen också att det skulle vara möjligt med skandinavisk neutralitet, men när inte detta blev fallet inriktades det finska agerandet på den s k nordiska balansen, med Danmark, Norge och Island som medlemmar av Nato och Finland och Sveriges med sinsemellan olika slag av neutralitetspolitik.

Urho Kekkonen upplevde att Tage Erlander, svenska regeringen och landets diplomati förstod sig på Finlands speciella situation. Däremot reagerade Kekkonen med ilska vid upprepade tillfällen mot skriverier i Dagens Nyheter och av dess chefsredaktör Herbert Tingsten, som han inte ansåg begripa sig på Finland. Under hela Kekkoneneran uppträdde de båda liberala Stockholmstidningarna Dagens Nyheter och Expressen som starka Kekkonenkritiker. Bedömningen inom presidentens egna led var att kritiken ofta byggde på informationer som lämnats från Kekkonenkritiska källor i Finland, och som ansågs vara alltför känsliga för att kunna publiceras i hemlandet.

I Nato kom Förbundsrepubliken Tyskland att ingå, och därmed kunde förhållanden i hela militäralliansen utvecklas till anledningar till konsultationer enligt vsb-paktens andra artikel, särskilt om Tyskland var inblandat, och automatiskt vid de upprepade Berlinkriserna.

Tysklands militära återuppbyggnad och militära samverkan i Östersjön genom ett tysk-danskt försvarssamarbete inom Nato kunde också potentiellt bli en konsultationsfråga med utgångspunkt i vsb-pakten, enligt Kekkonen.

De finska presidenterna hade tidigare främst företagit sina resor på ämbetets vägnar till Moskva och Stockholm. 1961 bedömde Kekkonen och kretsarna kring honom att det nu var dags att förklara den finska utrikespolitiken i London och Washington, och där försöka vinna ökad förståelse för politiken. Kekkonen hyste ingen högre uppfattning om Storbritanniens och USAs ambassadörer i Helsingfors och ansåg att dessa presenterade en skev rapportering till sina regeringar, och att de var starkt påverkade av Kekkonennegativa källor i Finland.

På våren 1961 tog premiärminister Harold Macmillan emot Kekkonen i London. I oktober-november senare på året styrdes färden till Kanada, Washington och andra resmål i USA. Två träffar ägde rum med president John F. Kennedy, som enligt Juhani Suomi noga och intresserat lyssnade på Kekkonens informationer om Sovjetunionen och dess ledares uppfattningar i viktiga internationella frågor. Kekkonen hade själv ett huvudintresse att ta upp Tysklands roll med hänsyn till vsb-paktens föreskrifter och den tilltagande sovjetiska kritiken mot förbundsrepubliken. Kennedy redovisade ett amerikanskt strategiskt huvudintresse att ställa upp bakom förbundsrepubliken Tyskland också för att säkra dess integration och lojalitet inom västblocket.

Kekkonen lyckades också framgångsrikt, enligt Suomi, redovisa Finlands utrikespolitik, dess bakgrund och motiv, vid en stor pressträff i Washington. USA-resan hade sedan övergått till träffar med finländare i förskingringen kring de stora sjöarna i norr och till en rekreativ del med besök i San Fransisco och Hawaii, då Finlands drabbades av ett nytt hårt slag, den s k notkrisen.

Sovjetregeringen åberopade i en not det tilltagande militära kristillståndet i Nordeuropa, och särskilt förbundsrepubliken Tysklands roll i sammanget för att få till stånd nya konsultationer med Finland med hänvisning till vsb-pakten. Berlinkrisen fanns med i bilden. Efter att ha mottagit noten skickade Kekkonen omedelbart utrikesminister Ahti Karjalainen, som var med på Amerikaresan, hem till Helsingfors för en första krishantering och återvände själv strax efteråt.

En omfattande diskussion har förts om noten var ”beställd” för att stötta Kekkonen i presidentvalet i januari 1962 mot Honkaförbundet som samlats bakom förre justitiekanslern Olavi Honka som presidentkandidat. Sådana uppfattningar spreds också av Kekkonenkritiska finländare och rapporterades till olika västregeringar, vilket försämrade Kekkonens anseende i dessa kretsar.

Honkaförbundet stöddes av alla som ogillade Kekkonen och särskilt dennes utrikespolitik, dvs socialdemokrater, samlingspartister, stora delar av de andra borgerliga mittenpartierna liksom Veikko Vennamos utbrytarparti från agrarförbundet, småbrukarpartiet.

Kekkonen sa bestämt nej till militära konsultationer enligt paktens andra artikel och förordade politiska samtal med sovjetledaren Nikita Chrustjov byggda på ömsesidigt förtroende.  Han fick stöd för sin uppfattning av Chrustjov vid deras möte i Novosibirsk i november 1961. Chrustjov sade sig ha förtroende för och lita på Kekkonen personligen.

På detta sätt lyckades Kekkonen avvärja notkrisen utan att framkalla några militära konsultationer, vilket varit hans taktik från början direkt efter utlösningen av det nya kristillståndet. Enligt Suomi hyste Kekkonen en inte alltför hög uppfattning om ledande militärer i det egna landet som varit inriktade på militära konsultationer, och enligt hans uppfattning inte begrep sig på politik. Kekkonen kom därefter i allmänhet att inta en ganska reserverad hållning till ledande militärer.

Vid hemkomsten hyllades presidenten av jublande finländare för att ha säkrat landets självständighet och neutralitetspolitik. Honkafronten hade rämnat under resan till Novosibirsk. Många på den borgerliga sidan hade flyttat över sina sympatier till Kekkonen som fortsatt president. Olavi Honka avsade sig sin presidentkandidatur.

Kekkonen återvaldes med 199 av 300 röster. Fagerholm hade till och med på sluttampen föreslagit omval av Kekkonen med stöd av en undantagslag. Kekkonens utrikespolitik hade segrat. Hans ställning, utrikespolitiskt och inrikespolitiskt sett, hade stärkts. Efter återvalet inleddes en längre period då han successivt blev mindre och mindre omstridd som landets ledare, och med åren rent av utvecklade en viss maktfullkomlighet.

Sedan omvaldes Kekkonen åter tre gånger till president 1968 och 1978 genom val och för perioden 1974-1978 genom en undantagslag.

Kekkonen knöt an till Norge respektive Sovjetunionen med sina olika förslag, vilket särskilt kom att misstolkas bland norrmännen. I början av 60-talet föreslog han att en fredszon i avspänningssyfte skulle skapas i gränsområdet mellan Nordfinland och Nordnorge, Förslaget var bilateralt baserat och avsåg endast Finland och Norge – utan inblandning av Sovjetunionen – men tolkades negativt på norsk sida som att Kekkonen var ute efter ”att gå ryssarnas ärende”. Ledande norska politiker missförstod Kekkonen, och detta innebar sannolikt att den finske presidenten diskvalificerade sig från att kunna få Nobels fredspris, vilket var särskilt aktuellt efter ESK-konferensen i Helsingfors 1975.

Nordkalotten framstod som säkerhetspolitiskt intressant vid den här tiden. Murmanskbasen rustades upp till att bli världens främsta marina kärnvapenbas, och amerikanska kärnvapenbestyckade Polarisubåtar började trafikera Nordatlanten. På Föreningarna Nordens Nordkalottkonferens i Kiruna i augusti 1962 deltog Sveriges och Norges statsministrar Tage Erlander och Einar Gerhardsen samt Finlands förre, politiskt utsedda statsminister Martti Miettunen (vid tiden för konferensen hade landet en expeditionsministär). Gerhardsen tog upp frågan om att det egentligen var onaturligt att inte det fjärde kalottlandet, dvs Sovjetunionen, deltog i kalottsamarbetet.

Trevare började tas för att få till stånd nedrustningssamtal mellan supermakternas ledare. Ett förslag från kretsen kring Kekkonen var att Nikita Chrustjov och John F Kennedy skulle träffas i Rovaniemi hösten 1962 för sådana samtal. Förslaget föll dock inte i god jord på den amerikanska sidan. Världsläget skärptes allvarligt samma höst och kulminerade med Kubakrisen, då världen under 13 dygn i oktober stod närmare ett kärnvapenkrig än förr och senare.

I januari 1963 föreslog Kekkonen att Norden skulle göras till en kärnvapenfri zon som en avspänningsåtgärd. Enligt historikern Henrik Meinander lade han fram förslaget väl medveten om att det inte skulle accepteras av Norge och Danmark, vilket inte heller blev fallet. Det var enligt Meinander ett förslag i praktiken också riktat mot Moskva för att lugna ned sovjetledarna i syfte att kunna undvika nya eventuella militära konsultationer enligt vsb-pakten genom att hålla zonfrågan vid liv. Förslaget syftade också till att motverka eventuella ryska avsikter att försöka stationera kärnvapen i Finland. En lag infördes om att förbjuda kärnvapen på finsk mark. Juhani Suomis biografer stöder Meinanders uppgifter, och möjligen har den senare hämtat sina informationer därifrån.

Sverige förhöll sig också avvaktande till zonförslaget med kännedom om inställningen i Norge och Danmark under första tiden efter förslaget lagts fram. 1975 uttalade Anders Thunborg,  statssekreterare i försvarsdepartementet, att zonförslaget var klok utrikespolitik. Strax efter årsskiftet 1980/81, då norska regeringen visade ett nytt intresse för zonidén, konstaterade också Olof Palme att zonfrågan kommit i ett nytt läge. Under Mauno Koivistos presidenttid (1982-1994) prioriterade Finland däremot själv ner zonförslaget.

Karelenfrågan stod som tidigare nämnts högt upp på Kekkonens dagordning. Vid samtal med sovjetledarna föreslog presidenten att Viborg, landets näst största stad före kriget, skulle återlämnas mot att landområden i nordöstra Lappland skulle överföras till Sovjetväldet. Kekkonen var också beredd att ensidigt erkänna DDR – före Förbundsrepubliken Tyskland – i den händelse att Viborg gavs tillbaka. Dessa inviter avvisades dock på den sovjetiska sidan.

När hyran av Saimakanalen förverkligades för fartygstrafik ville Kekkonen se det som ett första steg som senare skulle kunna leda fram till återlämnandet av Karelens tidigare finska områden. Senare finska presidenter har förhållit sig svalare till tanken om Karelens återanknytning och utgått från rådande de facto-förhållanden. Däremot har projektet hållits vid liv inom medborgarorganisationen Karelska förbundet.

I samband med Sovjetunionens upplösning 1991 har det spekulerats i om det förelegat ett erbjudande till Finland att återköpa de karelska områdena. Säkra officiella källor har dock tillbakavisat spekulationerna, hävdat att detta inte alls var aktuellt och att Finland vid denna tid prioriterade att snabbt kunna bli ett kandidatland för medlemskap i EU samtidigt med Sverige och Österrike.

Sett historiskt i efterhand kan konstateras att Kekkonens utrikespolitiska kalkyl höll.

Gradvis kunde Finland utvidga sin neutralitetspolitiska verkningskrets med medlemskap i Nordiska rådet, Förenta Nationerna och i Efta, först genom det s k Finn-Eftaavtalet, trots vanligen inledningsvis motspänstiga reaktioner från Moskva.

Ännu vid tiden för europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 ville inte sovjetledarna erkänna finsk neutralitetspolitik, vilket Kekkonen försökte få dem att göra. Kekkonen valde själv att formulera sig ”Finlands neutralitetspolitik baserad på vsb-pakten”. EU eller EEC som dess föregångare hette var ett omöjligt alternativ för Kekkonen.

Kekkonen uppfattade EEC som en ekonomisk och politisk union med västlig anknytning, och att detta framför allt var Sovjetunionens inställning. Statsminister Mauno Koivisto förde fram förhandlingarna långt om Nordek, en nordisk ekonomisk union. Men när Kekkonen började ana att Danmark såg Nordek främst som en etapp på väg in i EEC satte han stopp för Finlands medverkan i de fortsatta förhandlingarna om Nordek strax före jul 1969.

Socialdemokraterna, SDP, som öppet stödde Kekkonen på 1970-talet, hade mer och mer tagit över initiativet som landets tongivande parti inom utrikespolitiken, särskilt från och med att Kalevi Sorsa blivit statminister 1972 och sedan partiordförande 1975. Vid socialdemokraternas partikongress i Tammerfors i juni 1972 fördes en diskussion om EEC som idag kan betraktas som mycket märklig.

Den stora skiljelinjen på SDP-kongressen i EEC-frågan gällde om man överhuvudtaget skulle börja förhandla med EEC – och då inte om medlemskap utan endast om ett frihandelsavtal – eller inte. Utrikeshandelsminister Jussi Linnamo förordade förhandlingar och fick stöd av en majoritet av kongressdelegaterna. En talför minoritet talade emot att ens påbörja förhandlingarna med EEC. Bland dessa framträdde Antero Jyränki, presidentens dåvarande kanslichef, Erkki Raatikainen, chef för statliga radio- och TV-bolaget, YLE samt Erkki Tuomioja, tills i mars 2007 Finlands utrikesminister och den drivande kraften under Finlands EU-ordförandeskap andra halvåret 2006.

1972 ledde partiordföranden Rafael Paasio en kortlivad socialdemokratisk regering som tvingades avgå på EEC-frågan.

Utrikeshandeln med Sovjetunionen vid denna tid motsvarade minst 20 % av Finlands totala handel och hade stor betydelse för landets ekonomi. Den baserades på bilaterala avtal, och export och import förutsattes vara lika stora. I praktiken garanterade politikerna mera än ”marknadskrafterna” – och i hög grad Kekkonen personligen – handelsavtalen med Sovjetunionen.

Kekkonens vänsterbetonade inrikespolitiska hållning gick väl att förena med socialdemokraters uppfattningar. I utrikespolitiken närmade sig socialdemokraterna honom, och var faktiskt först – till och med före centerpartiet – med att föreslå att Kekkonen skulle omväljas genom en undantagslag 1974.

Spänningarna i de norsk-finska relationerna kan ha inverkat negativt på norska Nobelkommittén som trots stödsonderingar av bland annat Thorbjörn Fälldin som ny statsminister inte var pigga på att tilldela Urho Kekkonen Nobels fredspris för hans insatser att få till stånd Helsingforskonferensen 1975. Helsingforskonferensen, en höjdpunkt i Kekkonens karriär som utrikespolitiker, och som ”brobyggare mellan öst och väst”, samlade 35 länders stats- och regeringschefer från hela Europa och Nordamerika och fastställde ”slutligen” Europas gränser och därmed freden efter andra världskriget. Konferensen beslutade också om det s k Helsingforsdokumentet med dess berömda tredje korg om mänskliga rättigheter, som i sin tur ledde till bildandet av oppositionsrörelserna Solidaritet i Polen, Charta 77 i Tjeckoslovakien och Helsingforskommittéer för mänskliga rättigheter i många länder. Dokumentet blev därigenom embryot till upplösningen av kommunistblocket från 1989 efter Berlinmurens fall.

Ett Nobels fredspris till en ledande finländare skulle i Finland uppfattas som att ge landets utrikespolitik ett starkt erkännande och ökad prestige. Senast har därför förhoppningar knutits till att förre presidenten Martti Ahtisaari skulle få fredspriset tilldelat för sina internationella medlingsinsatser, vilket också efter flera års nomineringar blev fallet i december 2008.

Inrikespolitiskt präglades Finland under Kekkonenåren starkt av strukturrationaliseringen inom de agrara näringarna genom den s k paketeringspolitiken av småjordbruk som accelererade från och med senare delen av 1960-talet. Denna ledde i sin tur till en stor utflyttning av arbetskraft – totalt sett minst 400 000 personer – främst till exportindustrin och sjukvården i Sverige. Därigenom kom Sveriges och Finlands, svenskars och finnars dagliga livsöden att korsa varandra i närmiljön över hela Sverige. Länderna och dess folk bands ännu närmare varandra.

Välståndet och välfärden byggdes stegvis ut. Pappersindustrin och metallvaruindustrin utvecklades till hög internationell konkurrensnivå.

Inom reformpolitiken – skolan och många samhällsområden – inleddes ofta utredningsverksamheten med studiebesök och frågan ”Hur har man gjort i Sverige?”. Den svenska förebilden var inte alltid av godo och en del brister i denna upprepades därför också i Finland. Senare har självförtroendet för egna initiativ ökat, och idag framhålls t ex finska skolan som ett föredöme framför dess svenska motsvarighet för att den bättre klarat av att förmedla kunskaper till elever som bland annat har högre betyg i matematikämnet.

Kulturen utvecklades särskilt inom litteraturen, musiken och teatern, där amatörteatern hade en mycket stor omfattning så länge glesbygderna var mera befolkade och levande. Väinö Linnas litterära verk blev en viktig angelägenhet som samlade hela finska folket.

På det idrottsliga området kunde Finland notera stora framgångar vid vinter- och sommarolympiaderna, särskilt inom skidsporter och i fri idrott, och vid världsmästerskap. Finland vann VM-guld i ishockey i Stockholm 1995.

Koivistos och Halonens epoker

1982 valdes Mauno Koivisto till president. På Koivistos förslag inskränktes möjligheten att inneha presidentämbetet till två perioder om sex år. Parlamentarismen stärktes på bekostnad av presidentmakten som måhända blivit väl så personlig och fått klara drag av maktfullkomlighet under tiden med Urho Kekkonen som president.

Finland kände starkt av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet som förvändes till en ny uppgång, då Nokiaekonomin med Nokias mobiltelefoner som ledande på världsmarknaden något senare gjorde sitt definitiva inträde.

I oktober 1990 kungjorde den svenska regeringen att de politiska förhållandena förändrats i och med Berlinmurens fall, och att den därför hade för avsikt att söka om medlemskap i EU,

Budskapet nådde inte fram till den finska statsledningen förrän det presenterats på en presskonferens i Stockholm, vilket länge vållade stark irritation i Finland. På president Koivistos initiativ upphävdes restriktioner i Parisfredens avtal genom att Finland meddelade att ”det själv beslutar om sin försvarspolitik”, och vsb-pakten förhandlades bort med Sovjetunionen och Ryssland efter upplösningen av Sovjetunionen. Finlands självständiga politiska handlingsutrymme ökade därmed på ett sätt som tidigare varit otänkbart under hela efterkrigstiden. Beroendet av Ryssland minskade dramatiskt.

Ännu i januari 1991 hade president Koivisto visat litet intresse för de baltiska ländernas självständighetssträvanden i samband med de s k blodiga söndagarna i Vilnius och Riga. Relationerna till Sovjetunionen/Ryssland var helt enkelt viktigare för Finland, och man ville undvika att störa förutsättningarna för Michail Gorbatjovs pågående reformpolitik.

Målet var att Finland parallellt med Sverige och Österrike skulle ansöka om och inleda medlemsförhandlingar med EU. Det brådskade och lyckades. Finland blev medlem i EU samtidigt med Sverige och Österrike från 1995. Finland blev snabbt en mönstermedlem av EU med en snabb integrationsprocess och strävade under den röd-blå regeringen ledd av Paavo Lipponen att komma in i ”EUs inre kärna” på så många områden som möjligt. Till skillnad från Sverige blev Finland medlem från starten i EMU och bytte valuta till euron. Finland har fått beröm för sitt skickliga sätt att sköta EUs ordförandeskap andra halvåret 1999 respektive andra halvåret 2006.

I oktober 2006 ordnade finska ordförandeskapet ett partnerskapsmöte mellan EU och Ryssland i Lahtis. Journalisten Anna Politskovskaja hade mördats i Moskva ett par veckor tidigare. Mötet formade sig till en stark kritik mot närvarande presidenten Vladimir Putin för bristerna i mänskliga rättigheter i Ryssland. Tidigare hade det varit otänkbart att ordna ett möte med ett sådant innehåll i Finland. Därefter talade finländarna med en viss stolthet om ”Lahtisandan” som ett bevis på landets nya, fördjupade självständighet.

Efter ett sexårigt mellanspel med Martti Ahtisaari, då Finland blev medlem i EU, valdes Tarja Halonen som första kvinna till republikens president år 2000. Halonen omvaldes sex år senare för ytterligare en presidentperiod. Hennes presidenttid kan beskrivas i termer av politisk och ekonomisk konsolidering och genom att säkerhetspolitiken på nytt satts i fokus.

Tarja Halonen har setts som en garant för att Finland inte blir medlem i Nato så länge hon är landets president fram till år 2012. Hon har sagt att Finlands säkerhetspolitiska val behöver folkets stöd, och att den nuvarande har det med hänsyftning till att en klar folkmajoritet enligt opinionsundersökningar är emot medlemskap i Nato.

Landets regering har presenterat en ny säkerhetspolitisk förklaring för riksdagen 2009. Ingen avgörande förändring föreslås i denna. Den militära alliansfriheten bibehålls, liksom territorialförsvaret baserat på allmän värnplikt bland män. En tung komponent i säkerhetspolitiken är Finlands EU-medlemskap och det ökade nordiska samarbetet inom området, och främst med Sverige. Det finns också en s k Nato-option, vilken innebär att Nato-medlemskap för närvarande inte är aktuellt, men att det inte kan uteslutas/är möjligt i en framtid, varom i så fall ett särskilt beslut måste fattas endera genom riksdagsbeslut eller folkomröstning. Uleåborgstidningen Kaleva kommer nära sanningen med sin rubricering av den senaste förklaringen med orden ”ny formulering, men ingen ändrad politik”.

Sedan 80-talet har Finland haft såväl blåröda, som rödgröna (s k rödmylle-) och blågröna regeringar. Landets tre största partier centerpartiet, samlingspartiet och socialdemokraterna är vanligtvis relativt jämnstora i valen, och de två av partierna som får flest röster brukar bilda stommen i de nya regeringarna. Traditionellt råder stor konsensus mellan partierna i Finland, vilket brukar innebära att förändringarna i politiken beroende på regeringarnas sammansättning är ganska begränsade.

Vid sitt besök i Stockholm i oktober 1997 på inbjudan av Olof Palmes Internationella Center sa förre presidenten Mauno Koivisto, att finländarna nu borde känna så stort självförtroende för sin nationella självständighet, att det skulle kunna vara tillräckligt att endast fira landets självständighetsdag vart femte år.

Finlands reella oberoende har genom en framgångsrik politik stadigt förbättrats under landets drygt 90-åriga självständighetstid.
Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2009-03-31

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...